Millimeterrättvisa
Statsteatern, Slottsparken Malmö
november 2010
Utomhusteater. I november. Det är briljant. Men en sån föreställning jobbar i uppförsbacke. Den spelas mitt på dagen, när det fortfarande är ljust, men det är kallt och det ryker om skådespelarnas formgjutna dialoger, uppdelade i tre akter. Niklas Hansson har skrivit och regisserat och spelar även regissör under föreställningen. Han inleder varje akt med en liten presentation, förkunnar namnet på akten vi ska se och uppmanar skådespelarna i megafon: ”Agera!”
Vi följer två karaktärer, de är samma fast olika. De är bröder, eller inte, de är främlingar som ändå känner varandra. Jag vet inte riktigt vad de har för relation men jag bryr mig inte heller. Det är inte viktigt. Språket är vackert, rytmiskt och absurt och blir en nästan magisk kontrast till de ofrivilliga statisterna, som bara tar en helgpromenad i parken. Nils Markus Karlsson och Johan Svansjö använder sig av slottsparkens höstkala trädgårdar och tar skydd bakom buskar, använder häcköppningar till entréerna och gör utomhus till inomhus med en blinkning.
När jag i pausen värmer mig med en kaffe och en vetekrans får jag upp värmen i kroppen, men också en fördjupt upplevelse av den första akten, där brödernas naggande vid ett tillfälle kretsar runt just en vetekrans. När andra akten drar igång är samma slags vetekrans vi just kalasat på uppdukat på scenen och jag känner fortfarande smaken i munnen. När kransen i sista akten läggs på en grav hjälper min nyvunna smakreferens till att scenen blir bland det starkaste jag sett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar