Dramaten
Regi: Kajsa Giertz
Jag tror att HC Andersen ville säga något med den här sagan. Att sjöjungfrun ska ”sprätta isär sin stjärt” på sin 15-års dag för att bli ”en riktig kvinna” blir, trots Kajsa Giertz barnvänliga version med en havshäxa som inte ens de minsta barnen blir rädda för, en obehagligt tydlig uppmaning som i denna uppsättning lämnas helt okommenterad.
Barnen är förväntansfulla i salongen framför Dramatens stora scen när de väntar på att ridån ska gå upp för årets familjeföreställning. Det prasslar i godispåsar och åttaåringarna är förvånansvärt uppmärksamma under de långa danssekvenserna, även om barnet bakom mig pustar ut när det är dags för paus ”Åh, nu är det äntligen slut!”. Men jag tycker inte att det är de långa dansscenerna i den här föreställningen som är problemet. Det är snarare de, tillsammans med Sven Dahlbergs vackra scenografi, som är behållningen i denna påkostade saga.
Det verkar som om Gierz lagt den mesta av repetitionstiden på danserna och det återkommande ”Giertzglidet” nedför den parkettklädda jättestam som ståtar i mitten av scenrummet. Dialogerna är det däremot få av skådespelarna som framför med samma energi och iver som de gör i glidningarna. På samma sätt som i Giertz uppsättning av Snövit på Malmö Stadsteater 2007, så står skådepelarna blickstilla under dialogerna. När någon talar stannar allt, till och med det annars roterande trädet som, både i vatten och på land, utgör navet i scenografin. Det enda undantaget i de stelopererade dialogerna är när Malin Eks havshäxa, omringad av sina ”polyper”, förhandlar med sjöjungfrun om priset för ett par ben. Även de pratiga sångerna utan melodi bromsar berättelsen. De är för svåra för ensemblen att framföra, eller kanske helt enkelt för dåligt komponerade. Istället blir sången falsk och osäker och det är svårt att urskilja orden, även om det blir lite bättre när Marianne Vassbotn Claesson står för tonerna. Även när prinsessan, spelad av Anna Björk, gör entré händer det något med gestaltningen och plötsligt är det ett levande spel på scen.
Föreställningen följer samma intrig som Disneyversionen från 1989, förutom att den lilla sjöjungfrun på Dramaten inte har några vänner som i den tecknade versionen, utan lämnas istället sorgset ensam med sina bekymmer. Till havshäxan har hon, i utbyte mot ben och genom det möjligheten att leva bland människorna, gett sitt röst och fått ett krav: att hitta någon som kommer att älska henne. Eftersom hon räddade livet på prinsen känns det logiskt att de är just honom hon vänder sig till och, mycket riktigt, blir hon väl omhändertagen av prinsen uppe på land, sin tystnad till trots. De blir bästa vänner och sjöjungfrun flyttar in på slottet. Men i denna berättelse får bara den tvåsamma kärleken existera, att prinsen älskar sjöjungfrun som vän räknas inte ett dugg. När han gifter sig med grannprinsessan blir allt förstört, fast vänskapsrelationen mellan prinsen och sjöjungfrun verkar intakt. Detta blir obegripligt eftersom det var till människovärlden hon längtade, inte efter Prinsens säng. Men den verkar Giertz ha glömt bort och från ingenstans slår sjöjungfruns asexuella svartsjuka till.
Jag tror att föreställningen hade blivit så mycket bättre om Giertz lagt all repetitionstid på dansen och strukit dialog och sång rakt av som i Pär Isbergs Pippibalett på Operan 2005. Istället blir Den Lilla Sjöjungfrun en ojämn heteronormativ show om tvåsamhet, riktad till de minsta, och utan normkritik tuffar Dramaten vidare och cementerar stereotyper som just på en nationalscen borde vara självklara att ifrågasätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar