Den manliga Konstnärsmannen

Inom konsten sedan 1840-talet, elller 1768 eller 1968 eller är det 1998? har den stora konstnären porträtterats av vita män som är ensamma, destruktiva och har någon typ av missbruk. Michael Bellman, Gustaf Fröding, August Strindberg, männen har ett komplicerat förhållande till kvinnan och är kända för att ha många kärleksrelationer. Han sitter ensam och skapar utifrån sin brokiga bakgrund och sitt känslostarka inre som ska tämjas med konstnärliga uttryck. Cornelis Vreeswijk, Joakim Thåström, Lars Norén. Mikel Persbrant blir år ut och år in uppmärksammad för sitt missbruk och sina kvinnoaffärer och listad som Sveriges sexigaste man. Svineri, destruktivitet och självmord tyder på att det är en riktig konstnär, enligt förebilderna(?) inom konstnärernas historia. Den slitna kavajen, det rufsiga håret och wisky/rök rösten är attribut för att bli konstnärsmannen, det var konstnärsmannen, rebellen, älskaren och missbrukaren.

Nuförtiden ser jag honom på Mässingshornet, för full för att plinka på sin gitarr, eller i KPMLR´s ungdomsförbund letande efter en svunnen tid. Och Thåström och Stefan Sundström som inte riktigt hunnit med när dom knarkat och trampar fortfarande på i stora konstnärsmannens klichén. MEN den finns på ett ställe till, undangömt från vardagen, på teatern. Där står han på repertoaren och kanske sedan i teaterbaren.

Iggy Malmborg och Johannes Schmit, i föreställningen White on White, gestaltade denne mannen och hans plats på scenen. det är patetiskt och bekannt, sen spelar dom en annan sorts teater, en annan scenisk kliché som de påstår kräver en teatervan publik för att förstå vad de gör på scen. Jag som insatt tycker att de gör poäng på teaterns hegemoni, men de blir tyvärr hegemoniska själva när de börjar anklaga publiken för att inte vara tillräckligt bildade för att kunna uppskatta deras scenkonst. och pekade ut några i publiken som desertörer för deras lyckande på scen.

Sen går jag och ser "A language at war" med teatr Weimar, där konstnärsmannen sitter i mitten av rummet och gestaltar diskursen som konstnärsmannen består av. Sen sätter kvinnan en grisnäsa på honom, han är patetisk. Det vet vi redan, och tack vare det så överlever han.

Varför?