Först en intervju ur kulturprogrammet "Kuhinja", som görs av det Sarajevo-baserade, oberoende bolaget pro.ba (Bosnien-Hercegovina).
1. Jag kallade mitt teaterkompani för ”La Carniceria Teatro” (typ teaterslakteriet) efter min far. Min far var slaktare och förblev det livet ut. Han ägde ett slakteri, där jag bodde och arbetade jag tillsammans med honom. Han ville att även jag skulle bli slaktare och ta över hans värv. Men jag tyckte inte om slaktaryrket, jag föredrog att syssla med andra saker: som teater och filosofi, intressen som min pappa inte alls uppskattade. Vi bråkade mycket om det här, så det hela ter sig ju som ett slags ironisk hyllning att jag nu döper mitt teaterkompani till teaterslakteri. Han ville att jag skulle ha en slakterirörelse och så blir det ett teaterslakteri jag slutligen har… 2. Jag ser mig inte som en teaterregissör – utan som någon som skapar kompositioner. De saker jag gör är blandade… eller, jo, jag gör ju teater, men så tillsätter jag bildkonst, video, scenografier och texter. Det jag gör är så att säga mer allomfattande verk. Inte desto mindre är skådespelaren – skådespelarna - den viktigaste beståndsdelen i mitt arbete. Där en bildkonstnär arbetar med färger, arbetar jag med skådespelare, skådespelarnas kroppar. Sedan blandar jag olika konstuttryck, men egentligen är det sekundärt. 3. Hördu, jag anser att teatern är en bra plats att diskutera verkligheten och vardagshändelser på. Den här sortens politiska, antiglobala teatern har jag sysslat med i ca fem år. Förut gjorde jag en annan sorts teater – mer ”konstnärlig”, men så nådde jag en punkt i livet då jag sade till mig själv att ”du måste sluta vara en konstnär och istället ägna dig åt det som sker här och nu och det bör speglas i ditt arbete”. 4. Jag tror att teatern har förändringspotential. Uppenbarligen kan vi inte förändra världen genom att göra teater, men vi kan skapa en motståndscell. Jag tror att vi idag förlorat tron på politikerna – vi kan ju inte tro på politiker som huvudsakligen för krig, trasar sönder ”tredje världen” och som skapar en slags välfärd för européerna som jag misstror. Då vi inte kan tro på politikerna, så måste var och en av oss göra något, formulera egna svar. Jag gör det genom teatern, i verk som jag visst tror har ett värde och en mening. 5. Ja, det stämmer, vi kastar mat på scenen… folk kritiserar oss för det. Det har med matens symboliska värde att göra: man säger ju ”lek inte med maten” ”du ska inte slänga mat” etc. Jag kan försäkra dig att jag förbrukar mycket mindre pengar på mat i mina föreställningar än man på operan kostar på en enda dräkt. Ibland använder jag allmänna medel, statliga pengar, och jag tror att jag använder det på ett hederligt sätt för att uttrycka saker som ligger i samhällets intresse, medan det finns folk som visst missbrukar massor med medel på exempelvis en operauppsättning eller på underhållningsteater som inte tjänar någon – och de blir inte kritiserade. Varför lägger de exempelvis så mycket pengar på scenografi? Men mig kritiserar man därför att vi kastar mat på scen. 6. Min publik är välbärgad. Jag gör inte teater för folk utan pengar… som sagt… folk utan pengar går inte på teater (…)
... och här tar klippet slut på ett litet snopet sätt. Men hans syrliga resonemang kring publiken som ser hans pjäser kan höras och läsas på olika håll. I en intervju med den spanska journalisten Beatriz Bergamín säger han: ”Jag gör mina verk för folk som är som jag själv, en kultiverad, illa fungerande och patetisk minoritet… som alla läser samma jävla författare. Folk med pengar att handla för, som talar om konst och som inte riskerar något.” (”El corrosivo y poético teatro de Rodrigo García conquista los escenarios del mundo” El Pais 2006-01-15).
Klippen som förekommer i reportaget är ur föreställningen "Aproximación a la idea de desconfianza" [Annalkande mot misstron som idé].
Oversättning från spanska: Nathaly Salas ©.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar