Hysteriska Medea gör ingen förnär

Medealand
Malmö Stadsteater
mars 2011

Historien om Medea är välkänd trots att den har flera tusen år på nacken. Och det är inte konstigt. Att som Medea göra valet att ta livet av sina barn är en hemsk handling, det är alla överens om, och att ens försöka förstå vad som leder till denna grymhet kan vara kittlande för vem som helst. Men i Malmö Stadsteaters Medealand är det inte kittlande. Här smeks den stereotypa offerrollen medhårs.

Publiken förväntas varken veta eller senare minnas Euripides grundstory, som upprepas på scen var tionde minut: Medea lämnar sitt hemland och flyttar med Jason till Korint, får två söner, blir dumpad för prinsessan, blir utvisad av Kungen och mördar de gemensamma barnen som hämnd. I Korint har hon inte en endaste vän till hjälp eftersom Jason inte tillät henne ha det. Detta känns förövrigt knappast övertygande att hyggliga Jason skulle göra, som är så lugn, förstående och stabil. Tillskillnad från den hysteriska galenpannan Medea som badar badkar i sin egen avföring.

Att läsa Medea som ett svartsjukedrama, med fokus på brustna hjärtan är inget nytt. Nej, det verkar tvärtom vara svårt att se Medeas hämnd för vad den är. När ett barn i en intervju skulle beskriva Sara Vargas hjärtskärande melodifestivalsvisa om kvinnomisshandel sa hon: ”Hon har blivit kär, förlovat sig, och sen precis innan hon skulle gifta sig så brast hennes hjärta”. På samma sätt förmildras Medeas hemska och långlivade dåd och fokus hamnar istället just vid hennes brustna hjärta.

Kostym, scenografi och musik ska vara modernt, men blir en kompromissande missmatch med nittiotals tunikor och antika draperingar. Allt i vitt, såklart, så det både kan utspela sig för tusentals år sedan och i sjukhuskorridorer. De påstådda kopplingarna till flyktingpolitiken känns som en efterkonstruktion, eller kanske ytterligare ett utrymme för distans till den verkliga berättelsen.

Det är tråkigt att intrigen inte tas på allvar. Att sätta sig in i en situation där en person inte kan förmå sig själv att hitta en annan lösning än att döda är oerhört komplicerat. Det är svårt idag, det är svårt i västerland, men framförallt svårt i ett samhälle som förminskar detta val till något galet. Något sjukt. I Medealand är Medea ett offer, inte en förövare, och vi kommer återigen inte en millimiter från klyschan om den hysteriska hyndan.

Malmö Stadsteater verkar fortsätta med succékonceptet att sätta schablonmässiga kvinnoroller på scen, även i detta ”kvinnoskrivna” drama som ståtar ensam bland de mansskrivna denna säsong, i alla fall bland teaterns egna produktioner. Jag skriver ”kvinnoskrivna” eftersom ursprungsberättelsen, som bekant, är författad av en man. Favoritoffret Medea stapplar, efter att ha satt i sig sömntabletter eller skurit sig i handlederna, omkring på scen i tio centimeter höga kilklackar och jag tänker att den bilden inte hjälper mig att föreställa mig en kallblodig mördare. Men så är det ju inte heller den berättelsen som berättas. Här är det den skrikande, hysteriska, suicidala kvinnan som får utrymme. Suck. Suck. Dubbelsuck. Jag har sett det förut.

SUBFRAU och SUBTALES – arior från medelklassen

Om kampen att vara (eller inte vara?) kvinnlig scenkonstnär i Norden 2011

Frigruppen Subfrau bildades för tio år sen av 9 kvinnliga skådespelarstudenter på Teaterhögskolan i Helsingfors. Under sitt sista och fjärde år på skolan tog de del av en dragworkshop och ville sen fortsätta utforska det nya verktyg och uttryck som dragen var. Det, kombinerat med frustration mot den existerande synen på genus de upplevt på skolan gjorde att gruppen bildades. Skådespelarna bor idag alla spritt över Finland, Norge och Sverige. Och i år är det alltså 10-års jubileum som firas med föreställningen SUBTALES – arior från medelklassen. Föreställningen hade premiär 21 januari 2011 på Intiman på Malmö stadsteater. Med denna försöker de alltså samla upp vad som hänt på tio år. Föreställningen bygger på texter som skådespelarna skrivit, är djupt privata och kommer ur regissören Ellen Nymans fråga ”vad är din kamp idag?”

Under föreställningen dragar skådespelarna denna gången som dragqueens. Konceptet är spännande, och sätter igång tankar om vad en kropp betyder på scenen. Alltså; de kvinnliga skådespelarna har under hela föreställningen hela (handsydda!) manskroppar ovanpå sina egna kroppar. Utan på detta är de supersminkade med lösögonfransar, maaassor med ögonskugga osv, och under större delen av föreställningen klädda i kjolar och andra attiraljer som hör ihop med konceptet kvinna. Föreställningen är väldigt lekfull och full av kostymbyten och rekvisita.

På scenen står Anna Andersson (Sverige), Ida Loken (Norge), Lotten Roos (Sverige) och den fjärde rollen alterneras av Maria Palsdottir (Island), Marika Saomaa-Kivelä (Finland) och Sofia Törnqvist (Finland).

Efter förställningen den 6 feb hade Subfrau ett samtal om föreställningen med Helena Engberg representant för WISP (Women In Swedish Performing arts). Det som blir tydligt i samtalet är, förutom att skådespelarna är nästintill oigenkännliga utan manskropparna och smink, att medlemmarna i Subfrau är trötta och nästan lite uppgivna. Deras egen kamp handlar om att hur sjutton ska de lyckas få ihop sina liv och sina karriärer, Subfrau, turnéer, familj och barn. Ida säger att de inte kommer att göra en till föreställning i den här storleken på 10 år till. De orkar inte. Orkar inte jobba gratis hela tiden och resa från familjen konstant.

Tyvärr är ingen representant från Stadsteatern på plats under samtalet.

Att gruppen spelar på Stadsteatern är något helt nytt och de säger själva att de aldrig haft pengar till att göra föreställningen utan samarbetet med Malmö stadsteater. Subfrau själva ser det som en seger att de blir insläppta på Malmö stadsteater, som en barometer på att klimatet blivit öppnare och acceptansen större för det de gör och för könsöverskridande uttryck på scenen. Subfrau menar att det är en skillnad mellan de nordiska länderna i acceptansen av könsöverskridande uttryck. Och tydligen är Sverige mest accepterande. Det känns ju fint, och vi kan klappa oss själva på axeln. Samtidigt som man kan undra; WHAT och ändå har vi inte kommit längre!!? Man skulle även kunna se det som att Stadsteatern genom att släppa in Subfrau på scenen inte behöver bekymra sig om den undermåliga synen på kön som också finns med i många föreställningar på deras repertoar.

Visst finns det problem med att göra feministisk teater, t.ex. att man kanske blir en egen genre som på så vis berättigar den undermåliga synen på genus som finna på många scener (läs: institutionsteatrar?), men jag tycker ändå att det är bra att det görs! Det är något unikt i att t.ex. få se Lotten Roos gå lös som dragqueen i sin stora muskulösa manskropp. Där finns en enorm kraft - som jag vill se mer av! Så kom igen Subfrau, orka lite till! Ni passar på Stadsteatern, hellre här än på Bastionen! Det var glest med publik när jag var där. Det är synd, finns fler som skulle behöva ta del av det här!

.

.

BILD: Ida Løken, Marika Salomaa-Kivelä, Lotten Roos. Fotograf: Malin Arnesson.

Mer info om Subfrau: http://www.subfrau.net/

Teatermalmö: värsta myllan eller bara röta?

Teaterns teori och praktik gnuggar hjärnknölarna och skrider till verket!

Seminarium för Sveriges teaterstudenter 13/2 kl. 12-14

I år är det Teaterhögskolan i Malmö som står värdar för det årliga Teaterhögskole-seminariet, helgen 11-13 februari.
Helgens intensiva aktiviteter avslutas med ett seminarium om teaterklimatet i Malmö. 


Det har talats en hel del om Malmö som teaterstad under de senaste åren, men, hur ser det ut från stadens teaterarbetares perspektiv? Hur är teaterklimatet? Vad finns det för förutsättningar att göra nyskapande teater här? Är publiken fortfarande så hopplöst konservativ som Staffan Valdemar Holm beskrev den för 13 år sedan, efter sin tid som Stadsteaterchef?

Plats: Inkonst.
Moderator: Rikard Loman
I panelen: representanter för Teater InSite, Teater Foratt, Malmö Stadsteater, Potatopotato Scenkonstkollektiv, Institutet, Teaterrepubliken m. fl.
Arr: Teaterns Teori och Praktik & Studentkåren, Teaterhögskolan i Malmö

Foto: Nathaly Salas. Ur Potatopotatos "Rapport från Semesterort"

Oförväntad trivsel i näringslivsdröm

Teaterrepubliken öppnar Apotek
Teaterrepubliken
november 2010

När Teaterrepublikens tre arbetslösa skådespelare presenterar sin framtida verksamhet där teaterproduktionerna får sällskap med farmaci är det menat som kritik mot idén om att kulturen ska korsbefruktas med näringslivet. Ett förtydligande av hur ödesdiger konsten blir om teatern måste gå med vinst. Men det blir komplext när serviceminden som inringar den tanken gör teaterbesöket till det trevligaste jag någonsin varit på. Publiken, eller kanske kunderna, blir varmt omhändertagna från att vi kliver in i Teater 23s foajé, där Teaterrepubliken härbergerar under hösten. Efter Jörgen Thorssons glada välkomnande blir vi eskorterade till garderoben där Torbjörn Lindberg noga visar alla toaletterna. Han lotsar oss vidare till baren där August Lindmark erbjuder drycker för alla smaker. När föreställningen börjar är det som om vi känner varandra. Sanning och ljug blandas till en jämn samtalssmet och det är roligt och samspelt. Känslan av att det här är den första gången det här händer är slående. Parallellt med den grundliga presentationen av Teaterrepublikens nuvarande och framtida affärsplan, spelas en tre akter lång föreställning på en prototyp av ”nollkommaåttascenen”, den lilla kvadratiska scen som ska finnas i apoteket och bidra till kundernas tillfrisknande. Under den, något orättvist benämnt, traditionella miniföreställningen finns en fjärde vägg på ett så tydligt sätt att jag associerar till en teveserie. Men under resten av tiden skapas föreställningen tillsammans med publiken. Vi låter som syrsor för att höja spänningen, vi kommer med förslag på lyten till exempelkaraktärer, skådespelarna tar in minsta rörelse.
Jag funderar på vad Teaterrepubliken hade varit om de hade fått ekonomiskt stöd så det räckte. Skulle de ha dyrare scenografi? Större lokal? Tanken gör mig lite nedstämd, för det är på något vis det här jag vill se. Jag vill att det ska vara nära nära. Jag vill att det ska sparka uppåt.
I slutet av föreställningen låter trion oss veta att tillfället finns att investera i aktier och jag får köplust som aldrig förr. Med beviset på mina placeringar i väskan går jag ändå på hemvägen och hoppas på att Teaterrepubliken verkligen öppnar apotek, för jag tror att det skulle ge avkastning.

Hur man glömmer att frysa

Millimeterrättvisa
Statsteatern, Slottsparken Malmö
november 2010

Utomhusteater. I november. Det är briljant. Men en sån föreställning jobbar i uppförsbacke. Den spelas mitt på dagen, när det fortfarande är ljust, men det är kallt och det ryker om skådespelarnas formgjutna dialoger, uppdelade i tre akter. Niklas Hansson har skrivit och regisserat och spelar även regissör under föreställningen. Han inleder varje akt med en liten presentation, förkunnar namnet på akten vi ska se och uppmanar skådespelarna i megafon: ”Agera!”
Vi följer två karaktärer, de är samma fast olika. De är bröder, eller inte, de är främlingar som ändå känner varandra. Jag vet inte riktigt vad de har för relation men jag bryr mig inte heller. Det är inte viktigt. Språket är vackert, rytmiskt och absurt och blir en nästan magisk kontrast till de ofrivilliga statisterna, som bara tar en helgpromenad i parken. Nils Markus Karlsson och Johan Svansjö använder sig av slottsparkens höstkala trädgårdar och tar skydd bakom buskar, använder häcköppningar till entréerna och gör utomhus till inomhus med en blinkning.
När jag i pausen värmer mig med en kaffe och en vetekrans får jag upp värmen i kroppen, men också en fördjupt upplevelse av den första akten, där brödernas naggande vid ett tillfälle kretsar runt just en vetekrans. När andra akten drar igång är samma slags vetekrans vi just kalasat på uppdukat på scenen och jag känner fortfarande smaken i munnen. När kransen i sista akten läggs på en grav hjälper min nyvunna smakreferens till att scenen blir bland det starkaste jag sett.

Att slippa välja och vraka

Djur som dör
Riksteatern, Inkonst
november 2010

Riksteaterns nya projekt: Rapporter, med målet att korta teaterprocessen från idé till färdig föreställning för att göra det möjligt att ta sig an aktuella ämnen, är på turné i Sverige. Ämnet de valt behandlar människors relation till djur, i synnerhet husdjur. Det kallas dokumentärteater, som i praktiken blir till en historielektion med betoning på Historier. Det är skönt att se att det finns en vilja att använda sig av teaterformen för ett nytt syfte och det är skönt att få höra ”sanna” historier som har valts ut. Av tusentals berättelser, youtubefilmer och skrönor är det tre berättelser som någon tycker är lite intressantare än de andra. Tänk vilken lyx att en reporter suttit och researchat ett reportage som sedan gestaltas i ett rum där publiken har full koncentration. Lyxigt för både oss i publiken och för reportern. Att det inte är en färdigvinklad åsikt som presenteras gör att jag går och funderar på innehållet i flera dagar. Den här sagan hade inget slut. För den handlade om verkliga människor.
Skådespeleriet är stillsamt, för det mesta gestaltas knappt något, skådespelarna sitter på stolar och talar och får hjälp av bilder från en projektion bakom dom. Men ändå. Jag skrattar, blir äcklad, fundersam och rörd. Och är mycket nyfiken på vilket ämne nästa rapport ska behandla.