Kärlek och pengar
Malmö Stadsteater
Intiman, Malmö
Jag hade allt, jag hade förväntningar på att det här skulle bli en riktigt bra föreställning, jag hade en av Intimans bästa platser, jag hade en ledig stol på min högra sida, ja, jag hade allt jag kunde begära. Jag kan inte riktigt peka på vart det hela gick fel, ändå var det ett faktum att när jag gick därifrån så var inte mina förväntningar infriade, min utsökta placering och det extra utrymmet till trots.
Men kanske ska jag ta det ifrån början istället. Malmö Stadsteater sätter fram till den 27 november upp Dennis Kellys Kärlek och pengar I regi av Maria Åberg, nyss hemkommen ifrån London och Royal Shakespeare Company. För dom som inte är förtrogna med Dennis Kelly och dennes arbete så kan det nämnas att denne Londondramatiker debuterade 2003 med Debris och har under 2000-talet följt upp detta med fler texter för teater, radio och teve. I Kärlek och pengar möter vi Johanna Rane I rollen som Jess och hennes man David som spelas av Bashkim Neziraj. Jess lider av ett köpberoende som skuldsätter paret djupt. I kampen mot detta väcks frågor om pengar, status, yta och livet I största allmänhet. Jag får minnen av Malmö Stadsteaters uppsättning av Klar Himmel som även den spelats under hösten, vi har det sterila rummet, vi har karaktärerna som känns instängda I en situation och I en värld som de inte alltid kan hantera. Även musikens funktion, ledmotivsaktigt pulserande, har en likhet mellan de båda uppsättningarna. Och precis som I Klar Himmel är det tongångar fastnar, som blir en så stark del av skådespelet att musikens existensberättigande känns självklart utan att man egentligen behöver lyssna. En annan del som börjar kännas som en regel för Intimans uppsättningar är den rumsliga underfundighet som präglar många (de flesta?) av Intimans uppsättningar, Kärlek och pengar är inget undantag. Scenrummet är ett I Kärlek och pengar ett högst föränderligt genom det till synes enkla knepet att höja eller sänka taket. Men det korresponderar förvånansvärt väl med de inledande scenerna, då en trevande och osäker monolog spelar väl med det låga taket, dessvärre tycks det som om det förtydligande och förtätande de rumsliga egenskaperna kan ha på skådespelet tappas bort under vägen. Taket blir tyvärr I slutändan mest en häftig effekt och inte det kraftfulla redskap som det har potential att vara.
Känslan av ofullbordan blir något genomgående för föreställningen I stort. Skådespelarnas handlingar känns inte alltid motiverade och nödvändiga utan blir istället något vars funktion främst syftar till att ge ögat något att vila på medan texten reciteras. Därför väntar jag på något, jag väntar på att det ska ta fart, att glöden ska komma, att det ska ställas på sin spets. Men tyvärr blir det inte mer än så, trots att ämnena som tas upp är både relevanta och ytterst intressanta. Ämnen som karriärlivets förnedringar och pengarna som ett substitut för tron hade kunnat bli så mycket intressantare om frågeställningen varit skarpare och undersökningen gått djupare, med större iver. Kärlek och pengar känns till slut som en “mittenuppsättning”, glöden uteblir genom delen av produktionen, ljuset bara lyser, statiskt, dött, ljuden försöker väcka åskådarna med aggressiva sprakningar men det fungerar inte och någonstans blir ljudeffekterna en miniatyr av den linje Intiman följt med Klar Himmel och Kärlek och pengar, de första gångerna det intensiva ljudet kommer hoppar vi till och väcks till liv för en kort stund, men ju fler gånger vi hör det, ju mer avtrubbade blir vi. Klar Himmel överlevde genom att vara lite skarpare, lite mer precis I de frågor man behandlar. Kärlek och pengar blir en blekare släkting, lite mer trubbig, lite mer trevande. Till slut går ridån ner och vi väntar en stund, kommer det mer? Det kommer inte mer, man börjar klappa lite avmätt, ensemblen kommer fram och tackas av, de försvinner ut, kommer tillbaka, försvinner ut och kommer inte igen.
När jag går ut I foajén är jag besviken, jag hade hoppats på så mycket. Varför? Kanske för att Maria Åberg stått för regin, kanske för att ämnet lät så intressant, jag vet faktiskt inte. Surt rycker jag åt mig ett programblad och hoppas bli klokare, men icke. Istället får jag butter dra mig hemåt genom ett regnigt Malmö, jag vet, det är inte er det är fel på det är mig, jag hoppades för mycket men det verkade ju så bra. Jag väntar vid ett rödljus på amiralsgatan, två polisbilar kör förbi med tjutande sirener. Vad ska man behöva göra för lite jävla glöd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar