Idag skriver Sydsvenskans Elin Fjellman Jaderup om söndagens seminarium Teatermalmö: värsta myllan eller bara röta? Kanske detta att artikeln publiceras i Malmödelen är förklaringen till rubriken, som måste se ut som mumma för stadens kulturpolitiker ”Jag upplever ett väldigt stöd och intresse för kulturen”. Orden är Petra Brylanders, chef för Malmö Stadsteater.
Något mer kritiskt var det väl ändå. Bland annat efterlystes nytänkande vad gällde Kulturbudgeten, både vad gäller planering och pengaadministration och hur pengarna fördelas. Institutets Alexandra Hill föreslog att nya former för resursfördelning borde utvecklas och tog fram det finska exemplet Produforum.
Teaterrummet hade en vikig plats i diskussionen: det man fått sig tilldelad, det man förlorat och det man vill ha. För Teater Foratt, vars mål är att internationalisera den svenska teaterscenen är det viktigt att finnas mitt i staden ”Nå’n annan kan ju vara i Rosengård” (Niclas Sandström). För de som verkar på Stadsteatern är Teatern som plats och institution ett uppfordrande privilegium – men inte hämmande – menade Petra Brylander. För de fria grupperna är denna fråga central på ett helt annat sätt, vilket kanske visade sig tydligt i det som skulle kunna kallas Slaget om Bastionen. 2008 utlystes de lokaler som sedan 2003 varit Institutets/Teater Terriers av Malmö Stad. Detta fick en rad följder: Teater InSite, som profilerat sig för sitt arbete med platsspecifik teater fick ett teaterhus att vistas i, som de sedermera delar med Teater Foratt; Institutet förlorade sina lokaler och gick i Berlin-exil (där de nu samarbetar med Ballhaus Ost); Scenkonstkollektivet Potatopotato bildades i samband med utlysningen och arbetar nu med vad som – brett sett – väl får kallas platsspecifik teater, en följd av att de saknar lokaler och får ”knacka dörr” hos andra scener/skapa föreställningar för platser som inte traditionellt används som teaterscener.
Lilith Performance Studio, som tyvärr inte var fysiskt representerade i samtalet har förflyttat sig på ett mer konceptuellt plan: från teaterscen till konstscen. Något liknande är väl kanske också det som Teatr Weimar försöker sig på: med nya mer experimentellt färgade föreställningar, som nu framförallt tar form på IAC (Inter Arts Center). Alexandra Hill betonade att det inte var en väg som Institutet övervägt – för dem står utforskandet av Teatern i centrum, att utmana gränserna för vad som får kallas teater. De hämtar nu kraft och inspiration i Berlin, som de kan ta med sig till Malmö. Närheten till Köpenhamn öppnar också andra perspektiv, det var alla överens om.
Har alla de representerade teatrarna verkligen en politisk ambition? Det är till exempel tydligt att Teaterrepublikens repertoar rymmer en samhällskritisk agenda (Ayn, Teaterrepubliken öppnar Apotek). Men har Stadsteatern och Teatr Weimar det? Är det nödvändigt? Regionaliseringen, samt det faktum att Sverigedemokraterna kommer att sätta sin prägel på i den framtida kulturpolitiken var också frågor som tyvärr blev hängande i luften och inte hann avhandlas. Det är frågor som kommer att påverka hela Malmös teaterliv. Och som vi måste återkomma till. Teaterpolitiken i Malmö har hittills åstadkommit ett klimat där profilering för flera känts nödvändig för att klara konkurrensen om anslag och lokaler. Tid att lyfta blicken? Alexandra Hills konstruktiva förslag om utvidgat samarbete mellan grupperna möttes med entusiasm. Dags att skrida till verket.
Foto: Alexander Tengham
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar