Tre experter på teater och lajv pratar lek, fantasi, tradition och förändring.
Samtalet ägde rum 18 augusti 2010 under scenkonstfestivalen Paradiso 4.
Det här är en bearbetas version.
Rollista:
SUZ, teaterregissör, professor. Spelas av Suzanne Osten.
A-K, teaterpedagog, lajvarrangör. Spelas av Anna-Karin Linder.
JOC, radioprogramledare, lajvkritiker. Spelas av Johanna Koljonen.
EBBA, samtalsvärd. Spelas av Ebba Petrén.
Publik 1 (röst)
Publik 2 (röst)
Publik 3 (röst)
Publik 4 (röst)
AKT 1
En teaterfoajé. Solsken. De fyra sitter på trästolar på en trång scen. Ett bord med vattenglas. Nedanför ett tjugotal åhörare (publiken) i soffor. I bakgrunden ljud av skådespelare som förbereder sig för att spela föreställning, röstuppvärmning etc.
EBBA
Kan vi börja med att definiera vad teater respektive lajv är för er?
SUZ
Jag har jobbat mycket med spädbarnforskning, gjort teater för spädbarn och utforskat hur tidigt en publik kan fastna för den här konstformen. Det verkar som om vi med en gång vi kan sitta upp intar positionen av åskådare. I föreställningen lyckades vi hålla majoriteten av den 6 månader gamla publiken koncentrerade i en timme och föräldrarna är oerhört förvånade. Det har gjorts en hel del amerikanska experiment som tittat på om barnen vet ifall till exempel en kopp finns kvar fast de gömmer den.
EBBA
Och det är teater?
SUZ
Ja, man har en ridå och så tar man bort den. Tittut! Jag har försökt fatta det på flera sätt. Jag kan ju inte fråga dem vad de tänker men jag kan se att de blir intresserade. Det är en slags utgångspunkt för mig, vad som händer inuti en människa.
A-K
Den här frågan är inte den lättaste att börja med. Lajv definierades av en kille som heter Eirik Fatland som ett möte mellan två fiktiva karaktärer i en fiktiv kontext. I ett lajv så skapar man ett fiktivt rum som alla går in i.
JOC
Det finns ingen publik. Det finns ingen deltagare som inte är del av föreställningen. Det är en improviserad berättarform, inte en serie sketcher utan ett sammansatt narrativ. Eller många kontinueliga berättelser som man i efterhand kan bygga ihop till en berättelse. Vi pratar ofta om first person audience.
A-K
Som first person shooter i datorspel.
JOC
Ja, där man bara ser handen och pistolpipan. Men i datorspelen kan man i alla fall tänka sig att det finns någon slags gräns mellan handen på skärmen och min kropp som spelare. Det finns inte på lajv.
SUZ
Förhöjs ert spel om det finns deltagare som inte är med i fiktionen?
JOC
Nej ofta motsatsen för man får en onödig självmedvetenhet.
Jag brukar tänka på det som att det finns en publikposition inne i min kropp. Att det inne i min fysiska kropp finns en plats där jag är åskådare.
SUZ
Det här elementet som ni beskriver använder skådespelaren i sin rollskapelse. Skådepelaren kan också gå ut på stan och agera ut vad roller vill. Poängen att då att verkligheten skärper förnimmelsen av karaktären.
EBBA
Det finns många bilder av att lajv är egoistiskt för att det bara angår spelarna.
SUZ
Jag är besatt av att folk har så många meningar om vad som är rätt och fel. Det finns ju så många olika typer av rollspel. Jag har spelat berättande rollspel sittande vid ett bord och blivit vansinnigt upphetsad. Tänk på vår lekutveckling. Först leker man i huvudet, sen leker man med grejer och leksaker, sen går man på teater och leker med vad de gör på scenen inne i huvudet. Det är olika sorters fantasi!
A-K
Jag vill säga att det är okej att ha publik i lajv om den publiken är inne i cirkeln av fiktion som man skapar. Vi har till exempel regissörsfunktioner som ofta kallas för skuggor. Det är personer som inte är med i själva spelet men är där för att förstärka spelet eller ge en knuff i rätt riktning. I en våldsam scen eller en kärleksscen så kan man ha någon som ger absolution för att man handlar.
SUZ
Det kan man jämföra med att när jag skickade ut skådespelare i verkligheten så var de alltid följda av några så att de inte skulle råka illa ut eller krocka med verkligheten. Det finns en risk för det. Det var en som blev fulleller som spelade full, och blev euforisk och började kasta öl omkring sig och då fick vi fixa till det genom att erbjuda kemtvätt.
JOC
Eftersom lajv inte kommer ur en konstform med hög status så kan vi inte motivera sådana saker som dina skådespelare kan. Vi har ganska strikta regler att vi inte får kasta öl såsom dina skådespelare gjorde.
Den teater som du jobbar med är ju ganska apart med någon slags snittidé om vad teater är och på samma sätt finns det lajv som ligger på marginalen för det vanliga.
SUZ
Ska vi då etablera en kliché om teater då? En skådespelare som aldrig i livet skulle hålla på och rollspela i sin karaktär utan bara håller på med texten och lär sig sin roll utifrån den och aldrig fantiserar utanför den och som inte anser sig behöva det, som undviker alla improvisationer, som säger att det är larvigt. Det finns.
EBBA
Och lajvklichén?
A-K
Det man brukar skämta om är väl ett fantasylajv med ungdomar under 20 som springer runt med lakansmantel och plastsvärd.
JOC
Och det är fantastiskt! Det finns en sådan kraft i de lajven som är storartad men man tröttnar ju på det och vill hitta tyngre kickar.
SUZ
Vad skiljer sig det här från vanlig lek då?
A-K
Inte så mycket.
JOC
Jo, traditionen. Man kommer från en tradition baserad på spel. En kultur där poäng och rollernas fiktiva egenskaper är uppstyrda i tabellsystem och det finns simulationssystem för konfliktlösning så att det går att avgöra vem som vinner när vi slåss med våra låtsassvärd. Traditionellt har det också varit väldigt viktigt att tid och rum varit representerade i skala 1:1. Det som är mest intressant just nu är de lajv där de här grejerna börjar upplösas. Vi kan stycka upp handlingen och spela i ickekronologisk ordning och det kommer påverka berättandet. Detta pågår i så kallade avant-gardelajv. I annat rollspel skulle det kunna vara helt vansinningt.
EBBA
Hur fungerar det praktiskt?
A-K
Man kan jobba med akter. När signalen ljuder har det gått två veckor. När du går in i det här rummet så är du i dåtid. Vi har också haft vårt eget dogmamanifest som kom -99. V kommer ju från en tradition där ett platssvärd representerar ett riktigt svärd. När magikern drar fram sitt trollsvärd så är det magi. Men nu så skulle tex ett glas (tar upp ett glas) vara ett glas.
EBBA
Varför skrevs manifestet?
AK
Jag tror det blev för mycket. Man blåser upp ballongen och det måste komma en motreaktion. De fetaste fantasylajven hade gjorts, till exempel Nyteg som kom -97.
SUZ
Det där är hela konsthistorien full av. Spänningen i att skapa nya regler och nya strategier. En som höll på med det här på 20-talet var J L Moreno och hans psykodrama. Han trodde att det skulle leda till samhällsförändring. Han använde sig av de där skuggorna till exempel. Han trodde att hela samhället skulle bli friskare om vi höll på med teater.
Den andra jag tänkte på som gjorde en intressant grej i Stockholm är Augusto Boal. Han gjorde så kallad Osynlig teater där skådespelare spelade till exempel hungrande ute i verkligheten. Man spelade så att omgivningen ställdes inför en moralisk konflikt.
EBBA
Då handlar det ju om att de som är på den här restaurangen inte vet om...
SUZ (avbryter)
Ja, det är en etikfråga. Det här är variationen på hur folk vill lösa upp och använda sig av det här med fiktion och antagligen också rättvisa. Boal var ju intresserad av fattiga och rika. Det absurda i att vissa har råd att äta på restaurang och andra inte. Den osynliga teatern skulle höja medvetenheten.
JOC
Som någon som tänkt väldigt mycket på lajvformen har jag två reaktioner på detta. Å ena sidan blir upplevelsen av den konflikten inte svagare av att alla inne på restaurangen är i samma fiktion. Man ställs likförbannat inför exakt samma dilemma. Vi skapar ett lajv i en restaurang och spelar en väldigt tunn roll som ligger väldigt nära oss själva. Instruktionen är att något kommer hända under den här middagen och agera naturligt utifrån det. De flesta skulle ju bara sitta där och skämmas och det skulle kunna vara en väldigt stark upplevese där vi utforskar den skammen och utforskar vår rätt att ingripa på sätt vi kanske inte skulle göra i verkligheten.
SUZ
Jag jobbade med publiksituationen på en klassisk institutionsteater i Göteborg i en pjäs som heter Publiken. Den handlar om en regissör som utmanar publikens konventioner varpå publiken dödar regissören och ett par skådespelare. Då ville jag också att det skulle hända något med publiken. De kunde ta ställning och välja vart de ville sitta. Nu kommer jag in på happeningformen som jag mötte på 60-talet. Det var ett fantastiskt möte som utforskade passivitet och agressivitet. Det där roar inte mig längre, det var kul att vara med om.
Jag tycker man kan göra det mer sofistikerat. Det är väldigt roligt att blanda fiktioner. Att ha en publik och ha skådespelare och låta publiken tro att det händer något i publiken. Då börjar det också hända saker. Fiktionen smittar. Allt under förutsättning att man inte förödmjukar människor. Det måste vara frivillig lek någonstans. Däremot kunde jag förödmjuka människor när de väl gått med på leken. Att luras är jag väldigt förtjust i.
A-K
Det handlar ju om trygghet och tillåtelse för att inte bli förnedrad.
SUZ
Ja, det får absolut inte hända.
EBBA
Hur skapar man trygghet i ett rum med olika fiktioner?
AK
Jag tror att en roll kan bli som ett skydd, en mask. Det behöver inte vara speciellt mycket, men när man tar en roll tar man också bort det jag som gör bort sig.
Många tycker det är läskigt eftersom agerandet är belagt med att man ska vara proffsig. Man måste gå på teaterhögskolan för att ha rätt att stå där, man förväntas framföra någonting och vara fullfjädrad. Inom lajvformen finns inte det kravet. Det som händer mellan människor är viktigare än det som hände utåt. Därför är lajv tråkigt att titta på.
SUZ
Det kan jag hålla med om. Det finns en mellanform som jag prövat mycket med människor som är rädda för att spela teater. Då kan jag bevisa för dem att de egentligen är skådespelare. Det är något jag kallar för rollspel. Det är sittande och vi definierar bara situationen väldigt tydligt och sen börjar vi agera och så delar jag ut rollen i situationen och då går folk väldigt lätt in i situationen. (till Ebba) Du som till exempel är Bosses mamma, du kommer blir väldigt upprörd nu, men vi står inte ut med Bosse längre, och så tar det fart.
JOC
Ja det är tryggt, men om du gjorde samma sak och sa att nu ska vi ha fyra rader med publik på bänkar så skulle det bli svårare.
SUZ
Ja, men det finns ingen mening att göra det. Jag menar att den andra teatern den är verkligen svårt och skådespelaren är ett yrke det tar lång tid att bli. Det gör man bara inte ostraffat. Människor har rätt att ställa sig upp och skydda sig.
JOC
Lajvrörelsen har ju ingen ambition att ersätta teatern. Klichén är att lajv är improvisationsteater utan publik. En bättre jämförelse är andra sammanhang med specialtillstånd där vi tar tunna rollen. Möhippa, konferensresa, chartersemester, kryssning. Om jag åker på finlandsfärjan så räknas konsekvenserna inte riktigt som de gör i resten av verkligheten. Om vi skapar ett lajvrum behöver vi inte stå för våra val utanför det rummet. Inte ens om någon blir skadad på riktigt så räknas det och det är väl här det börjar bli lite obehagligt.
EBBA
Det finns ju en annan kliché som är att lajvare lätt fastnar i sin roll.
JOC
Det är konstigt tycker jag.
SUZ
Nej jag tycker inte det är helt fel. Det förekommer skådespelare i produktionen jag själv varit med om som sagt "jag blev elakare av den här rollen" eller "det blev mera gräl av den här rollen." Jag har haft improviserande skådespelare som höll på i tre dar på en finlandsbåt, och de sa att de påverkades av tidsdimensionen. Det beror på hur stark fantasiförmåga man har.
A-K
Jag måste säga att jag har aldrig haft problem att komma ur en roll. De här ryktena kom ju igång runt -96 när boken ”De övergivnas armé” skrevs. Det var en bok om hur farligt rollspel är, att vi fostrar en ny sorts terrorister. Då var det prat om att jagsvaga personer kunde bli påverkade bortom sin kontroll. Jag har spelat många roller som berört mig mycket. Rollerna lämnar spår. Jag vet inte hur det är att vara flykting fast jag spelat flykting på lajv men jag kanske förstår en promille av vad personerna som upplever det på riktigt känner som självklart förändrar mig.
SUZ
Jag tror man kan knuffa människor in i psykos också om man nu vill hårddra, eftersom vi är så vansinnigt olika. Jag skulle inte rekommendera en person som just haft en psykosupplevelse att börja spela rollspel och jag skulle inte i en terapeutisk situation börja leka fantasilekar. Också på en weekendkurs i yoga kan man flippa ur av djupandning och eldandning och så vidare. Det måste finnas regler och step outs, utgångar för psyket och inte grupptryck.
JOC
Lajv jobbar systematiskt med det där eftersom vi kommer från en tradition där reglerna är så rigida. Lajv i USA till exempel är folk som går omkring på ett väldig teatraliskt sätt och med konstlad röst frågar varandra vad de har för olika poäng och det har ju ingenting med det här vi pratar om att göra. Då finns det inbyggt att gränserna är tydliga. Men under de senaste 15 åren när vi jobbat med det här har vi överdramatiserat det. Det var vanligt i intensiva spel på 90-talet att man skulle ha en proffessionell psykolog på plats och det är väl ungefär lika onödigt som att man skulle ha en psykolog på plats när man spelar Woyzek, tycker jag.
SUZ
Jag är inte så säker. Om man gör något verkligt svårt, jag gjorde en pjäs om ungdomar och självmord och alla var så rädda för det. Då rollspelade vi den skräcken. Vi hade två experter med oss.En kallade vi Mr Death , en allvarlig psykiatiker och Mrs Life som var väldigt bejakande och sa att teater inte kan döda någon och det gör väl ingenting om någon ramlar av stolen. Mr Death sa att vi måste ha en ambulans utanför varje föreställning. Ensemblen var rädd att kicka någon tonåring över en enda impuls och det tog vi allvar. Vi dramatiserade den konflikten och la den utanför oss med dessa två riktiga experter som var där för att lugna oss och göra definitioner. Jag uppfattade det nästan som rituellt.
JOC
Vi är alldeles i början av att tänka på det här teoretiskt. I början fanns det en push om att det skulle bli hyperrealistiskt i våra fantasimijöer skulle vara hyperrealistisk och befolkas av hundratals personer. Men det visade sig att man kan vara däri men ändå känna att rollen är väldigt tom. Jag kallar det The Hollow Man Problem. I verkligheten har vi ju en livstid av minnen, reaktioner och associationer som surrar på inne i huvudet. Ska man spela en bonde i en fantasivärld så kan man tänka bort att tänka på hockeyn på TV, man kan stänga av hela den hockeyassociationsbanan, speciellt efter några dagar, för det finns inga ingångar på det spåret, men man kan inte fylla det med någonting annat, till exempel någon expertkunskap om rovor.
SUZ
Blir det inte några starkare sinnesförnimmelser istället då?
JOC
Jo, exakt man blir ju mer i nuet. Det var därför det blev en hetscirkel med det här att allt skulle bli mer och mer realistiskt. Det som började som handlingsinriktade intellektuella pussel där vi letade efter en skattkistan började handla om att skattkistan ska vara extremt tung därför att den fysiska upplevelsen att bära något väldigt tungt var så långt ifrån vår vardag. Då blev en väldigt stor del av lajvkulturen att göra saker med kroppen. Känslan i mina händer, vinden. Nu gör jag mig löjlig över det här men jag har haft starka upplevelser av att jag verkligen blir en fiktiv person för att är i ett fiktivt sammanhang.
SUZ
Kroppsminnena går i gång också.
JOC
Men det finns gränser för vilken typ av berättelse som låter sig berättas där. Man kan ganska lite om psykologiska tillstånd och mycket om det hårda livet.
A-K
Och man lajvar väldigt dåligt om man är trött, hungrig och kall.
JOC
Ja och då är plötsligt det enda man kan tänka på hockey...
Med allt det här bakom oss så tror jag att den verkliga gränsen för vad man kan göra med lajv nu kommer handla om exakt det där stället där rollen och jaget möts. Det har också med kroppen att göra det vet vi nu tack vare kognitiv forskning. I alla sociala situationer är våra reaktioner automatiska och snabbare än vår medvetenhet. Den fiktiva rollen som vi tar på på oss går bara att kontrollera upp till en viss punkt. Det verkligt kittlande som kan hända på lajv är ju när du hamnar i situationer där du reagerar som dig själv med måste uttolka din reaktion, din fysiska automatiska reflex genom din fiktiva rolls filter. Det är inte bara att vi har information som kommer in genom den fiktiva rollen och rollen kan reagera på det utan mitt eget nervsystem och mina verkliga minnen skapar reaktioner i spelet som styr vad min roll gör. Det finns en punkt där vi inte längre kan rollspela.
SUZ
Det känner jag igen från teatern. Då brukar vi addera att man kan iaktta andras fysiska beteenden. Om man lägger till en viss skada, eller rörelse så får man helt nya impulser. Så kroppen kan man använda helt konkret genom att titta på och härma en annan människa och då påverka sina egna fysiska förnimmelser. Det där är väldigt känt gestaltningsmässigt.
(paus)
Jag använde mig att av ett riktigt medeltida lajv när jag skulle göra en medeltida pjäs. Vi la in intriger och kuvert där det stod att du skulle mörda någon. Alla skulle mörda någon för det var en sådan konfliktfylld tid där man mördade varandra på uppdrag vi skulle gestalta. Det var ohyggligt spännande. Då lekte vi att vi gjorde lajv.
JOC
Nej nej ni gjorde lajv!
SUZ
Först sa alla gud vad pinsamt, gud vad nördigt men sen var det så vansinnigt roligt och tiden gick så fort.Vi gjorde lajvet för att förstå hur paranoida de här personerna i den här pjäsen måste vara.
A-K
Lajvinslag i teater används för att komma fram till något man tar med på scenen. Lajv är ett mål i sig.
SUZ
Bearbetar man inte det tillsammans sedan?
A-K
Jo det gör man.
Jag var med och gjorde ett lajv som hette En stilla middag med familjen.
SUZ(skrattar)
A-K
Det var sex mer eller mindre klassiska pjäser som samsades i samma verklighet som var i form av pjäsen Festen. Det utspelar sig hos Helges som fyller 60 år och som har utnyttjat sina barn sexuellt. Helge var en väldigt jobbig roll att spela. Efteråt hade de fyra män som spelat honom stort behov av att få bekräftat att vi andra inte trodde att de var som Helge och de behövde prata om hur de skulle kunna rättfärdiga rollens handlingar. Därför blev debriefen något utav det viktigaste och kanske mest intressanta. Vi har utvecklat metoder för att hålla de här samtalen. Efter ett lajv blir det ofta tyst i två sekunder och sen börjar alla bara skrika ut sina upplevelser. Så mycket har byggts upp inombords man har ett enormt behov av att prata om. På varje lajv jag varit brukar det vara en eller två scener där det känns som om jag rört vid något gudomligt.
JOC
Om ni lajvar under teaterrepetitioner så är målet att hitta något som går att upprepa. I lajv kommer det aldrig gå att upprepa och det är poängen.
SUZ
Jag tror det är en fördom om teater att det ska upprepas. Det är bara de yttre grejerna som är lika. Den ska förnya sig. Den stora krisen för skådespelaren är att upprepningen händer, att de spelar som igår. Det där flödet, flow, det är ju så utforskat, är att man tappar tiden. Man kan tänka att en rollspelare som inte får ett flöde utan bara går runt och känner sig dum går att jämföra med en skådespelare som bara upplever jag ska ha spaghetti till middag eller nu skrattade de inte på den här repliken. De är fångade i en trivial upplevelse av ett misslyckande.
EBBA
Under lajv hamnar man ganska lätt i den tomheten och faller ur fiktionen.
SUZ
Blir plågsamt medveten om hur töntigt det är.
EBBA
Vad finns det för metoder för att slippa?
SUZ
Det finns massa av olika skådespelare och det finns massa olika skådespelartraditioner. Jag tänker på en vacker metod, apropå högre makt. Det finns en lärare som jag jobbar med som heter Philippe Gaulier som lär ut clownbildning. Clownen är en som har huvudet uppe i stjärnorna och fötterna med dragningskraft ner mot jorden. Clownen är en person som är otroligt i nuet och har en väldigt öppenhet och naivitet. Jag har sett att det verkligen fungerar. Man måste vara tillgänglig. Just clownen måste vara ren från planering. Det blir inget kul med en planerad, kalkylerad clown som hela tiden tänker ut sina roligheter. Roligheterna är ju repeterade, det kanske har tagit trettiofem år att repetera in att glida eller snubbla eller falla, det är ju en akt, men att göra det som att ojdå det händer nu så kan man ha hjälp av en stark känsla att man har en connection som hjälpteknik.
Det är gamla rester från det rituella som jag tror teatern är fylld av. Nu är vi i ett borgerligt samhälle, ett konsumtionssamhälle. Vi ska reproducera en jävla pjäs fem gånger om det blir succé, ta upp den lite då och då, byta ut en skådespelare lite då och då. Det är ju inte som det en gång var att vi ska stämma träff med gudarna. Kommer de att vara där? Satan, de var inte där.
EBBA
Är lajv att söka sig bort från konsumtionssamhället?
JOC
Ritualen har inbyggt att när du gått in i det rituella rummet och sedan kommer ut så har en viss förändring skett som är specificerad från början. Det finns parametrar för vilken typ av förändringar som är målet för ritualen. Jag tycker att lajv på något plan har den effekten. Alla erfarenheter räknas någonstans. Men det flesta lajven har ju inte sådana mål. Och om de har mål att förändra så handlar det om kunskapsförmedling. Målet för lajvet är att få någon typ av upplevelse av av vad det är att vara flykting, galenskap eller vad det kan vara.
A-K
Men på tal om samhällsförändring. Den ambitionen har vi ju haft.
SUZ
Det finns en sådan tradition ja.
JOC
Man kan förändra samhället på olika sett. Jag kan förändra samhället genom att jag talar i radio varje dag. Jag har en halv million lyssnare på förmiddagarna men de lyssnar inte så uppmärksamt. Kanske någon promille av dem hör något som de tar med sig. Om jag spelar teater så har jag 700 eller 70 personen i publiken och jag har odelad uppmärksamhet i tre timmar och de kan gå igenom slags upplevelse tillsammans som förändrar dem ganska mycket, men de är inte lika många. Sen kan du ta ett lajv som innefattar 20 personer men deras upplevelse är ju total och det blir en erfarenhet. Det blir inte en konsumtion utan en erfarenhet i den egna kroppen och det kan förändra en. Också en erfarenhet av ett annat samhälle. Om att leva i en utopi eller dystopi. Men att göra lajv kräver extremt mycket frivilligt arbete så det är inte ett särskilt ekonomiskt sätt att förändra världen på.
EBBA
Teater då?
SUZ
Det finns så många teaterformer. Det här har ändrat sig, gått fram och tillbaka och man har gjort alla experiment som går att göras. Massteater för tio tusen och interaktiva middagsbjudningar när man deltar och jag tror att det är ganska intressant att gå tillbaka till den här tidiga åskådaren alltså babyn som gärna vill delta med fötterna eller tårna. Man ser hur de tänker när de sträcker fram en fot och smeker huvudet på en skådespelare. Jag känner för dig säger kroppen men de kan inte göra rörelsen fysiskt. Jag tror att det verkligt interaktiva är mellan det inre och det vi iakttar. Sen är det en helt annat nivå när man ska ta upp folk och leka på scenen. Då måste man ha väldigt bra överrenskommelser. Är det någon här som är speciellt lekfull så att säga?
PUBLIK 1
Ja,jag tycker om att leka
SUZ
Ja, då skulle vi spana in henne. Varje clown vet hur man plockar upp den som vill gå och och hur man undviker dig när du tittar ner. Jag har ett trick med programblad.
(till Anna-Karin) Får jag låna ditt programblad?
A-K
Ja.
SUZ (tar programbladet)
Om de klamrar sig vid programbladet går man bara vidare tills någon lämnar fram det, den personen är då någon som inte känner sig rädd och vill gå med.
Jag har burit upp publik på scenen som har älskat det men det är inte alla som vill bli burna, så det är frågan om vilka som vill. Man får betrakta det som en slags pauser från fiktionen. Att nu leker vi ett tag, både med fiktionen, att vi är på teatern och med att ni är publik och vi är salong. Det blir en skön anti-spänd stämning, det är clowneri nästan, och sen kan man gå tillbaka igen.
AKT 2
Samma rum. Solen något lägre. Ljuden i bakgrunden blir starkare under aktens gång.
EBBA
Har publiken frågor?
PUBLIK 1
Jag skulle vilja fråga. Är det här något nytt att ni vill att folk ska vara med och vakna eller bli modiga eller vad är poängen? Jag har aldrig hört talas om lajv.
A-K
Det som kanske är nytt är att det är skapad av deltagarna för deltagarna. Jag har arrangerat många lajv men också deltagit i många lajv. Jag är lika stora delar spelare som regissör, fast det sker vid olika tidpunker. Först är jag spelare på ditt lajv och sen kommer du och spelar på mitt lajv.
PUBLIK 2
Man kan ju säga att den samtida teatern befruktats av lajv. Jag tänkte, när ni pratade om vad som är skadligt eller inte, på Signa som satte upp en föreställning i Köpenhamn efter Sodoms 120 dagar av Markis de Sade.
SUZ
De jobbar med hysteri och sexuella perversioner.
PUBLIK 2
Ja, man kom dit och så delades man upp och tillhörde olika grupper, barnen som blev utsatta för perversionerna eller fuckers som utsatte barnen eller mästare eller madamer.
SUZ
Vad blev du då?
PUBLIK 2
Barn. Det kändes som om det drog till sig...dels lite perverterade människor.
PUBLIK 1
Vad är det?
PUBLIK 2
Märkliga människor som ville se om de knullade på riktigt eller på vilket sätt de blev förnedrade...
SUZ(avbryter)
Men ville man inte det, blev man inte nyfiken på det? Det var vad jag undrade över, gjorde det det på riktigt?
PUBLIK 2
Nej de gjorde ju inte det. Men de kissade på riktigt och det förekom olika övergrepp.
JOC (avbryter)
Jag vill komma med ett förtydligande här nu. För det första var det här en teaterpjäs och inte ett lajv. Det var en pjäs som utspelade sig i ett verkligt hus där man kom in som tittare och fick en väldigt tunn roll och man hade väldigt otydlig överrenskommelse och en del av verket var att det inte var tydligt hurvida man skulle ingripa eller inte eller om man var i roll eller inte. En sak som uppenbarligen hände var att lajvare som är ganska bekväma med den här typen av berättande kom dit i roll så att säga. En vän till mig kom dit och tänkte okej de spelar Sodoms 120 dagar, Bajsets cirkel. Det handlar om någon form av övergrepp över människor av lägre klass, ålder och status så han tänkte okej, jag är en ganska lång kille med ganska mycket pondus så jag tar på mig min snyggaste kostym och beter mig som om jag tycker det här är naturligt och folk blev så otroligt provocerade! Alltså de andra publikdeltagarna, över att han inte var chockerad på riktigt. Så därför blir jag lite nervös när du säger att det finns andra människor som är perverterade. Det vet du ju inte!
A-K
Den stora skillanden blir väl återigen om man har åskådare eller deltagare. Jag tänker på fettishklubbar. Där har man oftast har en regler om minimumklädsel för att man vill slippa folk som kommer dit och bara glor. Och det är samma sak med lajv. För att kunna vara med måste ta en del av ansvaret för vad som händer, msn måste ta på sig en roll. Man kan ju verkligen diskutera publikens ansvar, men som teaterpublik tror jag att många inte känner något ansvar alls.
SUZ
Får jag ta två teaterhistoriska exempel som jag varit med om? Det ena var när Frank Castof kom hit, en tysk regissör, ett riktigt enfant terrible, han lyckades till och med provocera mig. De höll på i tjugo minuter i början av föreställningen och kastade någon torsk mellan sig och sedan började jag yla av raseri, ganska hjärtligt, och då kvicknade de till för det var den signal de väntade på. Att publiken skulle vakna upp och säga börja då för fan. Då kände man att deras mål var att få oss att inte bete oss som en borgerlig teaterpublik.
En annan gång var en mycket mer kuslig grej som hände när den väldigt viktiga politiska gruppen The Living Theatre turnerade och hade en så kallad Love Performance. Då var det så att skådespelaren Judith Malina blev våldtagen av en i publiken. De hade inte gjort några överrenskommelser eller bestämningar, det var någon slags love is in the air, love, love, ett sextiotal som ni inte kan komma ihåg och inte jag heller. En slags naiv grej där alla är välkomna och då blev hon våldtagen. Vi vet ingenting om alla i publiken. Det vore löjligt att tro att vi bara kan säga fritt fram. Ni vet performancekonstnärinnan vad heter hon
PUBLIK 3
Marina Abramovic?
suz
Ja! Hon hade ju en performance där hon hade vapen och plötsligt stod hon framför en som skulle skjuta henne. Det är en påminnelse om att i ett folkhav kan mobbning och eskalering ske.
JOC
Överrenskommelserna är så viktigt. Jag blev provocerad av Villa Salo och jag förstår att det var en del av verket, jag tycker det är oetiskt. Att det går bara för att det är teater. Det där skulle aldrig en lajvgrupp kunna gjort. Vi kan inte motivera sådant för vi har inte instititionernas skydd.
A-K
Jag tycker man måste kunna utforska obehagliga teman. Det första som vi alltid gör, också för att inte bli polisanmäda eller få moralpanikmänniskor, är att fråga vad har vi för regler för den här interaktionen? Ska vi spela ett spel med mycket sex så hittar vi på metoder för att det inte ska bli det här med ”Ska vi knulla på riktigt?”. Det ska finnas ett avtal mellan spelarna. Det är otroligt viktigt när man börjar jobba med våld, sex och mobbning. Jag skulle aldrig spela med folk jag inte känner.
JOC
Att lajva någon slags intensivt spel med främlingar funkar inte! Man måste alltid träffa dem innan.
SUZ
Om man är naiv då kan man ju tro alla om gott. Jag gör en pjäs av godhet och kärlek och jag uppmanar alla att älska varandra och om någon är störd och tar det på allvar...
Cirkus kan vara väldigt skicklig på att plocka upp människor, jag har åkt på två elefanter och jag vet inte allt man kan råka ut för om man är villig att spela med, men de ser till att man inte skadar sig. Så måste man göra med deltagande.
JOC
Också på teatern.
SUZ
Ja ja, jag menar man kan lära sig av cirkusen.
JOC
Vi spelar ju också lajv som är trivial underghållning. En intressant sak som händer då är att något som man köper som åskådare. Typ om man skulle spela Sex and the City, som jag tycker om det på tv, på ett trovärdigt sätt i den miljön så är det ofrånkomligt att det kommer väldigt mycket feministisk analys till exempel. Det är väldigt vanligt att man försöker spela ett spel som handlar om en utopi och genast när man är i det så fattar man att herre gud det var en dystopi för det fanns inte någon frihet här. Det finns en makt i de rosaskimrande spelen för när man väl spelar dem så fattar man att det här var inte vad jag trodde att det var.
PUBLIK 3
Nu har ni jämfört mycket det som varit och det som är när det gäller lajv och teater men finns det någon typ av influens där emellan, som inte hänt ännu och som ni skulle vilja se?
JOC
Jag skulle vilja hitta ett sätt att producera proffessionella, avancerade vuxenlajv som idag genomförs genom att frivilla människor i tjugo-trettiårsåldern som kanske pluggar eller har andra typer av jobb och använder all sin fritid och sin semestertid på att skriva och producera de här extremt avancerade föreställningarna som pågår i trettiosex timmar eller fyra dagar, och ingen har betalt. Deltagaravgifterna är relativt låga. Man kanske betalar 1500 eller 2000 kronor för fyra dagar inklusvie mat och det här är inte hållbart. De flesta konstnärerna i den här miljön har en eller två stora produktioner i sig och det börja finnas inofficiell statistik att man pikar vid 26, att man gör sina bästa lajv då för man har inga barn och fortfarande lite CSN kvar.
Jag skulle vara intresserad av att hitta en form där den här typen av produktioner kan göras på ett ekonomiskt hållbart sätt och där samma spel kan sättas upp flera gånger om.
SUZ
En slags klassikerrepertoar?
JOC
Ja! Jag tror det skulle finnas en marknad också, om inte på marknadens villkor så på samma villkor som vi producerar teater idag. Det vill jag se.
A-K
Jag har två visioner. Jag är ju pedagog så jag jobbar ju med elever, framför allt högstadiet så just nu är mitt fokus riktat på att få den pedagogiken att fungera. Det går ganska bra. Den andra är konstnärlig. Ända sedan jag började med teater och lajv när jag var ungfär 14 år har jag velat göra någonting som fungerar för båda sorters deltagare, både som publik och som lajvare. Så nu håller jag på i tanken med om någonting som heter En kväll på teatern tillsammans med en kvinna som heter Emma Wieslander. Där ska man kunna komma antingen och få en skriven roll där man interagerar men också som publik. Idén är att man spelar en pjäs, en klassiker kanske, och det här har säkert gjorts inom teatern, jag gör inget anspråk på att vara nyskapande här.
SUZ
Det gör ingenting!
A-K
Nej precis!
Föreställningen avbryts mitt i av en storm eller någonting utanför som innebär att man måste stanna stanna kvar på teatern och så öppnar man upp. Skådespelarna, regissören, ljudteknikern och allihopa lajvar rollerna. Man får komma in bakom scenen och man dukar upp kaffe och bullar som kompensation för den avbrutna föreställningen och sen börjar historierna hända. Så alla lajvar men publiken kan också gå och sätta sig och titta på ett samtal. Har man valt att vara lajvare så kommer ju ens roll fram nu, man kommer in som familjen med skiljsmässoproblem och så vidare. Det är ett drömprojekt!
SUZ
Jag skulle vilja slå ett slag för något som jag experimenterar med nu. Vi spelar väldigt kort. 30 minuter teater och sen stannar publiken kvar och pratar om vad det varit med om på ett organiserat sätt. Jag kallar det ”teater och samtal” och det låter väl inte nytt men grejen är att det tar tag i personer så att de vill inte lämna samtalet. Det finns något upphetsande i det här. I föreställningen är det en äldre terapeut som pratar med en yngre terapeut om ett omöjligt fall som den yngre inte klarar av. Ett barn som är så olyckligt att man får lust att slå ihjäl det faktiskt. Tanken med att konstruera den pjäsen från min sida var att genom att låta de här två experterna prata om det här fallet komma åt något om synen på barnuppfostran och det har hänt då att människor vill inte gå. Vi talar i små grupper på sex sju personer. I föreställningen händer ingenting märkvärdigt men det händer något med åskådaren. Det intressanta för mig är just att det interaktiva flyttas ut till ett samtal med några människor, och vi känner inte varandra. Då tänker jag att det finns ett så stort behov av det här men det måste vara kvalitét, samtalen måste handla om någonting. Man måste träffa rätt åder, då kommer det hända någonting. Då lajvar man så att säga sina idéer. När idéerna når en annan människa då testar man ju för första gången de där inre bilderna ihop med en annan och då blir det ett slags test på jag kan, jag vill, så att säga. Jag tror att samtalet är ett slags lajv.
