torsdag 25 november 2010

Babel på Göteborgs Stadsteater

Okej, wow. Eller, va? Jag är ganska lost på vad jag ska tycka – och på vad det är jag har sett. Ett experiment, som de säger själva i pjäsen, där vårt immunförsvar undersöks – hur mycket tål vi? Ganska mycket, visar det sig. Vi kan till och med skratta åt det.
Babel tangerar många olika saker. Abu Ghraib. Troja. Kärlekssånger. Moderskap – det var något som fångade mig, allt detta prat om sonen, den nakne mannen som blev middagsbord/middag. Hör det ihop med att männen pytsas ut i krigen som kanonmat – de kommer att dö. De måste dö? Männen som dör, som man föder och sen dör de, och man ska vara lika glad för det. Nakenheten. Främst från statisterna, men även en av skådespelerskorna. Hennes bröst som sprutar vatten över de nakna sönerna. Det är suggestiva bilder.
Och sen då kriget. Fängelset. Förnedringen. Som vi skrattar åt. Vi skrattar åt det som görs – kanske är det meningen? Det finns ju humor i det. I början lockas vi ju att skratta, flera gånger. Ska vi skratta? Jag kan inte skratta, inte mer än på några ställen, och jag mår illa av den övriga publikens skrattande. Är jag bättre än de andra då, för att jag inte skrattar? Tänker på de medlemmar av publiken som bjuds upp på scen för att delta i skapandet av ett levande konstverk – dra ett streck på de nakna männen. Hade jag gjort det? Det hade jag säkert. Jag såg också att de frågade innan, det var inte ett uppsläpande – man hade säkert kunnat vägra. Men hade jag gjort det? Förmodligen inte. Hur stort avstånd tar vi egentligen från det vi tycker är avskyvärt?
Och textmassorna – det är fantastiskt hur skådespelarna öser upp texten som ur sitt innersta, som om de kräks upp den. Drar och drar och det kommer bara mer och mer text. Och att det i de enorma textmassorna skapades en trygghet, att skådespelarna får plats i materialet, (och att materialet får plats i skådespelarna!) kan vända och vrida sig i det, göra utfall, hoppa till något nytt. Det flyter. Allt flyter.
Välkoreograferat. Jag vill in i huvudet på regissören, Mellika Melouani Melani – vad betydde det? Klädbytet för kvinnorna i början, från maskulint/feminint till bara feminint. Konsumtion? Ställningstagande?
Färgen. Bilderna. Ögat. Skjutandet. Discot – en bild av kriget? Strobljuset blir som bombupplysningar av ögonblick. Det är häftigt, men jag vetefan vad jag ska tänka eller tro. Och det är förmodligen också poängen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar