A Language At War

För några dagar sedan skrev Emmeli Stenberg ett inlägg på Tugg där hon gick till angrepp mot den mannliga konstnärsmyten och dess ständiga producerande utav nya klichéer. I sin text refeerade Emmeli till Teatr Weimars nya föreställning A Language At War, givetvis var jag därför tvungen att själv se den för att bilda mig en uppfattning om hur ett språk i krig kan se ut och hur det mannliga konstnärsgeniet lyckats visa sitt gristryne även här.

Så var det då dags för Teatr Weimar igen, på något mystiskt vis lyckas de dyka upp överallt där det finns en scen och några teatermänniskor som läser in positiva värden i orden underground och sökande. Denna gång spelar de på hemmaborgen Inter Arts Center i Malmö där Jörgen Dahlqvist och Kent Olofsson återigen samarbetar för att skapa en übermörk plats där ljudkonst och teater möts och gnuggar fram en suggestiv stämning. På scen står Weimarkarln nummer 1, Raphael Pettersson och har med sig Linda Kulle samt Angela Wingerath, tysk ljudkonstnär som tycks kunna göra fler ljud med enbart sin röst än han i Polisskolan filmerna.

Enligt Teatr Weimar själva så vill de i A language at war utgå ifrån Wittgensteins fras ”mitt språks gränser är också mitt universums gränser.” utifrån detta citat söker de sedan plocka sönder språket ner till minsta lilla ljud för att sedan sätta ihop allt sammans igen. Som om detta inte vore besvärligt nog så vill de sammtidigt få syn på språkets musikaliska och performativa dubbelhet OCH se hur man kan använda video i teaterrummet. Instinktivt känns det som för många frågor, för många undersökningar samtidigt. Ändå startar föreställingen med en skärpa, en egg mot publiken då en av skådespelarna sätter sig bakom ett bord och direkt försöker ta sig an de regler som redan Ferdinand de Saussure utvecklade vid sekelskiftet 1900, då han försökte förstå språket som system, ordet i förhållande till bilden samt konceptet och idén. Skådespelaren på scen försäkrar sig själv om att han inte är gud, samtidigt gick Saussure i fronten för en förståelse utav språket som skapat utav människan och inte utav gud.  Utforskandet rullar således på och medan Raphael Pettersson blir allt mer hysterisk i sitt försök att frigöra sig språkets makt så inleder Angela Wingerath ett sökande på egen hand då hon utifrån språkets inneboende musikalitet försöker bryta ner orden genom att skapa läten utav dem. Allt medan den tredje karaktären övervakar de båda processerna för att då och då bryta in och lägga om kursen, något hon förklarar med att hon är lagen.

Och visst är det intressant, skådespelarna är extremt skickliga i sitt hantverk och man experimenterar med att videofilma sig själv för att projicera upp detta på dukar lite varstans på scen. Men det är någonting som skaver, det når aldrig riktigt ända fram. Dels beror detta som Emmeli påpekade att det är en så in i helvetes tröttsam bild som den manliga karaktären gestaltar. Det galna, destruktiva geniet som sitter vid sitt skrivbord och rabblar om hyperintellektuella ämnen samtidigt som han brottas med osynliga demoner. Att han dessutom ser ut som en blandning mellan en skotsk golfare och en uteliggare gör inte saken bättre. Att den ena utav de kvinnliga karaktärerna dessutom tycks vara hans bollplank snarare än en egen karaktär gör att jag helst väljer att missförstå den missförstådda.

Men det är även någonting mer som inte når hela vägen fram, sökandet havrerar och man tycks snarare stå och stampa på ett redan söndertrampat scengolv än hitta ny mark. Det känns som om A language at war hela tiden befinner sig lite efter, språkliga strukturer är ett ämne så söndertjatat att det krävs något riktigt radikalt för att tackla det och videokameror på scen har snart varenda Berlinbo med självaktning använt sig av. Är det då total soppa allting? Verkligen inte, istället ser jag fram emot nästa Teatr Weimar produktion och betraktar denna som ett materialsamlande inför det kommande, för nog kan de om de bara vill!