I Malmö har publikens roll och gränsen för fiktion kontra verklighet debatteras och utforskats på vitt skilda håll, ändå finns det likheter mellan Arena Baubos föreställning på Inkonst och den incident där en artonårig man äntrade planen under en fotbollsmatch på Malmö Stadium.
För den som av en händelse missat Arena Baubos föreställning och debatten som följde kan det hela resumeras så som att Arena Baubos kommer till Inkonst i Malmö med sin föreställning Kullagulla, Fassbinder och jag, en föreställning som:
I ett nätverk av performativa aktioner, där video- och scenkonst möts, dekonstrueras och roteras maktstrukturer i dysfunktionella situationer. Arena Baubo gör sig medberoende till missbrukaren, bullmamman, Fassbinder, Kulla-Gulla, den känslomässigt sårbara, psykopaten, det svältande barnet, publiken och den ensamma konstnären. De intar alltid en av rollerna offer, förövare eller hjälte och väntar in åskådarnas placering i triangeln. Sedan börjar dansen.
En del i detta är att en skådespelare dricker sig redlös och som ett resultat blir han upprörd när han till slut nekas mer alkohol. Publik och övrig ensemble får försöka lugna ner honom. Allting hade kunnat sluta här men ack… Sydsvenskans utsände ser föreställningen och förfäras över tilltaget då hon ser det etiskt tveksamma i att utsätta en människa för något dylikt under sin arbetstid (inte så många andra yrkesgrupper än scenkonstarbetare kan skriva på ett kontrakt som förbinder dem att dricka fyra centiliter sprit var sjätte minut). Kritikern lyfter frågan en aning och ser en tendens till oetiskt handlande bara för provokationens skull då man alltid kan gömma sig bakom ”konsten”. Föga förvånande svarar en av skådespelarna i den aktuella uppsättningen och hävdar att A) kritikern är en vuxen människa och om hon, vilket är fullt förståligt, fann det hela obehagligt så borde hon ha lämnat lokalen B) Att i gränslandet mellan verklighet och fiktion samt mellan upplösningen mellan aktören och publiken som handlande kontra passiv så kan det uppstå intressanta saker som leder till progression. Så ena sidan anklagar den andra för att vara oetiska provokationstöntar som gömmer sig bakom ”konsten” i brist på något att säga medans den andra sidan kontrar med att de är vuxna människor och kan ta ansvar för sig själva och det bara är inskränkta smygborgare som inte inser att det ibland måste göra lite ont när ny mark trampas.
Men nog om detta. Den andra händelsen som varit på allas läppar är den unge man som vid derbyt mellan Mff – Hif äntrade planen och knuffade till helsingborgarnas målvakt Pär Hansson efter att Hansson fått en smällare, modell större, kastad mot sig. Matchen avbröts och direkt efteråt startade en hatkampanj utan dess like då varenda tonåring med en internetanslutning började hota artonåringen som tog sig in på planen och även dyka upp utanför dörren till hans föräldrahem. Och eftersom Usama Bin Laden nu är undanröjd så fann tidningarna (inte bara kvällstidningarna) det lika gott att utnämna artonåringen till Bin Ladens tronarvinge och personligen ansvarig för alla terrorbrott begångna innanför och utanför världens idrottsarenor. Plötsligt hade Sverige ett enormt stort huliganproblem, även om ingen kunde minnas någon mer incident (smällare på plan borträknat) där dessa huliganer utmärkt sig. Artonåringen har ångrat sig och stämningen börjar nu lugna ner sig lite, ändå finns det fog för att spå antingen huliganism som årets sommarplåga helt i linje med sars, fågelinfluensa, svininfluensa etc. (även om jag måste tillstå att ehec-smittan är en värdig uppstickare).
Vad är det då som förenar dessa båda händelser? Först om främst är det publikens roll vid ett kulturevenemang (eftersom idrottens statliga finansiering ligger under ”kultur och fritid” så får det också i viss mån räknas som ett kulturevenemang), båda händelserna har upprört eftersom publiken i båda fallen har gått utanför den gräns som det scensiska kontraktet upprätthåller. Teaterpubliken ska inte behöva konfronteras med skådespelarna direkt i en situation som inte går att definiera som fiktiv eller verklig. Fotbollspubliken får å sin sida gärna hoppa och sjunga men inte ta sig in på scen (läs plan). När dessa överenskommelser bryts uppstår det frågor om hela konstartens form och villkor.
Bertolt Brecht påstås ha sagt att hans idealpublik skulle vara sportpubliken, en publik som håller en kritisk distans till föreställningen, röker och småpratar under tiden (här har nog dessvärre tiden sprungit ifrån herr Brecht då kritisk distans knappast kan sägas vara utmärkande för den unge man som har blivit allas vår rikshuligan) och inte bara sitter och klappar händer apatiskt. På samma sätt ter det sig som att de flesta sportkännare gärna hade velat ha en teaterpublik, sådana som faktiskt sitter och klappar händer apatiskt. Problemet med Arena Baubos föreställning är inte att man trampar i det etiska klaveret utan snarare att ingen vet vad föreställningen handlade om? Visst, man kan läsa på Inkonst hemsida att man undersöker något om vad som händer när vi lärt oss att ta ansvar för våra egna känslor (vad det nu betyder?) och så vidare… Men var föreställningen i sig bra? Hur gick själva undersökandet? Allt detta hamnar i skymundan eftersom någon var full. Eller? Kanske visar föreställningen att vi faktiskt inte har lärt oss att ta kontroll över våra egna känslor? Ett alternativ till föreställningens upplösning skulle kunna vara att publiken efter att ha övermannat den berusade skådespelaren kräver att få ta del av resterande undersökning. Denna form av kritisk distans skulle förmodligen te sig ganska märklig men ändå fullt logisk. Om man betalt för att se en undersökning enligt ovanstående beskrivning men istället hamnar i en situation som i bästa fall kan beskrivas handla om kollektivt beslutsfattande då skulle man rimligen kunna kräva att publiken kräver att få den utlovade undersökningen genomförd. Det problematiska är inte att man utsätter skådespelare och publik för ”fara” utan att vi, publiken, tror att kontraktet mellan publik och scen innefattar en klausul där publiken förbinder sig att passivt acceptera de mest tveksamma förlopp utan att protestera så länge som det inte utgör någon fysisk fara för de som vistas i lokalen.
Jag vågar inte påstå att Brecht skulle backa upp mig men det är hög tid att sätta sig vid förhandlingsbordet och skriva om kontraktet mellan scen och publik för så länge vi nöjer oss med att förfäras över oetiskt handlande och hot mot förhållandet mellan fiktion/verklighet så kommer scenkonsten att stagnera oavsett hur mycket nyskrivet man spelar och oavsett hur ”utforskande” man är. Som avslutning kan nämnas att publiken till den avbrutna fotbollsmatchen fick en ny biljett till Champions League kvalet som kompensation för utebliven match.
P.S. Och näää jag tycker inte att man ska springa in på planen eller dricka för mycket sprit på scen, men det är sekundärt.
Och fotbollsincidenten kan man läsa om här.
(bilden är från resume.se)
Ofta används publikkontraktet som ett bevis för att människor i allmänhet är passiva. Artister utnyttjar publikens benägenhet att sitta och göra det den gått dit för (att titta på) för att dra poänger om hur passiva människor är inför något som sker framför dem. Om man tänker sig att det som sker på scen inte är mindre verkligt än det som sker utanför scen så kan den typen av poäng faktiskt kunna göras utan problem. Men då måste vi nog omformulera vad som menas med verkligt, så att uttrycket inte urvattnas totalt. Om verkligheten ses som en bild så är det på scen lika verkligt som någon annan bild, men betraktat som en plats för handling så är scenens rum inte lika verkligt, eftersom publikpositionen, i fotboll eller teater, är upplagt för begränsat handlinsutrymme: Konstnären vet mer om vad situationen handlar om än den som kommer som publik som bjuds in till konstnärens plats.
SvaraRaderaAtt huliganen är så hotfull är intressant. På valborg i Pildamsparken var den en person som sprang innanför avspärrningen som fanns kring elden. (att spärra av kring elden är i sig bisarrt och att arrangemanget var upplagt så gjorde mig som aldrig tidigare firat i Tallriken besviken- valborg är väl en folkfest och inte ett maktens/statens uppvisande?!) Personen blev snabbt nedbrottad av ett gäng vakter som rusade fram från ingenstans och bortförd från platsen.
Eftersom jag från andra platser är van vid ett valborgsfirande där människor får röra sig på eget bevåg kring elden så blev det så himla tydligt hur införandet av staket betydde införande av publikkontrakt som gjorde passiviteten till rätt beteende och aktivitet till fel.
SvaraRaderaJa det är märkligt det där med konstnärens/skaparens position inför sitt verk!? Egentligen borde förhållandet vara mer jämlikt men jag inbillar mig att eftersom man ingår ett tyst kontrakt så glömmer man att det som konstnären skapar inte är en absolut verklighet utan bara ett förslag som kan accepteras eller förskjutas med olika konsekvenser som följd. Men men, nu låter det som att jag är wild & crazy i salongen men jag är snarare den som sitter och tänker "ta inte mig, TA INTE MIG!!" när det gäller alla former av interaktiv scenkonst. ;)
SvaraRaderaAppropå valborgsfirandet så är det sjukt märkligt inte bara för att det är väldigt onödigt med dylika manifestationer av makt men även för att en eld är en eld som är en eld... Vad f"n skulle killen göra med elden? Man kan inte göra så mycket mer än att springa fram till den och på sin höjd kasta in något i den (men att kasta in något explosivt om man själv står närmst är ju inte att rekommendera).
Ja, jag är helt för inställningen att skapa förslag!!! Det öppnar upp för mycket. T.ex att man kan göra jävligt snäva och skarpa förslag utan problem. Nästa gång kanske man har ett nytt förslag, som snävar in på ett annat vis.
SvaraRaderaJag håller med dig om att interaktiv scenkonst kan vara jobbig. Som att bli uppdragen på bordet av ett gäng drägglande gubbar som säger "dansa nu lilla gumman". Att dansa på borden är ju soft, om man gör det för att själv få något utav det. Frågan är om teater kan bli på det sättet. Det borde diskuteras mera.