Hysteriska Medea gör ingen förnär

Medealand
Malmö Stadsteater
mars 2011

Historien om Medea är välkänd trots att den har flera tusen år på nacken. Och det är inte konstigt. Att som Medea göra valet att ta livet av sina barn är en hemsk handling, det är alla överens om, och att ens försöka förstå vad som leder till denna grymhet kan vara kittlande för vem som helst. Men i Malmö Stadsteaters Medealand är det inte kittlande. Här smeks den stereotypa offerrollen medhårs.

Publiken förväntas varken veta eller senare minnas Euripides grundstory, som upprepas på scen var tionde minut: Medea lämnar sitt hemland och flyttar med Jason till Korint, får två söner, blir dumpad för prinsessan, blir utvisad av Kungen och mördar de gemensamma barnen som hämnd. I Korint har hon inte en endaste vän till hjälp eftersom Jason inte tillät henne ha det. Detta känns förövrigt knappast övertygande att hyggliga Jason skulle göra, som är så lugn, förstående och stabil. Tillskillnad från den hysteriska galenpannan Medea som badar badkar i sin egen avföring.

Att läsa Medea som ett svartsjukedrama, med fokus på brustna hjärtan är inget nytt. Nej, det verkar tvärtom vara svårt att se Medeas hämnd för vad den är. När ett barn i en intervju skulle beskriva Sara Vargas hjärtskärande melodifestivalsvisa om kvinnomisshandel sa hon: ”Hon har blivit kär, förlovat sig, och sen precis innan hon skulle gifta sig så brast hennes hjärta”. På samma sätt förmildras Medeas hemska och långlivade dåd och fokus hamnar istället just vid hennes brustna hjärta.

Kostym, scenografi och musik ska vara modernt, men blir en kompromissande missmatch med nittiotals tunikor och antika draperingar. Allt i vitt, såklart, så det både kan utspela sig för tusentals år sedan och i sjukhuskorridorer. De påstådda kopplingarna till flyktingpolitiken känns som en efterkonstruktion, eller kanske ytterligare ett utrymme för distans till den verkliga berättelsen.

Det är tråkigt att intrigen inte tas på allvar. Att sätta sig in i en situation där en person inte kan förmå sig själv att hitta en annan lösning än att döda är oerhört komplicerat. Det är svårt idag, det är svårt i västerland, men framförallt svårt i ett samhälle som förminskar detta val till något galet. Något sjukt. I Medealand är Medea ett offer, inte en förövare, och vi kommer återigen inte en millimiter från klyschan om den hysteriska hyndan.

Malmö Stadsteater verkar fortsätta med succékonceptet att sätta schablonmässiga kvinnoroller på scen, även i detta ”kvinnoskrivna” drama som ståtar ensam bland de mansskrivna denna säsong, i alla fall bland teaterns egna produktioner. Jag skriver ”kvinnoskrivna” eftersom ursprungsberättelsen, som bekant, är författad av en man. Favoritoffret Medea stapplar, efter att ha satt i sig sömntabletter eller skurit sig i handlederna, omkring på scen i tio centimeter höga kilklackar och jag tänker att den bilden inte hjälper mig att föreställa mig en kallblodig mördare. Men så är det ju inte heller den berättelsen som berättas. Här är det den skrikande, hysteriska, suicidala kvinnan som får utrymme. Suck. Suck. Dubbelsuck. Jag har sett det förut.