Klaras resa
Göteborgs Stadsteater
oktober 2010
På Göteborgsstadsteater vågar de sätta upp nyskrivet på stora scen. De vågar också sätta upp ett manus skrivet av en kvinna, de vågar till och med låta en kvinna regissera pjäsen som kretsar runt en enda person; Klara. Men Klara får aldrig vara subjekt, trots att hon är på scen hela föreställningen igenom. Pappans ironiserade klyschor ”sånna är de, det har man ju hört” blir en inramning av hela föreställningen. Den fördömer och föraktar; psykologer är oprofessionella, unga vuxna är barnsliga och omogna, ”lantisar” är korkade och vet ingenting om hur livet fungerar ”i stan”. Det är oklart när den utspelas, är det på 1800-talet, 50-talet, de neonfärgande jeansens 90-tal eller under någon slags dystopi där alla är rätt puckade? Jag förvånas över att tillfället att berätta en historia om en psykotisk person på en teaterscen inte utnyttjas bättre. Vad som pågår i Klaras värld, det hon ser, det ser inte publiken. Nej, berättelsen om Klara berättas från alla andras perspektiv och det förminskar henne till en galning, en knäppis. Replikerna är skrivna i talspråk, men skådespelarna är obekväma med formen och det mesta som sägs låter stolpigt och konstlat (kanske inte jobbat så mycket med nyskrivet tidigare?). Den luddiga antydningen om att psykisk sjukdom står i direkt relation till sexuella övergrepp känns bara det som en gammal och felaktig fördom. Nej, den här historien är inte bra men så kan det nog bli när man ska försöka förnya sin repertoar. Heja Göteborg, fortsätt att kämpa. Friskt vågat, hälften vunnet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar