PÅ BESÖK I HUFVUDSTAN'

Dags att ta publiken på allvar!
Djungelboken på Stockholmsstadsteater 27/2 2011

Jag kommer till teatern i tron att detta är en barn- och ungdomsföreställning/ familjeföreställning och när jag ser mig omkring på den övriga publiken så stämmer det med mina förväntningar. Kanske just för att den ska passa för alla, som den egentligen inte passar för någon. Föreställningen saknar specificitet och tyvärr springer många skådespelarna runt och skriker under en allt för stor del av föreställningen. Oftast tror jag inte på dem.

Det är som om att regissörerna inte litar på sin publik, inte litar på att de skulle sitta kvar om det inte låter och rör sig på scenen konstant. Jag har aldrig någonsin sett så många smockor och slagsmål under en föreställning. Det är tydligt att man arbetat mycket med stage fighting. Det är mycket snyggt gjort (med matchande ljudeffekter till) MEN jag förstår ändå inte varför. Det ska nog vara komiskt och fånga in filmens värld, men blir mest ett snyggt effektsökeri. Effekter i alla ära, jag uppskattar facklor och många dansande människor på en scen, men det räcker inte.

Jag gillar föreställningsidén, att använda djungelboken på ett idag (eller år 2017). Att berätta i två lager där alla är djur och samtidigt människor som lever efter ”djungelns lag”. Det är spännande med figurer som blir djur och människa på samma gång. I föreställningen finns många skämt och blinkningar till publiken genom populärkulturella referenser. Men nästan alla blinkningar är bara till den vuxna publiken. Det hörs många fler skratt från vuxna än från barn under hela föreställningen. Föreställningen har vulgärt många skämt och anspelningar på manliga könsorgan, som antingen blir skadade eller styva. Och föreställningens genusperspektiv i det stora hela orkar jag knappt ta upp.

De enda kvinnor som finns representerade är den förföriska ormen Kah och en gamjournalist i rosa kjoldräkt, plus några krokade brat-brudar som springer förbi. Peter Gardiner spelar en kvinnlig/transexuell(?) queer Bagera. Vilket han gör väldigt fint, men inte heller han blir på riktigt en representant för kvinnan. Föreställningens höjdpunkt är Christian Hillborg och Johannes Bah Kuhnkes brat-apor som en söndag som denna t.o.m. får publiken att stå upp och klappa händer som på värsta rockkonserten. Erlend Birkelands scenografi är snygg och ger ett väldigt typiskt musikalintryck. I föreställningen har det även bakats in politik med Amerikanska och Nordkorea soldater, SD-anspelning mm. Det tas upp utan att kommenteras, och lämnar i alla fall hos mig mest en klump av obehag.

Vad jag vill ha är en större interaktion med publiken och mer skärpa, färre scener men bättre. Den har sina kvaliteter, men räcker inte till! Jag vet att jag förtjänar bättre och att den ”unga teaterovana” publiken förtjänar bättre, förtjänar att bli tagen på allvar!

Foto: Peter Gardiner i Djungelboken. Nypremiär 11 januari 2011.

Fotograf: Petra Hellberg

Läsa mer om föreställningen?
Teaternshemsida
Allmänsökning