måndag 21 november 2011

Avatarerna kommer till Kärrtorp

Nu i veckan börjar vi jobba med verket Avatarvaro på Turteaterns stora scen. Det är ett gästspel av UngaTur och Interacting Arts. Verket består av ljudinstruktioner som navigerar besökarna i ett specialbyggt rum. Projektets konstnärliga idé har växt fram i samarbete mellan Tova Gerge, Ebba Petrén, Albin Werle, Gabriel Widing och alla de testgrupper, spelare och avatarer som vi träffat under det dryga år som projektet pågått. Med avatarer menar vi de personer som tar emot ljudinstruktioner och utför dem.

Verket har utarbetats genom speltest i bland annat Stockholm, Malmö och Västerås. Teaterhögskolan i Malmö har också ett finger med i spelet eftersom jag arbetar med det här projektet i mitt kanditdatarbete från kursen TTP. I januari kommer jag redovisa vad jag kommit fram till i Malmö.

Vi har tillsammans med våra speltestare utvecklat instruktioner som framkallar det tillstånd vi kallar “avatarvaro”: en känsla av koncentration i uppgivandet av det egna initiativet. Detta tillstånd kan vara både njutbart och kusligt att vara i. Avatarvaron skapar en behaglig och stark känsla av ansvarsfrihet. När två avatarer möts uppstår en märklig relation eftersom ingen av dem styr situationen eller vet vad som kommer att hända härnäst.

Många av oss som testat att uppleva världen i avatarvaro känner av tydliga gränser för avatarvaron. För oss som konstnärer har arbetet därför handlat mycket om att hitta rätt känsla i instruktionerna. När instruktionerna talar för mycket till en själv eller när kontrollen över ens kropp blir för stor så slutar vi känna oss som avatarer. Men vilka känner vi oss som då?

Verket Avatarvaro handlar om motsägelsen i att längta efter både frihet och tydlighet samtidigt. När är vi inte “oss själva”? Vilka röster är det som talar genom dem vi möter? Och vilka röster talar genom våra egna kroppar? Vilken politisk agens kan vi få genom att erkänna den njutning som det innebär att vara utelämnad till andra?

Vi hoppas verket kan förmedla några av de upplevelser, känslor och tankar som vi haft under speltesten.

Ta ett beslut om att ge upp din valfrihet! Kom hit och testa Avatarvaro.

/Ebba tillsammans med Tova och Gabriel

tisdag 15 november 2011

A Language At War



För några dagar sedan skrev Emmeli Stenberg ett inlägg på Tugg där hon gick till angrepp mot den mannliga konstnärsmyten och dess ständiga producerande utav nya klichéer. I sin text refeerade Emmeli till Teatr Weimars nya föreställning A Language At War, givetvis var jag därför tvungen att själv se den för att bilda mig en uppfattning om hur ett språk i krig kan se ut och hur det mannliga konstnärsgeniet lyckats visa sitt gristryne även här.
Så var det då dags för Teatr Weimar igen, på något mystiskt vis lyckas de dyka upp överallt där det finns en scen och några teatermänniskor som läser in positiva värden i orden underground och sökande. Denna gång spelar de på hemmaborgen Inter Arts Center i Malmö där Jörgen Dahlqvist och Kent Olofsson återigen samarbetar för att skapa en übermörk plats där ljudkonst och teater möts och gnuggar fram en suggestiv stämning. På scen står Weimarkarln nummer 1, Raphael Pettersson och har med sig Linda Kulle samt Angela Wingerath, tysk ljudkonstnär som tycks kunna göra fler ljud med enbart sin röst än han i Polisskolan filmerna.
Enligt Teatr Weimar själva så vill de i A language at war utgå ifrån Wittgensteins fras ”mitt språks gränser är också mitt universums gränser.” utifrån detta citat söker de sedan plocka sönder språket ner till minsta lilla ljud för att sedan sätta ihop allt sammans igen. Som om detta inte vore besvärligt nog så vill de sammtidigt få syn på språkets musikaliska och performativa dubbelhet OCH se hur man kan använda video i teaterrummet. Instinktivt känns det som för många frågor, för många undersökningar samtidigt. Ändå startar föreställingen med en skärpa, en egg mot publiken då en av skådespelarna sätter sig bakom ett bord och direkt försöker ta sig an de regler som redan Ferdinand de Saussure utvecklade vid sekelskiftet 1900, då han försökte förstå språket som system, ordet i förhållande till bilden samt konceptet och idén. Skådespelaren på scen försäkrar sig själv om att han inte är gud, samtidigt gick Saussure i fronten för en förståelse utav språket som skapat utav människan och inte utav gud.  Utforskandet rullar således på och medan Raphael Pettersson blir allt mer hysterisk i sitt försök att frigöra sig språkets makt så inleder Angela Wingerath ett sökande på egen hand då hon utifrån språkets inneboende musikalitet försöker bryta ner orden genom att skapa läten utav dem. Allt medan den tredje karaktären övervakar de båda processerna för att då och då bryta in och lägga om kursen, något hon förklarar med att hon är lagen.
Och visst är det intressant, skådespelarna är extremt skickliga i sitt hantverk och man experimenterar med att videofilma sig själv för att projicera upp detta på dukar lite varstans på scen. Men det är någonting som skaver, det når aldrig riktigt ända fram. Dels beror detta som Emmeli påpekade att det är en så in i helvetes tröttsam bild som den manliga karaktären gestaltar. Det galna, destruktiva geniet som sitter vid sitt skrivbord och rabblar om hyperintellektuella ämnen samtidigt som han brottas med osynliga demoner. Att han dessutom ser ut som en blandning mellan en skotsk golfare och en uteliggare gör inte saken bättre. Att den ena utav de kvinnliga karaktärerna dessutom tycks vara hans bollplank snarare än en egen karaktär gör att jag helst väljer att missförstå den missförstådda.
Men det är även någonting mer som inte når hela vägen fram, sökandet havrerar och man tycks snarare stå och stampa på ett redan söndertrampat scengolv än hitta ny mark. Det känns som om A language at war hela tiden befinner sig lite efter, språkliga strukturer är ett ämne så söndertjatat att det krävs något riktigt radikalt för att tackla det och videokameror på scen har snart varenda Berlinbo med självaktning använt sig av. Är det då total soppa allting? Verkligen inte, istället ser jag fram emot nästa Teatr Weimar produktion och betraktar denna som ett materialsamlande inför det kommande, för nog kan de om de bara vill!

söndag 13 november 2011

Den manliga Konstnärsmannen

Inom konsten sedan 1840-talet, elller 1768 eller 1968 eller är det 1998? har den stora konstnären porträtterats av vita män som är ensamma, destruktiva och har någon typ av missbruk. Michael Bellman, Gustaf Fröding, August Strindberg, männen har ett komplicerat förhållande till kvinnan och är kända för att ha många kärleksrelationer. Han sitter ensam och skapar utifrån sin brokiga bakgrund och sitt känslostarka inre som ska tämjas med konstnärliga uttryck. Cornelis Vreeswijk, Joakim Thåström, Lars Norén. Mikel Persbrant blir år ut och år in uppmärksammad för sitt missbruk och sina kvinnoaffärer och listad som Sveriges sexigaste man. Svineri, destruktivitet och självmord tyder på att det är en riktig konstnär, enligt förebilderna(?) inom konstnärernas historia. Den slitna kavajen, det rufsiga håret och wisky/rök rösten är attribut för att bli konstnärsmannen, det var konstnärsmannen, rebellen, älskaren och missbrukaren.
Nuförtiden ser jag honom på Mässingshornet, för full för att plinka på sin gitarr, eller i KPMLR´s ungdomsförbund letande efter en svunnen tid. Och Thåström och Stefan Sundström som inte riktigt hunnit med när dom knarkat och trampar fortfarande på i stora konstnärsmannens klichén. MEN den finns på ett ställe till, undangömt från vardagen, på teatern. Där står han på repertoaren och kanske sedan i teaterbaren.
Iggy Malmborg och Johannes Schmit, i föreställningen White on White, gestaltade denne mannen och hans plats på scenen. det är patetiskt och bekannt, sen spelar dom en annan sorts teater, en annan scenisk kliché som de påstår kräver en teatervan publik för att förstå vad de gör på scen. Jag som insatt tycker att de gör poäng på teaterns hegemoni, men de blir tyvärr hegemoniska själva när de börjar anklaga publiken för att inte vara tillräckligt bildade för att kunna uppskatta deras scenkonst. och pekade ut några i publiken som desertörer för deras lyckande på scen.

Sen går jag och ser "A language at war" med teatr Weimar, där konstnärsmannen sitter i mitten av rummet och gestaltar diskursen som konstnärsmannen består av. Sen sätter kvinnan en grisnäsa på honom, han är patetisk. Det vet vi redan, och tack vare det så överlever han.
Varför?

onsdag 9 november 2011

Mer pengar till dans!

Dansen får mer pengar skriver DN - På tiden skriver vi!

http://www.dn.se/kultur-noje/scen/flerarigt-stod-till-dans

tisdag 8 november 2011

"Drama is not just a collection of literary texts; it is a capitalist business which employes certain men /.../ to produce a commodity to be consumed by an audience at a profit. Critics are not just analysts of texts; they are also (usually) academics hired by the state to prepare students ideologically for their function within capitalist society."


- Terry Eagleton

fredag 16 september 2011

Odinteatern

Danska Odinteatern har ett fint arkiv på youtube där man bland annat kan hitta klipp från när teatern anordnade ett seminarium om Indien. Kul sätt att följa teaterns utveckling på!

Visa "Indian Seminar, 1974" på YouTube

måndag 22 augusti 2011

SVT sänder Sif Ruud


Igår sände SVT hyllningsprogrammet Madam Sif - Om Sif Ruud och för er som missade det går det fint att se det på svtplay.

Inte nog med detta, på torsdag sänder tvåan Kristina Lugns Idlaflickorna med Sif Ruud i en av rollerna. Förställningen sänds klockan 20.

onsdag 17 augusti 2011

Squeer#13 på Moriskan

Har satt ihop ett bildspel från Squeers föreställning Squeer#13 på Moriskan i början av augusti. Enjoy!
http://www.youtube.com/watch?v=N0Vp9wA-0nk

TIPS! Copenhagen Pride!


Om några timmar inleds Copenhagen Pride som pågår mellan den 17-21 augusti! En av höjdpunkterna på årets festival är teaterföreställningen "Edderkoppekvindens kys 2" av den nystartade "homoteatern" (vad är en homoteater?) HiLS DiN MOR!
På Copenhagen Prides hemsida kan man läsa följande om föreställningen:
""EDDERKOPPEKVINDENS KISS 2" är en modern tolkning av en nyskriven poetisk och symbolisk berättelse som utspelar sig i en fängelsecell. Två mycket olika män har berövats sin frihet. Den ena är en politisk aktivist och har på grund av sina positioner till systemet. Den andra är en bög fönster inredare som är fängslad för förför en minderårig. Båda är frustrerade över att inte accepteras av sin omgivning och ger dem så nära varandra att du inte kan komma närmare."
Spännande, spännande! Mer om Copenhagen Pride hittar du här.

Btw: någon som vet om det stämmer att det inte finns någon upp eller ner på gayflaggan (den heter nog inte så men i brist på bättre namn...)?

söndag 14 augusti 2011

Söndagsquiz!



Då var det söndag och vad passar bättre en söndag än quiz? Faktiskt ganska mycket, men nu är det så att Michael Billington, teaterkritiker på engelska The Guardian, gjort ett quiz kring Harold Pinter så passa på att se hur mycket du kan om nobelpristagaren! Quizet hittar du här!

Som kuriosa kan nämnas att Harold Pinter även fick motta brittiska imperieorden där de två högsta rangerna får lov att titulera sig "Sir" respektive "Dame". Ändå blir folk förvånade när det upplopp i förorterna...

lördag 13 augusti 2011

Förlåt, får det lov att vara lite Brecht?


Ja jag erkänner, jag förklarar mig skyldig till grov trolöshet och ignorering av blogg...
Bättring lovas! Och som kompensation bjuds det på två stycken texter av och med teatervärldens smartaste och coolaste döing (petar ner Shakespeare och Stanislavskij från listan alla dagar i veckan), du har gissat rätt, herr Bertolt Brecht!

Den första texten är hämtad ur Brechts Gesammelte Werke 19 (Schriften zur Literatur und Kunst 2) och rör den formalistiska teori som var på modet vid tidpunkten då texten skrevs. Den andra texten nedskriven av Walter Benjamin och rör samtal som de båda haft när Benjamin besökte Brecht i Svendborg.

Den först texten hittar du här!
Och den andra texten hittar du här!

Har nog nämnt det förr men det förtjänas att nämnas igen, LÄS Rikard Schönströms bok En försmak av framtiden: Bertolt Brecht och det konkreta. Särskilt sjätte kapitlet, Dialektik i stillestånd är riktigt fett!

Men tillbaka till texterna, det är ju knappast så att jag har tillbringat sommaren med att översätta Brecht (hade varit ett rätt vågat steg eftersom jag inte kan tyska...). Istället har jag hittat dessa två texter på den utmärkta sidan www.marxists.org där man förutom Brecht kan hitta texter av de flesta stora vänsterteoretiker! Och med sidans storlek vågar jag lova att du har sysselsättning för de kommande årets regniga dagar.

Och som sagt, förlåt! Bättring lovas, ska återigen bli lite aktivitet på denna bloggen!

fredag 15 juli 2011

Diskbänkssurrealism




Vi är några stycken ur avatarprojektet som har gjort en diskbänkssurrealistisk ljudinstruktion som utspelar sig i ditt eget kök! Nedan finns länk till denna 10 minuters skissartade inspelning på engelska som ni gärna får speltesta och kommentera när ni har lust till en annorlunda stund i köket.

Kitchen Sink Surrealism Avatar Exercise
- develop a surrealist sensibility in your kitchen.

Written by
Tova Gerge, Ebba Petrén & Gabriel Widing

Music by
Tobias Wedin

Preparations
The exercise is carried out individually, allthough other people can be present in the room as witnesses. Download this track to your mp3-player. Play it in your kitchen with earphones on and carefully follow the instructions. You are not allowed to listen to the track before. You are the avatar, an alien entity in your own kitchen. You follow instructions without hesitation. If the conditions for following an instruction for some reason is not right in your kitchen try to make an action equal or similar to the one that is propsed on the track. Before you start the track take a few relaxed seconds by yourself, standing in the middle of the room.

söndag 12 juni 2011

Avatarvaro / The Avatar Condition - videodokumentation från speltest


Jag (Ebba) gjorde mitt B-uppsatsarbete i TTP om det här projektet. Just nu letar vi efter plats och sammanhang för att göra ett längre scenario under hösten eller våren.


The avatar figure derives from hindu gods taking human or animal shape to run errands on earth. In the digital communities of the 90:s the concept was reversed – the participants were represented by digital characters on screen, putting people in the former positions of the gods. This project is about the avatar condition, being possesed by an outer force, voice or possibly a system. The avatar is already inherent in the hierarchical mind-body distinction. The mind is already an alien presence in the body, telling it what to do. The Avatar Condition aims to externalise that process of loosing and taking control of the body-turning-machine.

The Avatar Condition is so far an artistic research project and it has not found a proper, presentable and public form yet. What we do at this point is to try out different modes, atmospheres, instructions and stories. There is no passive-spectating audience in this process. Everyone becomes involved in an unfolding story on control, desire and choice.

The Avatar Condition is a proposal developed by Ebba Petrén based in Malmö, who recently organized a festival on participation and theatre and Gabriel Widing, game desiger, based in Stockholm. Together we have produced black-box role-playing scenarios in different contexts and our interest remains in the potentials of combining games, play, theatre and performance practices. Avatar workshops and game tests has previously been organized in Stockholm, Västerås, Malmö and Copenhagen.


torsdag 2 juni 2011

Teater, huliganer och Bertolt Brecht



I Malmö har publikens roll och gränsen för fiktion kontra verklighet debatteras och utforskats på vitt skilda håll, ändå finns det likheter mellan Arena Baubos föreställning på Inkonst och den incident där en artonårig man äntrade planen under en fotbollsmatch på Malmö Stadium.

För den som av en händelse missat Arena Baubos föreställning och debatten som följde kan det hela resumeras så som att Arena Baubos kommer till Inkonst i Malmö med sin föreställning Kullagulla, Fassbinder och jag, en föreställning som:

I ett nätverk av performativa aktioner, där video- och scenkonst möts, dekonstrueras och roteras maktstrukturer i dysfunktionella situationer. Arena Baubo gör sig medberoende till missbrukaren, bullmamman, Fassbinder, Kulla-Gulla, den känslomässigt sårbara, psykopaten, det svältande barnet, publiken och den ensamma konstnären. De intar alltid en av rollerna offer, förövare eller hjälte och väntar in åskådarnas placering i triangeln. Sedan börjar dansen.

En del i detta är att en skådespelare dricker sig redlös och som ett resultat blir han upprörd när han till slut nekas mer alkohol. Publik och övrig ensemble får försöka lugna ner honom. Allting hade kunnat sluta här men ack… Sydsvenskans utsände ser föreställningen och förfäras över tilltaget då hon ser det etiskt tveksamma i att utsätta en människa för något dylikt under sin arbetstid (inte så många andra yrkesgrupper än scenkonstarbetare kan skriva på ett kontrakt som förbinder dem att dricka fyra centiliter sprit var sjätte minut). Kritikern lyfter frågan en aning och ser en tendens till oetiskt handlande bara för provokationens skull då man alltid kan gömma sig bakom ”konsten”. Föga förvånande svarar en av skådespelarna i den aktuella uppsättningen och hävdar att A) kritikern är en vuxen människa och om hon, vilket är fullt förståligt, fann det hela obehagligt så borde hon ha lämnat lokalen B) Att i gränslandet mellan verklighet och fiktion samt mellan upplösningen mellan aktören och publiken som handlande kontra passiv så kan det uppstå intressanta saker som leder till progression. Så ena sidan anklagar den andra för att vara oetiska provokationstöntar som gömmer sig bakom ”konsten” i brist på något att säga medans den andra sidan kontrar med att de är vuxna människor och kan ta ansvar för sig själva och det bara är inskränkta smygborgare som inte inser att det ibland måste göra lite ont när ny mark trampas.

Men nog om detta. Den andra händelsen som varit på allas läppar är den unge man som vid derbyt mellan Mff – Hif äntrade planen och knuffade till helsingborgarnas målvakt Pär Hansson efter att Hansson fått en smällare, modell större, kastad mot sig. Matchen avbröts och direkt efteråt startade en hatkampanj utan dess like då varenda tonåring med en internetanslutning började hota artonåringen som tog sig in på planen och även dyka upp utanför dörren till hans föräldrahem. Och eftersom Usama Bin Laden nu är undanröjd så fann tidningarna (inte bara kvällstidningarna) det lika gott att utnämna artonåringen till Bin Ladens tronarvinge och personligen ansvarig för alla terrorbrott begångna innanför och utanför världens idrottsarenor. Plötsligt hade Sverige ett enormt stort huliganproblem, även om ingen kunde minnas någon mer incident (smällare på plan borträknat) där dessa huliganer utmärkt sig. Artonåringen har ångrat sig och stämningen börjar nu lugna ner sig lite, ändå finns det fog för att spå antingen huliganism som årets sommarplåga helt i linje med sars, fågelinfluensa, svininfluensa etc. (även om jag måste tillstå att ehec-smittan är en värdig uppstickare).

Vad är det då som förenar dessa båda händelser? Först om främst är det publikens roll vid ett kulturevenemang (eftersom idrottens statliga finansiering ligger under ”kultur och fritid” så får det också i viss mån räknas som ett kulturevenemang), båda händelserna har upprört eftersom publiken i båda fallen har gått utanför den gräns som det scensiska kontraktet upprätthåller. Teaterpubliken ska inte behöva konfronteras med skådespelarna direkt i en situation som inte går att definiera som fiktiv eller verklig. Fotbollspubliken får å sin sida gärna hoppa och sjunga men inte ta sig in på scen (läs plan). När dessa överenskommelser bryts uppstår det frågor om hela konstartens form och villkor.

Bertolt Brecht påstås ha sagt att hans idealpublik skulle vara sportpubliken, en publik som håller en kritisk distans till föreställningen, röker och småpratar under tiden (här har nog dessvärre tiden sprungit ifrån herr Brecht då kritisk distans knappast kan sägas vara utmärkande för den unge man som har blivit allas vår rikshuligan) och inte bara sitter och klappar händer apatiskt. På samma sätt ter det sig som att de flesta sportkännare gärna hade velat ha en teaterpublik, sådana som faktiskt sitter och klappar händer apatiskt. Problemet med Arena Baubos föreställning är inte att man trampar i det etiska klaveret utan snarare att ingen vet vad föreställningen handlade om? Visst, man kan läsa på Inkonst hemsida att man undersöker något om vad som händer när vi lärt oss att ta ansvar för våra egna känslor (vad det nu betyder?) och så vidare… Men var föreställningen i sig bra? Hur gick själva undersökandet? Allt detta hamnar i skymundan eftersom någon var full. Eller? Kanske visar föreställningen att vi faktiskt inte har lärt oss att ta kontroll över våra egna känslor? Ett alternativ till föreställningens upplösning skulle kunna vara att publiken efter att ha övermannat den berusade skådespelaren kräver att få ta del av resterande undersökning. Denna form av kritisk distans skulle förmodligen te sig ganska märklig men ändå fullt logisk. Om man betalt för att se en undersökning enligt ovanstående beskrivning men istället hamnar i en situation som i bästa fall kan beskrivas handla om kollektivt beslutsfattande då skulle man rimligen kunna kräva att publiken kräver att få den utlovade undersökningen genomförd. Det problematiska är inte att man utsätter skådespelare och publik för ”fara” utan att vi, publiken, tror att kontraktet mellan publik och scen innefattar en klausul där publiken förbinder sig att passivt acceptera de mest tveksamma förlopp utan att protestera så länge som det inte utgör någon fysisk fara för de som vistas i lokalen.

Jag vågar inte påstå att Brecht skulle backa upp mig men det är hög tid att sätta sig vid förhandlingsbordet och skriva om kontraktet mellan scen och publik för så länge vi nöjer oss med att förfäras över oetiskt handlande och hot mot förhållandet mellan fiktion/verklighet så kommer scenkonsten att stagnera oavsett hur mycket nyskrivet man spelar och oavsett hur ”utforskande” man är. Som avslutning kan nämnas att publiken till den avbrutna fotbollsmatchen fick en ny biljett till Champions League kvalet som kompensation för utebliven match.


P.S. Och näää jag tycker inte att man ska springa in på planen eller dricka för mycket sprit på scen, men det är sekundärt.

Debatten om Kullagulla, Fassbinder och jag kan följas här.

Mer om föreställningen kan läsas här.

Och fotbollsincidenten kan man läsa om här.

(bilden är från resume.se)

onsdag 1 juni 2011

LÖRDAGSTIPS: 24 timmar radiokonst

Ett helt dygn direktsänd radiokonst! Radiophonic Creation Day.
Ett samarbete mellan Sveriges Radios experimentella radioscen SRC och webbradiokanaler runt om i världen. Spetsa öronen från midnatt nu på fredag till midnatt lördag.

Lyssna här!



Här kommer du att kunna se vilket program som spelas under sändningen:
http://shakerattleroll.parisson.org/programming.php










SRC http://sverigesradio.se/src/

måndag 16 maj 2011

En reflektion från Teaterbiennalen i Gävle

Teaterbiennalen i Gävle 2011 är slut och jag tänkte att jag skulle försöka peka på några framträdande saker från veckan. En biennal är förresten en (konst)utställning som återkommer vartannat år (Källa: NE.se).


*Massor med bra teater
Det har funnits massor med bra teater att uppleva!

Och tyvärr en del mesiga seminarier, med lite för mycket snack och lite för få strategier om hur förändring kan åstadkommas. (Årets tema var just förändring.) Har suttit ner och lyssnat på mycket ord, ord ord ord.. I en traditionell föreläsningsform. Seminarieformen kan utvecklas.


* Vi har inte varit i Gävle
Vi har egentligen inte varit i Gävle. Vi har varit i Teatersverige. Vet fortfarande väldigt lite om Gävle och människor som bor där, har inte tittat på någon halmbock eller ens letat efter en. Utan har med fullspäckat schema sprungit mellan spännade föreställningar och seminarier, i lokaler som geografiskt bara råkar ligga Gälve. Att en av skolorna där många föreställningar spelades har estetiska programmet med inrikting cirkus och intag från hela landet (http://gymnasieskolan.gavle.se/vasaskolan/Program/Estetiska-programmet/) var t.ex. inte intressant nog för att involvera eleverna på något sätt i Biennalen. Synd.

* Tema FÖRLÄNGNING
En trend med långa föreställningar. Det verkar som att ju längre desto bättre. Snälla, komprimera tack! Oavsett hur bra en föreställningar är så är det inte kul längre när koncentrationen dör och det gör ont i kroppen.

Benny Fredriksson berättade för övrigt, som svar på varför han sätter upp så mycket klassiker, att han vill ha långa episka linjära verk. (Vilket dagens dramatiker enligt honom inte skriver och därför blir han tvungen att sätta upp klassiker) Läs gerillakritik från seminariet om repetoarval i inlägget nedan!

* Kroppar i och utanför rum
Enligt Tiina Rosenberg är teater kroppar som rör sig i rum. Vi har trängts med olika kroppar som rör sig i rum både på och utanför scenen. Uppfriskande.

Tack för det!

Vill du läsa mer om Teaterbiennalen 2011 gå in på hemsidan och läs mer om vilka föreställningar och workshops som spelades. Hemsida Teaterbiennalen i Gävle 2011: http://www.teaterbiennalen.se/hem/

lördag 14 maj 2011

Gerillakritik från Teaterbiennalen



Nu har gerillakritik skrivits på fyra programpunkter på Teaterbiennalen i Gävle. Det känns kul att gerillakritiken fick ett fint mottagande. Vi har pratat kritik med regissörer, kritiker, skådespelare och producenter och vi har skrivit och skrivit. Hoppas på mer sånt. Nu när vi tätt inpå kunnat testa olika skrivregler för olika programpunkter vill jag fortsätta skriva mer och med fler! Under Biennalen har det nämligen tydliggjorts att gerillakritik av föreställningar, till skillnad från vanlig "hederlig" kritik, inte skrivs för läsare i första hand. Den skrivs med fördel för de som samlas i textens tillblivande, för de som är där. Den är en metod för att sätta ord på och dela de tankar som pockar på i ögonblicket. Det är ett starkt förslag på hur teater kan använda internet.

Ni som trots allt är sugna på att se vad sessionerna genererat kan kolla in länkarna nedan.
Jag rekomenderar Timeslide-funktionen (knapp i höger hörn) i titanpad som fångar känslan av hur texten växer fram över tid.

Gerillakritik från Katitzi

Gerillakritik från chefsseminariet om repertoarval

Gerillakritik från seminariet om varumärke och teaterkonst

Gerillakritik från Ferdydurke

tisdag 10 maj 2011

Institutet - WOMAN AND THE MYSTERY OF THE SPEAKING BODY: THEATRE AS AN EMBODIMENT OF THEORY

Foto: Jeannine Simon

Institutet, teatergruppen ifrån Malmö som lärde sig den hårda vägen att man inte får ha ambitioner som sträcker sig utanför staden bjöd den nionde maj in till något som de själva kallar ”lecture performance”. Lecture performance är som namnet antyder en hybrid mellan en föreläsning och en mer traditionell scenkonsthändelse.

Titeln för kvällen var: WOMAN AND THE MYSTERY OF THE SPEAKING BODY:

THEATRE AS AN EMBODIMENT OF THEORY. I denna föreställning (eller föreläsning eller föreläsningspeformanceföreställingibristpåettbättreordpåsvenska) tar man hjälp av Ervik Cevjan, doktorand ifrån Lunds Universitet som talar om Lacan och mannens konstruktion av kvinnan med mera. Samtidigt utför skådespelarna eller aktörerna (skådespelare känns inte korrekt i sammanhanget) handlingar, uppdrag som i viss mån tjänar som förkroppsligande av teorin.

Det intressanta med kvällen är inte så mycket resultatet av det ovan nämnda eller den eventuella undersökning som bedrivs. Istället är det formen ”lecture performance” som gör intryck. Man trampar upp en ny stig i denna form och detta koncept kan bli riktigt intressant med lite mer bearbetning, tid och erfarenhet. Än så länge märker man att Institutet inte riktigt har funnit sig tillrätta i formen, vilket är fullt naturligt eftersom det krävs både tid och reflektion för att bemästra ett område som detta.

Det bör dock betonas att detta inte heller avsåg att vara en slutgiltig produktion. Istället ombeds den nyfikne att ta sig till Inkonst i Malmö någon gång mellan den 8-10 december för att se produktionen i sin helhet. Under tiden kan det vara en god idé att läsa in sig på Lacan och börja bli bekväm med främmande människors beröring…

Mer om Institutet hittar du här!
Och för att fördriva tiden fram tills den 8 december så kan du alltid se vad som händer på inkonsts scener. Inkonst hemsida.

lördag 30 april 2011

Kulturradion om Scenkonst

RADIOTIPS!
Kulturadion om scenkonst

Lyssna här!

Scenkonst del 2 - Det är ni som är de konstiga
Teatern har alltid velat lyfta fram avvikarna och regelbrytarna, dårarna och hjältarna, men ändå lyckats fastna i svårbrytbara traditioner. Normer som bara släpper in vissa sorts historier och vissa sorts personer som bara får göra teater på ett visst sätt.



Men hur konstig vill vi att teatern ska vara?

Kulturradions andra program i serien om scenkonst tar tag i teaterns normer. Möt frigruppen Institutet som provocerat sig ur bidragssystemet, skådespelarna på Ögonblicksteatern som vill spela bort rullatorn ur vårt medvetande och barnteaterchefen Carolina Frände som vill att barnen ska slippa tycka rätt.

Och hur skulle det vara med ett år helt utan klassiker? Teaterkritkern Lars Ring har sett en Romeo och Julia för mycket.

Och så får vi lära oss teaterns tre obrytbara regler av dramturgiläraren Robert Lyons.

Programledare: Jenny Aschenbrenner och Jenny Teleman

fredag 29 april 2011

Gerillakritik till Biennalen

NYHET!

Det kommer skrivas gerillakritik under Teaterbiennalen i Gävle.

Det är öppet för alla att delta i gerillakritik under följande programpunkter.

Skaffa biljett till föreställningen, ta med en bärbar dator och kom med i skrivandet!

Vi möts 15 minuter innan föreställningen börjar och går igenom hur det kommer gå till.

Vid frågor hör av dig till Ebba Petrén, ebba.petren@gmail.com, 0737708531


Föreställningar

[103] "Katitzi" Onsdag kl 20-21.30 Stora Gasklockan

[321] "Ferdydurke" Fredag kl 14-16.30 Spegeln


Seminarier

[210] "Vad ska vi spela? Smörgåsborg eller á la carte?" Torsdag 12-13.30 Lilla Gasklockan

[310] "Teater för konkurrerande frifräsare" Fredag 12-12.30 Mätarhuset, Gasklockeområdet




"När föreställningen börjar tar gerillan plats längst bak i salongen (för att inte störa scenen) och öppnar samma textdokument där de simultant kan skriva en text om vad de ser, tänker och känner. På det här sättet kan den individuella upplevelsen av att sitta i teatersalongens mörker delas och ett kollektiv skapas i salongen, där diskussioner om vad som händer på scen kan föras."

måndag 25 april 2011

Teaterkritik, gerillakritik

"Inställningen till nya sätt att prata om scenkonst kommer helt klart att ändras med tiden. Måste."

I vilken mån förmår teaterkritiken frambringa en kritik av teatern? Cecilia Djurberg, ordförande i Svenska Teaterkritikers förening skriver på SR/Medieormen artikeln "Teaterkritik 3.0? Nja, inte riktigt än va?" om teaterkritikens krympande spaltrum och ekonomi å ena sidan och sociala medier å den andra. Bland annat tar hon språng i gerillakritiken av Fritzl-föreställningen Conte D'Amour förra helgen på IETM/Kulturhuset. Tyvärr kunde hon inte själv vara med under själva kritiken, men skriver iallafall såhär:


"Personligen tycker jag att sådana grepp är roliga experiment, men jag ser dem helst som komplement. Jag vill inte vara utan den 'gamla hederliga' välskrivna och pålästa kritiken. Den som tar större grepp och sätter in teatern i historiska, estetiska och samhälleliga sammanhang."

Gerillakritiken är än så länge just ett experiment och vi är inte klara över vart det kan leda. Men gerillakritiken blir genom sin intervention i salongen inte bara en kritik av scenkonstens innehåll utan av dess form och kan därmed nå till insikter som den traditionella kritiken inte verkar förmå. Cecilias text ställer spännande frågor som kan användas för att tänka lite kring teaterkritik i allmänhet.


Vad gjorde den gamla hederliga kritiken hederlig? Kanske var den hederlig i det att den förutsatte och föresåg teaterns ramar och form. Cecilia Djurberg nämner att många även "professionellt" skriver teaterkritik gratis eller för en spottstyver eftersom det är "så roligt". Det är självklart ett problem. Inte så mycket för att de inte får betalt utan för att de älskar Teater alltför mycket och därför inte är beredda på att utsätta den för de kritiska undersökningar som den förtjänar. Istället bäddar man in och packeterar teatern på ett olyckligt vis.


Vidare är det självklart viktigt att placera in teatern i ett "samhälleligt sammanhang", men detta brukar i praktiken innebära att kritikern sätter pjäsens innehåll i relation till diverse mediepådrag och andra föreställningar i liknande förpackning. Därmed undgår institutionerna, publiken och teaterns form kritikerns blick. Teatern påverkas givetvis av att kritikern arbetar enligt dessa mönster eftersom man är beroende av uppmärksamhet i pressen. Många teaterproduktioner inriktar sig därför på att göra ett inspel i en offentlig debatt snarare än att ta vara på den intima situation som teatersalongen inbjuder till och som den hederliga kritikern har otillräckliga verktyg för att bedöma.


Gerillakritiken kan inte förväntas vara "välskriven" eftersom den skrivs i stundens hetta, ej heller "påläst" eftersom den inte skrivs i närheten av en proffskritikers välsorterade bokhylla, men den kan ha andra kvaliteter. Texten kan ha en kommunikativ och inbjudande kvalite i skarp kontrast till det "sätt att formulera sig som inte så lätt släpper in andra att tycka något som är värt att svara på", vilket proffskritiken enligt Cecilia lider av.

Gerillakritiken är en undersökning som inte bara inbegriper vad som händer på scenen, utan även vad som händer med publiken under det att den betraktar skådespelet. "Gerillan" har en tendens att resa sig med eller mot det som händer på scenen. Texten kan i det avseendet få en viss pöbelkaraktär. Men vad vill pöbeln?

Motstånd: Skam eller revolution


Blir teatern under gerillakritikens villkor mer likt en sport eller ett gladiatorspel där publiken reser sig med eller mot, och där det finns en kommentaror på plats? Den antagonism som stundom uppstår i gerillakritikens textflöden är spännande, eftersom den avslöjar något om publikens inre liv. Vi får i gerillakritiken ett möjligt svar på frågan om vad publiken tänker när den ser på teater, men det är inte alltid vackra tankar.


Gerillakritiken är publikens undersökning av sigsjälv, och publiken är full med skamkänslor. Den frågar sig: Är det bara jag som inte begriper? De andra verkar ju gilla det? Är det bara jag som inte känner något? Är det bara jag som hellre vill gå ut i vårsolen än att sitta här i mörkret? När dessa frågor delas i en grupp så får de kollektiv kraft på ett sätt som är potentiellt förödande för teatern. Både på det sättet att den enskilda föreställningen inte kan uppskattas i sin fulla rätt (vilket den iofs aldrig kan av kritikern heller, som hela tiden måste förhålla sig till ett utanför). Men än viktigare eftersom det leder till ett ifrågasättande av hela teatersituationen.


Nu senast i samband med demonstrationerna i Egypten visades just kraften i att människor nu visste att även alla andra visste att också de ogillade makten (föreställningen) och plötsligt krävdes ett omförhandlande av hela den sociala och politiska situationen. Kanske är det mycket sagt att gerillakritiken skulle kunna spela en liknande roll, fast inom ett estetiskt fält som teaterns.

Medskapande: Nya roller för publik och kritiker


Frågan är om teaterns eventuella problem att möta sin publik och sina kritiker går att lösa inom teaterns ramar. Om kritikerns roll är att sätta in teatern i "historiska, estetiska och samhälleliga sammanhang" så kanske det inte är så dumt att liksom Betty Nansen Teatret i Köpenhamn ta in egna kritiker, eller varför inte involvera kritikerna redan före premiären? Efteråt är det väl redan försent, eller?


Hur skulle en teater se ut som tog publikens nyfikenhet, frustration, begär, pöbelaktighet och kunskaper på allvar? Skulle den spela samma föreställningar om och om igen på repeat kväll efter kväll? Skulle den placera publiken i långa rader och kräva tystnad? Skulle den vänta sig applåder?


Först när vi ägnar oss åt kritik av teater snarare än teaterkritik kan vi söka svaren.



Texten samskrevs under natten av Ebba Petrén och Gabriel Widing

och publicerades även på Gabriels blogg.

söndag 24 april 2011

TIPS! Krönika för scenkonstbranschen



En bra krönika

Författaren och samtidshistorikern Rasmus Fleischer problematiserar det allt mer framträdande branschtänket i kultursfären. Han gör en tänkvärd historisk återblick som löper ända från skråväsendets upplösning, via den fackliga rörelsen till dagens politiska förväntningar! (aspektpolitk)

Läs!

måndag 18 april 2011

TIPS! Augusto Boal intervju



Augusto Boal skulle ha blivit 80-år i år. Lagom till 1maj hittar du denna intervju i två delar av democracynow.org

Del 1


En förhandstitt av Boals klassiker "Theater of the oppressed" hittar du här!

uprisingradio.org hittar du mer om Boal med anledning av hans bortgång.

lördag 16 april 2011


Ikväll genomfördes en "gerillarecension" av Nya Rampen/Institutet & Marcus Öhrns Conte d'Amour på Kulturhuset i Stockholm. Vi var tio personer som tillsammans skrev en text under tiden vi såg föreställningen. Vi delade tankar, känslor och tolkningar av föreställningen genom våra skärmar på bakersta raden, som ett publiksamtal i realtid. Konceptet har tidigare prövats på Göteborg dans och teaterfestival och scenkonstfestivalen Paradiso 4 och är fortfarande under utveckling. Vad vi skrev ikväll finns att läsa här.


onsdag 13 april 2011

Radioprogram om förhållandet mellan konst och vetenskap.



Werner Herzog, Cormac McCarthy (han som skrev "Blood Meridan" och "No Country for old Men" och Lawrence Krauss (akademiker och författare till "Quantum Man: Richard Feynman's Life in Science") diskuterar kopplingen mellan konst och vetenskap.

Radioprogrammet är cirka en timme långt och för ett program som lyder under namnet Science Friday (ännu ett påhitt ifrån amerikat).

Hur som helst så hittar du programmet här!


P.S. Har dålig koll på internationella radioprogram med inriktning på populärvetenskap så därför stal jag tipset ifrån Kulturnyheternas twitterflöde!

söndag 20 mars 2011

Mycket väsen för ingenting?

Igår såg jag premiären av Mycket väsen för ingenting på Hipp.

Tidigare i den här bloggen finns ett inlägg signerat Alex Tenghamn om konsekvenserna av att ständigt välja klassiker samt använda klassiker-statusen som ett tecken på kvalitet. Den här uppsättningen av Shakespeares förvecklingskomedi är som ett skräckexempel på klassiker-frenesin. Det känns som att jag går på en premiär på 50-talet, och som att bara det att Shakespeare har satt sitt namn på det räcker för att göra det värt att sättas upp.

Uppsättningen är regisserad av Lucy Pitman-Wallace, och har i övrigt samma brittiska team bakom sig som i Maria Stuart som spelades på Hipp för något år sedan. De har satt pjäsen i den tid den skrevs i och den plats den skrevs för, dvs. ca 1613 i Italien. Kostymen och dekoren är vacker, men den målade kulissen bidrar till det konventionella uttrycket. Det problemet ligger dock främst i gestaltningen.

Skådespelarna står skrämmande ofta på rad och pratar. Hipps scen är enorm, ändå trycker sig aktörerna ofta ihop i mitten. Vidare levererar skådespelarna texten stillastående, utan gester och med möjliga ansiktsuttryck som jag sitter för långt bort för att uppfatta. Benedicts (Stefan Marling) krumsprång när han "osedd" lyssnar på en komplott för att få honom förälskad är det mest fysiska i gestaltningen. Jag har sett nästan samtliga skådespelare göra bra prestationer tidigare, men i den här uppsättningen köper jag knappt vad någon säger. Det finns en återhållsamhet som gränsar till likgiltighet i en föreställning som samtidigt ägnar sig åt melodram. En märklig kombination.

Texten är nyöversatt av Harald Leander som också spelar i föreställningen, och han har uppdaterat den till ett lättförståeligt, intelligent språk, som blir det enda moderna i uppsättningen. För det är inte bara gestaltningen och dekoren som känns föråldrad. Framförallt budskapet, moralen, intentionen och visionen med föreställningen känns hopplöst uråldrig. Jag sitter och blir förbannad i andra akten när Hero ska "förnedras" för sin påstådda slampighet - i ett spektakel som i en annan uppsättning hade kunnat påminna oss om vår egen skam i fall som Bjästa mfl., står i den här pjäsen Leonato (Tom Ahlsell) oemotsagd i sin monolog om hur han, om ryktet visar sig vara sant, ska döda henne med sina egna händer. Hero (Karin Lithman) sitter stilla och lyssnar, och visar inte med en rörelse att hon blir upprörd över vad hennes far säger om henne.

Naturligtvis vet alla att allt kommer att klaras upp i slutet - men varför är scenerna så förbannat ofarliga? Varför står kvinnorna, handlingsberövade och accepterande tysta vid sidan? Varför finns det inga konsekvenser för männen som spridit rykten - varför är temat inte ifrågasatt från ensemblens och teamets håll? Varför sätter man upp en pjäs år 2011 där ingen reflekterar över det faktum att moralen är att tjejen trots allt inte legat med någon och att allt då är okej?

Det positiva i uppsättningen är kostymen, dekoren, texten, sångerna och danserna (då antalet skådespelare faktiskt utnyttjas på ett sätt som är snyggt och spännande). Gestaltningen tror jag inte på - publiken skrattar på ställen jag är säker på borde vara allvarliga. Budskapet gör mig arg. Föreställningen är så ofarlig att den nästan blir farlig, eftersom det inte känns som att det finns någon distans till den moral som visas upp.

tisdag 15 mars 2011

Funderingar kring ett nytt (?) kulturpolitiskt manifest



Regissören Stina Oscarsson lyfter i ett dagsfärskt manifest frågan om hur kulturarbetaren ska bli entreprenör. Bli, eller inte bli? Texten som publicerats i Aftonbladet igår visar att berättelsen om kulturpolitiken kan börja i en annan ände än den om tillväxt och entreprenörskap: Vad ska vi ha konsten och kulturen till om den inte är ekonomiskt lönsam? Den frågan behöver fler svar – nu! Kulturpolitiken ska verka för fred och rättvisa i världen, skriver Oscarsson i manifestet, och konsten ska söka sanningen, vara fri. Stina Oscarsson var initiativtagare för Skuggutredningen, scenkonstnärernas lobbyrörelse under remisstiden för den nya kulturpolitken 2009. Manifestet från igår har fått mig att uppliva och uppgradera några tankar som jag hade då.

Skuggutredningen var bra för att den gav röst till många människor som lever av sin kreativitet och samtidigt lever på bidrag. Den visade att man kan inneha både en statusfylld position som konstnär (kreativ, aktiv, efterfrågad) och en position som A-kassetagare (”för lat för att jobba”) vilket effektivt stack hål på Alliansens myt om Utanförskap. Utredningens berättelser ifrågasatte också vad politikerna menade med att kulturarbetaren var en av de kreativa yrkeskategorier som måste få större plats på lång sikt. Skuggtredningen var rädd för att kulturen skulle förpassas till av vara hälsobringare och tillväxtskapare. De oroade sig, liksom Oscarsson gör idag, för att den statligt finansierade kulturen inte ska få vara visionär. Att dess ”icke-mätbara värden” ska försvinna ur sikte. Vilka är dessa värden?

I dagens politiska klimat talas det inte så ofta om olika värden, speciellt inte inom kulturpolitiken, där politiker från alla partier tycker samma sak, typ mer kultur till folket! Och så länge alla tycker samma sak kommer ingenting klargöras och börja granskas. Nickanden tycks ha tagit död på kampen mellan legitima alternativa kulturpolitiska projekt. Hellre talas det och om ökad förståelse och frihet, som om de vore objektiva ord som inte behöver klargöras eller värdeladdas. Både den rådande kulturpolitiken och Oscarsson uttrycker sig på det sättet. Att kulturen ska vara fri och öka förståelsen och samtalen mellan människor låter bra, men vad menar de?

Låt oss göra en tillbakablick. Att det sedan 1974 över huvud taget finns en kulturpolitik med mål grundar sig på en ideologi om att samhället ska ta hand om människan och hjälpa den att utveckla sitt skapande. Att kulturarvet ska skyddas och att kulturen är så viktig att staten måste skydda dess existens. Att viss kultur ska finansieras så att den slipper undan lönsamhetskrav och till följd av det, att vi måste ha ett kvalitetsbegrepp som sållar agnarna från vetet och hjälper till att fördela pengarna. Kulturpolitik är ingen liberal idé, utan den sista delen av det socialdemokratiska bygget.

På den tiden, på 70-talet fördes en ideologisk kamp mellan näringslivets liberaler och en stark vänsterrörelse där kulturpersoner, som dessutom ansågs stå på folkets sida, hade framträdande roller. 60-talet hade varit vänsterrörelsens årtionde och på 70-talet satsade näringslivet stora summor pengar på opinionsbildning och sponsring för att återfå makten att formulera verkligheten. Kapitalismen började bre ut sig till fler samhällssektorer, näringslivet växte sig starkt då globaliseringen av kapital tog fart. Det fanns en rädsla hos politikerna för nymodigheterna. 70-talets kulturpolitik handlade om att bevara kulturen från näringslivets klor. Idag ser det annorlunda ut. När globalismen och post-digital kultur blivit faktum är det svårt för politikerna att hävda hur de stora nationella institutionernas hjälper människor att utveckla sin kreativitet på samma sätt som de kunde göra på 70-talet. Det enhälliga svaret är: Kulturarbetarna ska bli entreprenörer och det ordet är inte förknippat med frihet.

2009 kom Kulturutredningen med förslaget att alla kultumyndigheter skulle samordnas under Statens kulturråd för att ge kulturfrågorna ökad tyngd i förhållande till exempelvis näringsdepartementet. Tidigare hävdades kultursektorns viljor av många små röster som separat inte hördes och nu skulle man stärka den samlade kulturideologin för att på klassiskt Bamsemanér kunna konkurrera om statens uppmärksamhet. Men en kulturpolitik där alla tycker lika leder snarare till demokratin töms på kraft. Politik behöver många olika åsikter så att en debatt frodas och utgöra starten för att åstadkomma en djupgående omvandling av de rådande maktförhållandena och etablera en ny hegemoni.

I Tankesmedjan Det Osynligas skrift Tankar om konst (samma företrädare som Skuggutredningen) står: ”Vi bör betrakta konsten som en illojal samhällspelare och inse illojalitetens nödvändighet för att hålla demokratin levande.” I en artikel från februari 2009 skriver Oscarsson ”Jag tror inte att kulturutredningen är lösningen på Sveriges framtida kulturpolitik och inte Skuggutredningen heller. Lösningen ligger i att vi gemensamt försöker formulera vilket samhälle vi vill leva i och vilken plats vi vill att konsten och kulturlivet ska ha i det. Det är det som är att leva i en demokrati.” De två citaten målar upp en värld där konstverk argumenterar med samhälle och varandra medan människorna utanför konstverken håller med varandra, nickar, ler och röstar på likriktade politiska alternativ, så som det politiska rummet redan ser ut.
























Hysteriska Medea gör ingen förnär


Medealand
Malmö Stadsteater
mars 2011

Historien om Medea är välkänd trots att den har flera tusen år på nacken. Och det är inte konstigt. Att som Medea göra valet att ta livet av sina barn är en hemsk handling, det är alla överens om, och att ens försöka förstå vad som leder till denna grymhet kan vara kittlande för vem som helst. Men i Malmö Stadsteaters Medealand är det inte kittlande. Här smeks den stereotypa offerrollen medhårs.

Publiken förväntas varken veta eller senare minnas Euripides grundstory, som upprepas på scen var tionde minut: Medea lämnar sitt hemland och flyttar med Jason till Korint, får två söner, blir dumpad för prinsessan, blir utvisad av Kungen och mördar de gemensamma barnen som hämnd. I Korint har hon inte en endaste vän till hjälp eftersom Jason inte tillät henne ha det. Detta känns förövrigt knappast övertygande att hyggliga Jason skulle göra, som är så lugn, förstående och stabil. Tillskillnad från den hysteriska galenpannan Medea som badar badkar i sin egen avföring.

Att läsa Medea som ett svartsjukedrama, med fokus på brustna hjärtan är inget nytt. Nej, det verkar tvärtom vara svårt att se Medeas hämnd för vad den är. När ett barn i en intervju skulle beskriva Sara Vargas hjärtskärande melodifestivalsvisa om kvinnomisshandel sa hon: ”Hon har blivit kär, förlovat sig, och sen precis innan hon skulle gifta sig så brast hennes hjärta”. På samma sätt förmildras Medeas hemska och långlivade dåd och fokus hamnar istället just vid hennes brustna hjärta.

Kostym, scenografi och musik ska vara modernt, men blir en kompromissande missmatch med nittiotals tunikor och antika draperingar. Allt i vitt, såklart, så det både kan utspela sig för tusentals år sedan och i sjukhuskorridorer. De påstådda kopplingarna till flyktingpolitiken känns som en efterkonstruktion, eller kanske ytterligare ett utrymme för distans till den verkliga berättelsen.

Det är tråkigt att intrigen inte tas på allvar. Att sätta sig in i en situation där en person inte kan förmå sig själv att hitta en annan lösning än att döda är oerhört komplicerat. Det är svårt idag, det är svårt i västerland, men framförallt svårt i ett samhälle som förminskar detta val till något galet. Något sjukt. I Medealand är Medea ett offer, inte en förövare, och vi kommer återigen inte en millimiter från klyschan om den hysteriska hyndan.

Malmö Stadsteater verkar fortsätta med succékonceptet att sätta schablonmässiga kvinnoroller på scen, även i detta ”kvinnoskrivna” drama som ståtar ensam bland de mansskrivna denna säsong, i alla fall bland teaterns egna produktioner. Jag skriver ”kvinnoskrivna” eftersom ursprungsberättelsen, som bekant, är författad av en man. Favoritoffret Medea stapplar, efter att ha satt i sig sömntabletter eller skurit sig i handlederna, omkring på scen i tio centimeter höga kilklackar och jag tänker att den bilden inte hjälper mig att föreställa mig en kallblodig mördare. Men så är det ju inte heller den berättelsen som berättas. Här är det den skrikande, hysteriska, suicidala kvinnan som får utrymme. Suck. Suck. Dubbelsuck. Jag har sett det förut.

måndag 14 mars 2011

Varför spelar vi klassiker?




Torsdagen den 17 mars har Teaterhögskolan i Malmös avgångselever premiär i sin uppsättning av Tjechovs Tre Systrar, vad säger det om samtiden och synen på scenkonst att man väljer just denna klassikers klassiker?

På Teaterhögskolan i Malmös hemsida kan man läsa att: ”Avgångsstudenterna på Teaterhögskolan i Malmö blåser bort dammet från Tjechovs Tre Systrar.” Att ”blåsa bort dammet” ifrån olika föreställningar tycks vara en mycket populär sysselsättning i scenkonstsverige idag, Malmö Stadsteater spelar Shakespeare och Kafka (om än i ny skrud anpassad för scen), Riksteatern spelar Dario Fo och Eugene O’neill och Dramaten toppar med Ibsen, Bergman, Moliére, Shakespeare etc. Klassikerna går varma, om man vill se Shakespeare i vår behöver man inte resa långt och visst behöver vi klassikerna, eller? Att spela Moliére, Shakespeare, Tjechov eller vad det nu kan vara tycks vara ett beslut grundat på ett skrämmande säkerhetstänkande. Teatrarna vet att politiker gärna öppnar plånboken när ord som klassiker nämns och med en kulturpolitik som hellre ser att teatrarna fördjupar sig i samarbete med privatföretag (ingen kan ha missat termen kultursponsring) än utvecklar scenkonsten så kan en klassikertät repertoar vara ett sätt att säkra en rimlig budget. Kanske låter det hårt men det ”portföljmodellen” (portföljmodellen kallas det förslag den senaste kulturutredningen presenterade där grundtanken är att regionerna och länen fördelar större delen av kulturstödet) gör är ger tjänstemän som i många fall saknar kompetens för att bedöma en teaters strävan. Och om kompetens saknas för att bedöma nya sceniska uttryck så blir det lätt att klassikerna tas i bruk som någon sorts kvalitetsgarant. Om någon ifrågasätter detta så hänvisar man till att klassikerna är ”tidlösa”, ”allmängiltiga” och ”odödliga”, termer som säger mer om avsändaren än om verket. Ett resonemang som detta medför att Moliére, född 1622, är mer i fas med nutiden än en nu levande dramatiker så som t.ex. Karin Isaksson. Resonemanget blir absurt redan innan man väger in alla de nu levande dramatiker som producerar ny text som inte finner en scen.

Vad skulle vi egentligen förlora på om vi kraftigt drog ner på detta eviga iscensättande av klassiker och istället riktade det finansiella stödet till teatrar som sätter upp nyskriven dramatik? Det första vi skulle förlora var skattepengar, tjänstemän skulle vara tvungna att vidareutbilda sig så att man kunde möta det kompetenskrav som skulle krävas för att bedöma nyskapande scenkonst. Det andra vi skulle förlora var förutsägbarhet, det skulle inte längre vara möjligt att se Shakespeare på var och varannan teater eftersom de inte skulle ha någon ekonomisk vinning utav att spela klassiker.

Okej, med detta i beaktande, vad är det då vi skulle vinna på att ha ett stödsystem som lyfte fram nyskriven dramatik? Det första som skulle inträffa hade varit att scenkonsten skulle utvecklas, en utveckling som hade skett i takt med att skådespelare och teatrar får nya texter och nya utmaningar (det behöver inte vara textbaserat) att arbeta gentemot. Det andra är ny publik, för något som är säkert är att klassikerna inte bidrar till någon föryngring eller breddning av teaterpubliken. Istället för att tolka samma heteronormativa texter ifrån det västerländska kanonet så kan man föra fram röster som tidigare inte blivit hörda och göra teatersalongen till ett rum för möten istället för distansering. Inte minst så kan teatern bli en kraft som kommenterar och påverkar samtiden och inte bara ett galleri för svunna tider.

Så vad har då allt detta med Teaterhögskolan i Malmö att göra? Inte mycket mer än att Teaterhögskolan och deras uppsättning av Tre Systrar speglar samtiden, inte på ett konstnärligt plan utan på ett kulturpolitiskt. Men kanske är det lika bra att skådespelarstudenterna lär sig att spela sin Tjechov, om den brist på en medveten kulturpolitik som råder nu får fortsätta så kommer Tjechov & Co vara det enda dom har att se fram emot i sin valda yrkesroll.


En förhandstitt på Teaterhögskolan i Malmös uppsättning av Tre Systrar kan du se här!


fredag 4 mars 2011

En av fyra - tillräckligt?


Vi såg Rudi Skotheim Jensen's Spilling the Milk and Boiling what's left" på Inkonst ikväll. Premisserna var bra - att undersöka mjölk och dess plats i vårt samhälle.

Men det genomfördes inte alls på det sättet som det marknadsförts på. Video, cirkus, akrobatik och dans utlovades, och jag såg som mest en och en halv av dessa. Benskörhet och laktosintolerans nämndes som hastigast, det enda som egentligen utvecklades var mjölk som metafor för kärlek, framförallt moderskärlek. Det var en intressant bit precis i början, utredningen kring vad mjöl betyder för oss som barn och vad det betyder senare. Men sen tappade det totalt.

Det fanns mycket litet visuellt att fokusera på och artisten och hans gäst verkade tappa tråden i sina samtal alltför ofta. Någon slags poäng om mjölk som en organisk vätska som vi accepterar till skillnad från andra organiska vätskor som blod gjordes, men på ett ganska uppenbart och inte så djupgående sätt. Och intressant om vår motvilja mot något som var naturligt för oss som små (bröstmjölk), men det hade kunnat utforskas så mycket mer. Roligast var nästan när gästartisten kom med information om mjölk som den sceniske upphovsmannen uppenbarligen inte kände till.

Föreställningen varade 50 minuter och det kändes långt, samtidigt som så otroligt mycket hade kunnat utforskas bättre. En 50 minuter lång föreställning för 60 kronor, eller upp till 160 kronor för icke-studenter. Det jag får räcker inte till.

torsdag 3 mars 2011

Lyssningstips: Mörkrets ärta - eller Fart of Darkness

"- Yes. då går jag i hamn! Godkänd av FN:s klimatpanel - check. Certifierad av Kyotoprotokollet - check. Kvalitetsstämplad av The Gold Standard Premium Quality Carbon Credits - check.
- Non-farting agreements...
- Precis
- ... vad innebär det?
- Ja, det är precis som det låter. Det är ett agreement. Ett avtal om att man inte ska - ja - farta. Flatulera, prutta, kalla det vad du vill,
släppa sig.
- Vilka är det som inte ska... farta?
- Ja, det är ju människor i Afrika. Byinvånare primärt"

Åsa Asptjärn och Gertrud Larssons "Mörkrets ärta - eller Fart of Darkness" är sjukt rolig. Den kan man just nu ta del av på Radioteaterns hemsida.

Foto: Efva Henrysson

onsdag 2 mars 2011

Benny Fredriksson, Baumols lag och att arbeta som resande montör.

Den förste mars publicerar DN ett debattinlägg av skådespelaren Ulf Friberg där han beskriver stämningen på Stockholms Stadsteater under Benny Fredrikssons ledning. Friberg ser förklaringen till Fredrikssons hyllade ledarskap som produkten av en despotisk styrning utav Stockholms Stadsteater. Friberg beskriver hur ”Benny Fredriksson är känd som chefen som räknar toarullar på teaterns toaletter.” och att ”Benny Fredriksson har i olika sammanhang drivit krav på att den tid det tar för skådespelaren att bli sminkad inför föreställningen inte skulle räknas in i arbetstiden.” Ett krav som om det stämmer borde förpliktiga Benny Fredriksson till en paragraf 7-undersökning. Ulf Friberg fortsätter att beskriva Benny Fredrikssons ledarstil som närmast feodal och påtalar att problemet är ett större, strukturellt problem som når utanför teaterns gränser och Benny Fredrikssons person. Kulturarbetare i stort är en yrkesgrupp som löper stor risk att påverkas negativt av olika maktstrukturer.

På 1960-talet lanserar William Baumol sin teori om vissa yrkesgrupper där lönekostnaden stiger medan produktiviteten förblir den samma. Fenomenet brukar refereras till som ”Baumols lag”, ”Baumoleffekten” eller ”Baumols sjuka” och kultursektorn har varit en av de områden där begreppet varit mest användbart, man brukar ofta ha som exempel en teater där det krävs ett visst antal skådespelare, scenarbetare med mera för att genomföra föreställningen, det går inte att effektivisera bort mera eller göra produktionen snabbare. Eller kanske det gör det trots allt!? Det Benny Fredriksson har gjort är just detta, han har ökat antalet föreställningar och samtidigt fått till stånd en publikökning. Fantastiskt, förutom en liten detalj, man har inte ökat på personalen! Så samma mängd personal får ge service till ett större antal människor samtidigt som de har ett mycket högre arbetstempo på grund av fler föreställningar per år. Resultatet av denna ekvation blir att Benny Fredriksson har skapat en ohållbar situation vilket Ulf Fribergs debattartikel utförligt visar. Jag har inte läst de krav som Stockholms Stadsteater har ifrån statligt håll men jag är ganska säker på att en postfeodalarbetsmiljö är ett av kraven.

Att Benny Fredriksson har läst sin Machiavelli lite väl noga må så vara, det är ett problem som kan härledas till en person, desto mer skrämmande är det att läsa i kommentarsfältet till Ulf Fribergs artikel. Till exempel skriver signaturen ”Mugabe”:

Jorden anropar Ulf F: Det råkar vara vi medborgare som betalar den skatt och därmed den mat du ställer på bordet åt dina barn. Det är därför vi kallas skattebetalare och det är därför vissa av oss råkar ha synpunkter på hur du och dina chefer handskas med pengarna vi ger er. Är det ett problem får du väl söka dig till privatteatern och MBL-förhandla fram justa villkor för dig själv och Konsten med de hjärtegoda cheferna där. De är säkert idel öra.

Ulf Friberg borde vara tacksam för att han får lov att tjäna medborgarna med sitt gyckelspel, och att han till och med får mat på bordet till sina barn är ju på gränsen till överkonsumtion. Nä om det inte passar så ska man ta Konsten med stort K under armen och söka sig till privatteatrarna. Att Ulf Friberg under sina många år som professionell skådespelare betalat skatt som alla andra tar herr (jag förutsätter att det är en herr) ”Mugabe” ingen hänsyn till.

En annan herre (återigen är jag nästan säker) med signaturen ”tänk till” skriver:

Vilket samhälle ska vi ha? frågar Friberg kränkt av de villkor som erbjuds. Gillar man inte läget får man bli något annat. Konstigare är det inte. Vill man tjäna bra med pengar och till rejäla traktamenten finns inget bättre än att bli kringresande montör, kräver inga högskolestudier, omväxlande arbetsdagar och ständigt nya intressanta människor. Passar även kränkta kvinnor.

Givetvis har han rätt, man tjänar förmodligen mer som kringresande montör (beror kanske på vad det är man monterar) och yrket kringresande montör skulle nog kunna passa många kränkta kvinnor (?). Men jag har lite svårare att acceptera resonemanget om att ”gillar man inte läget får man bli något annat”. Kränkta eller orättvist behandlade människor har överlag en tendens att inte ”gilla läget”, det ligger så att säga i sakens natur.

Ulf Friberg avslutar sin artikel med: ”Jag anklagar inte bara Benny Fredriksson, jag anklagar oss alla!”, här ligger också själva problemets kärna. ”Mugabe” och ”tänk till” är båda män (nu är jag fan säker) som har en bestämd åsikt om kultur. De ser kultur som någonting man sysslar med på fritiden, kulturarbete är inget ”riktigt” arbete i den mån att det inte är nödvändigt. Här mäter man nödvändighet enligt kriterier som att bygga hus är nödvändigt, folk måste ju ha någonstans att bo. Konstigt nog så ser man dock blomsterhandlare/florister som en legitim yrkesgrupp för blommor måste man ju ha annars..? Och visst måste man ha blommor, på samma sätt som man måste ha kultur. Både blommor och kultur gör livet till någonting mer än ett citat på döden. Eller som man brukar säga, det gör det uthärdligt. Men tills att vi börjar se kulturarbetare som en ”riktig” yrkesgrupp med unika kunskaper och en samhällsnyttig funktion så kan vi inte heller anklaga folk som Benny Fredriksson för skådespelarna ska ju vara tacksamma att de får betalt. Och ja, skådespelarna ska vara tacksamma att dom får betalt, lika tacksamma som vi medborgare som har ynnesten att se dom utföra sitt yrke kväll efter kväll. Vi måste helt enkelt återprofessionalisera kulturarbete!

Den som vill läsa Ulf Fribergs artikel kan göra det här!

"Våra bräckliga konstverk till kunskap"

Fredrika Spindler är en filosof med kul perspektiv på kunskap. Hon är verksam vid Södertörns högkola i Stockholm och har skrivit en boken Nietzsche kropp, konst och kunskap utgiven på Glänta Produktion 2010. Spindler menar att det fina med kunskap är att den är beredd att omprövas. Har den blivit till sanning är den död. I boken använder hon Nietzsche för att filosofera kring det här på ett befriande sätt. All kunskap är konst. Kunskapens giltighet ökar när kunskapen växer. Flera perspektiv kan finnas parallellt och de behöver inte konkurrera. Kan vara intressant för oss när vi går in i uppsatsskrivandet! Några citat ut boken.

"Kunskapen är alltså möjlig endast om den håller själva livets mått, det vill säga accepterar sig själv som mångfaldig, sammansatt av förhållanden och krafter som ständigt skapar och upplöser sig själva. Att "kunna" innebär därmed att assimilera sig själv med världen, relatera till den och mäta sina krafter med den i varje ögonblick. Därmed blir det möjligt att förstå varför denna kunskap måste kallas tolkning, utvärdering och skapande." (s. 118)

"I nietzscheanska termer kan kunskapen inte vara annat än en konst, och konsten kan inte vara annat än just den här formen av kunskap." (s. 118)

"Mer än någon annan är Nietzsche medveten om att våra bräckliga konstverk till kunskap hela tiden tenderar att vilja avstanna och upphöja sig själva till eviga och fasta sanningar [...] Så snart en tanke eller en handling håller på att utfärda ett mått måste den därför överskrida sig själv, gå vidare, förbereda sig inför nästa sammandrabbning och omformulering. " (s. 119)

"Men denna vetskap som avgör var värdet ligger innebär också insikten om att alla sanningar just därför bär på sprickor så fort de uttalas, att ingenting är bräckligare än den tanke och akt som skapar [...] Den skapande tanken kan inte vara annat än en kritisk tanke, som ständigt måste ifrågasätta vad som motiverar den. " (s. 120)

Och ett par ord från Nietzschegubben själv.

"Livet har inte gjort mig besviken! Från år till år finner jag det tvärtom allt sannare, åtråvärdare och mer hemlighetsfullt[...]den tanken att den sanninssökande hade lov att betrakta livet som ett experiment - inte som en plikt, inte som en skickelse, inte som ett bedrägeri! …[...] "Livet ett medel till insikt" - med denna grundsats i hjärtat kan man leva inte bara ett tappert utan också ett glatt liv och skratta gott. " (s. 117, samma bok)