Igår såg jag premiären av Mycket väsen för ingenting på Hipp.
Tidigare i den här bloggen finns ett inlägg signerat Alex Tenghamn om konsekvenserna av att ständigt välja klassiker samt använda klassiker-statusen som ett tecken på kvalitet. Den här uppsättningen av Shakespeares förvecklingskomedi är som ett skräckexempel på klassiker-frenesin. Det känns som att jag går på en premiär på 50-talet, och som att bara det att Shakespeare har satt sitt namn på det räcker för att göra det värt att sättas upp.
Uppsättningen är regisserad av Lucy Pitman-Wallace, och har i övrigt samma brittiska team bakom sig som i Maria Stuart som spelades på Hipp för något år sedan. De har satt pjäsen i den tid den skrevs i och den plats den skrevs för, dvs. ca 1613 i Italien. Kostymen och dekoren är vacker, men den målade kulissen bidrar till det konventionella uttrycket. Det problemet ligger dock främst i gestaltningen.
Skådespelarna står skrämmande ofta på rad och pratar. Hipps scen är enorm, ändå trycker sig aktörerna ofta ihop i mitten. Vidare levererar skådespelarna texten stillastående, utan gester och med möjliga ansiktsuttryck som jag sitter för långt bort för att uppfatta. Benedicts (Stefan Marling) krumsprång när han "osedd" lyssnar på en komplott för att få honom förälskad är det mest fysiska i gestaltningen. Jag har sett nästan samtliga skådespelare göra bra prestationer tidigare, men i den här uppsättningen köper jag knappt vad någon säger. Det finns en återhållsamhet som gränsar till likgiltighet i en föreställning som samtidigt ägnar sig åt melodram. En märklig kombination.
Texten är nyöversatt av Harald Leander som också spelar i föreställningen, och han har uppdaterat den till ett lättförståeligt, intelligent språk, som blir det enda moderna i uppsättningen. För det är inte bara gestaltningen och dekoren som känns föråldrad. Framförallt budskapet, moralen, intentionen och visionen med föreställningen känns hopplöst uråldrig. Jag sitter och blir förbannad i andra akten när Hero ska "förnedras" för sin påstådda slampighet - i ett spektakel som i en annan uppsättning hade kunnat påminna oss om vår egen skam i fall som Bjästa mfl., står i den här pjäsen Leonato (Tom Ahlsell) oemotsagd i sin monolog om hur han, om ryktet visar sig vara sant, ska döda henne med sina egna händer. Hero (Karin Lithman) sitter stilla och lyssnar, och visar inte med en rörelse att hon blir upprörd över vad hennes far säger om henne.
Naturligtvis vet alla att allt kommer att klaras upp i slutet - men varför är scenerna så förbannat ofarliga? Varför står kvinnorna, handlingsberövade och accepterande tysta vid sidan? Varför finns det inga konsekvenser för männen som spridit rykten - varför är temat inte ifrågasatt från ensemblens och teamets håll? Varför sätter man upp en pjäs år 2011 där ingen reflekterar över det faktum att moralen är att tjejen trots allt inte legat med någon och att allt då är okej?
Det positiva i uppsättningen är kostymen, dekoren, texten, sångerna och danserna (då antalet skådespelare faktiskt utnyttjas på ett sätt som är snyggt och spännande). Gestaltningen tror jag inte på - publiken skrattar på ställen jag är säker på borde vara allvarliga. Budskapet gör mig arg. Föreställningen är så ofarlig att den nästan blir farlig, eftersom det inte känns som att det finns någon distans till den moral som visas upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar