Själva intervjun är inte precis någon visuell fest, men kan ses här.
Spelar du in? Nå, då kör vi: Jag heter Rodrigo García och vi kommer att spela en pjäs som vi har repat in och skapat här i Annecy, för Bonlieu-teatern [Bonlieu scene nationale]. Pjäsen heter ”Såhär är det och jävlas inte med mig” och är i grunden en monolog som jag skrev för en blind skådespelare. Den handlar om blindhet och många andra saker. En blind man minns när han som barn och kunde se, och en resa som han och hans föräldrar gjorde till Brancacci-kapellet i Venedig. Han minns fresker av Massaccio och Masolino med Adam och Eva-motiv och skapar utifrån dem en väldigt personlig bild av paradiset. Med detta som utgångspunkt följer så en mängd begrundanden kring hans liv och samhället och så vidare. Utöver den blinde skådespelaren, som heter Melchior, finns det ytterligare två väldigt viktiga personer i verket: den ena är en skådespelerska, Núria [Lloansi], som genom en mängd handlingar utgör ett komplement till Melchior. Den andre är Tape, en musiker som alltid arbetar tillsammans med mig. Och detta är självklart viktigt. Då verkets teman är centrerade kring blindhet, så blir detta att arbeta fram ett ljudande universum grundläggande. Därför har vi denne musiker. Han uppfinner melodier och ljud med små mekaniska leksaker och med en mängd cymbaler, som han också bearbetar med hjälp av datorer och på så sätt utforskas en rätt sällsam ljudbild fram, som gör hela detta universum komplett. Jag är inte en textbunden regissör, jag är inte intresserad av att illustrera text – istället tycker jag om när texten verkar parallellt med det visuella och det ljudande. Det anser jag är min uppgift som regissör, att erbjuda publiken detta bygge. Genom genreblandningen utvecklar jag min poetik. Vad har du för bakgrund? Hur började du arbeta med den här sortens montage och dessa teman? Jag har arbetat med teater i tjugoett år, och på den tiden har det hunnit hända en hel del. Bland annat har jag blivit gammal och mycket har förändrats. Jag vet inte, kanske kan man säga att den teater som jag arbetar med nu är väldigt influerad av bildkonst och musik och att jag försöker fly från ortodox eller traditionell teater. Även om just detta kanske är mitt stillsammaste verk. Vanligtvis gör jag mycket mer ursinniga, galna, mer yviga verk. Den här föreställningen ville något annat, den krävde något ömsint, ett lugnare, mer öppet tilltal - vilket är ovanligt för mig. Det är nog första gången man kan ta del av ett sådant verk från min sida, och jag är glad för att det skiljer sig från de saker jag gjort tidigare. Är detta en premiär? Nästan. Pjäsen har i själva verket uppförts ett par gånger tidigare. Det repeterades här för ca en månad sedan och uppfördes sedan tre gånger i Bryssel, på Kunstenfestival på Palais de Beaux Arts. Nu ska den premiärspelas i Frankrike, i Annecy [2010]. Hur är ditt förhållande till fysisk teater, har den influerat ditt arbete? Jo. Kanske är just den här den här föreställningen den som minst referenser till fysisk teater. Den finns några detaljer, men väldigt få. Jag har alltid intresserat mig för det som kropparna kan uttrycka och som inte kan sägas med ord. Men det märks mest i andra verk jag gjort, som i till exempel ett mycket fysiskt verk vi spelade i förrgår, som heter ”Död och återuppståndelse hos en cowboy” där skådespelarna agerar väldigt fysiskt. Det här verket är annorlunda, inte så fysiskt. Hur är det att arbeta som du gör nu, på ett mer nomadiskt sätt? Mitt arbetsteam är mycket konstigt. Vanligtvis kommer ju folk från ett och samma ställe, men, när man vid gästspel väntar in oss på flygplatser så brukar det bli härdsmälta, för våra flyg kommer från olika håll. Under åren har jag hållit i många workshops, och på så sätt har jag lärt känna folk och arbetsteamen har utökats på ett naturligt sätt. Rätt vad det var engagerade jag skådespelare eller tekniker som jag träffat på turné. På så sätt har vi hamnat där vi nu är, att teatergruppen består av folk från en massa olika länder. Sedan stämmer det ju också att vi verkat i en nomadisk anda, vi har aldrig haft en fast produktionsplats, och jag har heller aldrig velat ha det så. Jag har velat ha en grupp utan åtaganden på ett fast ställe. Vi producerar där vi får engagemang och medel. Vissa pjäser gör vi i Frankrike, andra i Italien, Spanien och så vidare.
Översättning från spanska: Nathaly Salas ©.
Ps. Här är en text som Theresa Benér skrev om Rodrigo García, efter teaterfestivalen i Avignon 2003, för Sveriges Radios OBS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar