Den förste mars publicerar DN ett debattinlägg av skådespelaren Ulf Friberg där han beskriver stämningen på Stockholms Stadsteater under Benny Fredrikssons ledning. Friberg ser förklaringen till Fredrikssons hyllade ledarskap som produkten av en despotisk styrning utav Stockholms Stadsteater. Friberg beskriver hur ”Benny Fredriksson är känd som chefen som räknar toarullar på teaterns toaletter.” och att ”Benny Fredriksson har i olika sammanhang drivit krav på att den tid det tar för skådespelaren att bli sminkad inför föreställningen inte skulle räknas in i arbetstiden.” Ett krav som om det stämmer borde förpliktiga Benny Fredriksson till en paragraf 7-undersökning. Ulf Friberg fortsätter att beskriva Benny Fredrikssons ledarstil som närmast feodal och påtalar att problemet är ett större, strukturellt problem som når utanför teaterns gränser och Benny Fredrikssons person. Kulturarbetare i stort är en yrkesgrupp som löper stor risk att påverkas negativt av olika maktstrukturer.
På 1960-talet lanserar William Baumol sin teori om vissa yrkesgrupper där lönekostnaden stiger medan produktiviteten förblir den samma. Fenomenet brukar refereras till som ”Baumols lag”, ”Baumoleffekten” eller ”Baumols sjuka” och kultursektorn har varit en av de områden där begreppet varit mest användbart, man brukar ofta ha som exempel en teater där det krävs ett visst antal skådespelare, scenarbetare med mera för att genomföra föreställningen, det går inte att effektivisera bort mera eller göra produktionen snabbare. Eller kanske det gör det trots allt!? Det Benny Fredriksson har gjort är just detta, han har ökat antalet föreställningar och samtidigt fått till stånd en publikökning. Fantastiskt, förutom en liten detalj, man har inte ökat på personalen! Så samma mängd personal får ge service till ett större antal människor samtidigt som de har ett mycket högre arbetstempo på grund av fler föreställningar per år. Resultatet av denna ekvation blir att Benny Fredriksson har skapat en ohållbar situation vilket Ulf Fribergs debattartikel utförligt visar. Jag har inte läst de krav som Stockholms Stadsteater har ifrån statligt håll men jag är ganska säker på att en postfeodalarbetsmiljö är ett av kraven.
Att Benny Fredriksson har läst sin Machiavelli lite väl noga må så vara, det är ett problem som kan härledas till en person, desto mer skrämmande är det att läsa i kommentarsfältet till Ulf Fribergs artikel. Till exempel skriver signaturen ”Mugabe”:
Jorden anropar Ulf F: Det råkar vara vi medborgare som betalar den skatt och därmed den mat du ställer på bordet åt dina barn. Det är därför vi kallas skattebetalare och det är därför vissa av oss råkar ha synpunkter på hur du och dina chefer handskas med pengarna vi ger er. Är det ett problem får du väl söka dig till privatteatern och MBL-förhandla fram justa villkor för dig själv och Konsten med de hjärtegoda cheferna där. De är säkert idel öra.
Ulf Friberg borde vara tacksam för att han får lov att tjäna medborgarna med sitt gyckelspel, och att han till och med får mat på bordet till sina barn är ju på gränsen till överkonsumtion. Nä om det inte passar så ska man ta Konsten med stort K under armen och söka sig till privatteatrarna. Att Ulf Friberg under sina många år som professionell skådespelare betalat skatt som alla andra tar herr (jag förutsätter att det är en herr) ”Mugabe” ingen hänsyn till.
En annan herre (återigen är jag nästan säker) med signaturen ”tänk till” skriver:
Vilket samhälle ska vi ha? frågar Friberg kränkt av de villkor som erbjuds. Gillar man inte läget får man bli något annat. Konstigare är det inte. Vill man tjäna bra med pengar och till rejäla traktamenten finns inget bättre än att bli kringresande montör, kräver inga högskolestudier, omväxlande arbetsdagar och ständigt nya intressanta människor. Passar även kränkta kvinnor.
Givetvis har han rätt, man tjänar förmodligen mer som kringresande montör (beror kanske på vad det är man monterar) och yrket kringresande montör skulle nog kunna passa många kränkta kvinnor (?). Men jag har lite svårare att acceptera resonemanget om att ”gillar man inte läget får man bli något annat”. Kränkta eller orättvist behandlade människor har överlag en tendens att inte ”gilla läget”, det ligger så att säga i sakens natur.
Ulf Friberg avslutar sin artikel med: ”Jag anklagar inte bara Benny Fredriksson, jag anklagar oss alla!”, här ligger också själva problemets kärna. ”Mugabe” och ”tänk till” är båda män (nu är jag fan säker) som har en bestämd åsikt om kultur. De ser kultur som någonting man sysslar med på fritiden, kulturarbete är inget ”riktigt” arbete i den mån att det inte är nödvändigt. Här mäter man nödvändighet enligt kriterier som att bygga hus är nödvändigt, folk måste ju ha någonstans att bo. Konstigt nog så ser man dock blomsterhandlare/florister som en legitim yrkesgrupp för blommor måste man ju ha annars..? Och visst måste man ha blommor, på samma sätt som man måste ha kultur. Både blommor och kultur gör livet till någonting mer än ett citat på döden. Eller som man brukar säga, det gör det uthärdligt. Men tills att vi börjar se kulturarbetare som en ”riktig” yrkesgrupp med unika kunskaper och en samhällsnyttig funktion så kan vi inte heller anklaga folk som Benny Fredriksson för skådespelarna ska ju vara tacksamma att de får betalt. Och ja, skådespelarna ska vara tacksamma att dom får betalt, lika tacksamma som vi medborgare som har ynnesten att se dom utföra sitt yrke kväll efter kväll. Vi måste helt enkelt återprofessionalisera kulturarbete!
Den som vill läsa Ulf Fribergs artikel kan göra det här!
Tack för det! Bra skrivet och klokt tänkt.
SvaraRadera