Regissören Stina Oscarsson lyfter i ett dagsfärskt manifest frågan om hur kulturarbetaren ska bli entreprenör. Bli, eller inte bli? Texten som publicerats i Aftonbladet igår visar att berättelsen om kulturpolitiken kan börja i en annan ände än den om tillväxt och entreprenörskap: Vad ska vi ha konsten och kulturen till om den inte är ekonomiskt lönsam? Den frågan behöver fler svar – nu! Kulturpolitiken ska verka för fred och rättvisa i världen, skriver Oscarsson i manifestet, och konsten ska söka sanningen, vara fri. Stina Oscarsson var initiativtagare för Skuggutredningen, scenkonstnärernas lobbyrörelse under remisstiden för den nya kulturpolitken 2009. Manifestet från igår har fått mig att uppliva och uppgradera några tankar som jag hade då.
Skuggutredningen var bra för att den gav röst till många människor som lever av sin kreativitet och samtidigt lever på bidrag. Den visade att man kan inneha både en statusfylld position som konstnär (kreativ, aktiv, efterfrågad) och en position som A-kassetagare (”för lat för att jobba”) vilket effektivt stack hål på Alliansens myt om Utanförskap. Utredningens berättelser ifrågasatte också vad politikerna menade med att kulturarbetaren var en av de kreativa yrkeskategorier som måste få större plats på lång sikt. Skuggtredningen var rädd för att kulturen skulle förpassas till av vara hälsobringare och tillväxtskapare. De oroade sig, liksom Oscarsson gör idag, för att den statligt finansierade kulturen inte ska få vara visionär. Att dess ”icke-mätbara värden” ska försvinna ur sikte. Vilka är dessa värden?
I dagens politiska klimat talas det inte så ofta om olika värden, speciellt inte inom kulturpolitiken, där politiker från alla partier tycker samma sak, typ mer kultur till folket! Och så länge alla tycker samma sak kommer ingenting klargöras och börja granskas. Nickanden tycks ha tagit död på kampen mellan legitima alternativa kulturpolitiska projekt. Hellre talas det och om ökad förståelse och frihet, som om de vore objektiva ord som inte behöver klargöras eller värdeladdas. Både den rådande kulturpolitiken och Oscarsson uttrycker sig på det sättet. Att kulturen ska vara fri och öka förståelsen och samtalen mellan människor låter bra, men vad menar de?
Låt oss göra en tillbakablick. Att det sedan 1974 över huvud taget finns en kulturpolitik med mål grundar sig på en ideologi om att samhället ska ta hand om människan och hjälpa den att utveckla sitt skapande. Att kulturarvet ska skyddas och att kulturen är så viktig att staten måste skydda dess existens. Att viss kultur ska finansieras så att den slipper undan lönsamhetskrav och till följd av det, att vi måste ha ett kvalitetsbegrepp som sållar agnarna från vetet och hjälper till att fördela pengarna. Kulturpolitik är ingen liberal idé, utan den sista delen av det socialdemokratiska bygget.
På den tiden, på 70-talet fördes en ideologisk kamp mellan näringslivets liberaler och en stark vänsterrörelse där kulturpersoner, som dessutom ansågs stå på folkets sida, hade framträdande roller. 60-talet hade varit vänsterrörelsens årtionde och på 70-talet satsade näringslivet stora summor pengar på opinionsbildning och sponsring för att återfå makten att formulera verkligheten. Kapitalismen började bre ut sig till fler samhällssektorer, näringslivet växte sig starkt då globaliseringen av kapital tog fart. Det fanns en rädsla hos politikerna för nymodigheterna. 70-talets kulturpolitik handlade om att bevara kulturen från näringslivets klor. Idag ser det annorlunda ut. När globalismen och post-digital kultur blivit faktum är det svårt för politikerna att hävda hur de stora nationella institutionernas hjälper människor att utveckla sin kreativitet på samma sätt som de kunde göra på 70-talet. Det enhälliga svaret är: Kulturarbetarna ska bli entreprenörer och det ordet är inte förknippat med frihet.
2009 kom Kulturutredningen med förslaget att alla kultumyndigheter skulle samordnas under Statens kulturråd för att ge kulturfrågorna ökad tyngd i förhållande till exempelvis näringsdepartementet. Tidigare hävdades kultursektorns viljor av många små röster som separat inte hördes och nu skulle man stärka den samlade kulturideologin för att på klassiskt Bamsemanér kunna konkurrera om statens uppmärksamhet. Men en kulturpolitik där alla tycker lika leder snarare till demokratin töms på kraft. Politik behöver många olika åsikter så att en debatt frodas och utgöra starten för att åstadkomma en djupgående omvandling av de rådande maktförhållandena och etablera en ny hegemoni.
I Tankesmedjan Det Osynligas skrift Tankar om konst (samma företrädare som Skuggutredningen) står: ”Vi bör betrakta konsten som en illojal samhällspelare och inse illojalitetens nödvändighet för att hålla demokratin levande.” I en artikel från februari 2009 skriver Oscarsson ”Jag tror inte att kulturutredningen är lösningen på Sveriges framtida kulturpolitik och inte Skuggutredningen heller. Lösningen ligger i att vi gemensamt försöker formulera vilket samhälle vi vill leva i och vilken plats vi vill att konsten och kulturlivet ska ha i det. Det är det som är att leva i en demokrati.” De två citaten målar upp en värld där konstverk argumenterar med samhälle och varandra medan människorna utanför konstverken håller med varandra, nickar, ler och röstar på likriktade politiska alternativ, så som det politiska rummet redan ser ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar