Mycket väsen för ingenting?

Igår såg jag premiären av Mycket väsen för ingenting på Hipp.

Tidigare i den här bloggen finns ett inlägg signerat Alex Tenghamn om konsekvenserna av att ständigt välja klassiker samt använda klassiker-statusen som ett tecken på kvalitet. Den här uppsättningen av Shakespeares förvecklingskomedi är som ett skräckexempel på klassiker-frenesin. Det känns som att jag går på en premiär på 50-talet, och som att bara det att Shakespeare har satt sitt namn på det räcker för att göra det värt att sättas upp.

Uppsättningen är regisserad av Lucy Pitman-Wallace, och har i övrigt samma brittiska team bakom sig som i Maria Stuart som spelades på Hipp för något år sedan. De har satt pjäsen i den tid den skrevs i och den plats den skrevs för, dvs. ca 1613 i Italien. Kostymen och dekoren är vacker, men den målade kulissen bidrar till det konventionella uttrycket. Det problemet ligger dock främst i gestaltningen.

Skådespelarna står skrämmande ofta på rad och pratar. Hipps scen är enorm, ändå trycker sig aktörerna ofta ihop i mitten. Vidare levererar skådespelarna texten stillastående, utan gester och med möjliga ansiktsuttryck som jag sitter för långt bort för att uppfatta. Benedicts (Stefan Marling) krumsprång när han "osedd" lyssnar på en komplott för att få honom förälskad är det mest fysiska i gestaltningen. Jag har sett nästan samtliga skådespelare göra bra prestationer tidigare, men i den här uppsättningen köper jag knappt vad någon säger. Det finns en återhållsamhet som gränsar till likgiltighet i en föreställning som samtidigt ägnar sig åt melodram. En märklig kombination.

Texten är nyöversatt av Harald Leander som också spelar i föreställningen, och han har uppdaterat den till ett lättförståeligt, intelligent språk, som blir det enda moderna i uppsättningen. För det är inte bara gestaltningen och dekoren som känns föråldrad. Framförallt budskapet, moralen, intentionen och visionen med föreställningen känns hopplöst uråldrig. Jag sitter och blir förbannad i andra akten när Hero ska "förnedras" för sin påstådda slampighet - i ett spektakel som i en annan uppsättning hade kunnat påminna oss om vår egen skam i fall som Bjästa mfl., står i den här pjäsen Leonato (Tom Ahlsell) oemotsagd i sin monolog om hur han, om ryktet visar sig vara sant, ska döda henne med sina egna händer. Hero (Karin Lithman) sitter stilla och lyssnar, och visar inte med en rörelse att hon blir upprörd över vad hennes far säger om henne.

Naturligtvis vet alla att allt kommer att klaras upp i slutet - men varför är scenerna så förbannat ofarliga? Varför står kvinnorna, handlingsberövade och accepterande tysta vid sidan? Varför finns det inga konsekvenser för männen som spridit rykten - varför är temat inte ifrågasatt från ensemblens och teamets håll? Varför sätter man upp en pjäs år 2011 där ingen reflekterar över det faktum att moralen är att tjejen trots allt inte legat med någon och att allt då är okej?

Det positiva i uppsättningen är kostymen, dekoren, texten, sångerna och danserna (då antalet skådespelare faktiskt utnyttjas på ett sätt som är snyggt och spännande). Gestaltningen tror jag inte på - publiken skrattar på ställen jag är säker på borde vara allvarliga. Budskapet gör mig arg. Föreställningen är så ofarlig att den nästan blir farlig, eftersom det inte känns som att det finns någon distans till den moral som visas upp.

Hysteriska Medea gör ingen förnär

Medealand
Malmö Stadsteater
mars 2011

Historien om Medea är välkänd trots att den har flera tusen år på nacken. Och det är inte konstigt. Att som Medea göra valet att ta livet av sina barn är en hemsk handling, det är alla överens om, och att ens försöka förstå vad som leder till denna grymhet kan vara kittlande för vem som helst. Men i Malmö Stadsteaters Medealand är det inte kittlande. Här smeks den stereotypa offerrollen medhårs.

Publiken förväntas varken veta eller senare minnas Euripides grundstory, som upprepas på scen var tionde minut: Medea lämnar sitt hemland och flyttar med Jason till Korint, får två söner, blir dumpad för prinsessan, blir utvisad av Kungen och mördar de gemensamma barnen som hämnd. I Korint har hon inte en endaste vän till hjälp eftersom Jason inte tillät henne ha det. Detta känns förövrigt knappast övertygande att hyggliga Jason skulle göra, som är så lugn, förstående och stabil. Tillskillnad från den hysteriska galenpannan Medea som badar badkar i sin egen avföring.

Att läsa Medea som ett svartsjukedrama, med fokus på brustna hjärtan är inget nytt. Nej, det verkar tvärtom vara svårt att se Medeas hämnd för vad den är. När ett barn i en intervju skulle beskriva Sara Vargas hjärtskärande melodifestivalsvisa om kvinnomisshandel sa hon: ”Hon har blivit kär, förlovat sig, och sen precis innan hon skulle gifta sig så brast hennes hjärta”. På samma sätt förmildras Medeas hemska och långlivade dåd och fokus hamnar istället just vid hennes brustna hjärta.

Kostym, scenografi och musik ska vara modernt, men blir en kompromissande missmatch med nittiotals tunikor och antika draperingar. Allt i vitt, såklart, så det både kan utspela sig för tusentals år sedan och i sjukhuskorridorer. De påstådda kopplingarna till flyktingpolitiken känns som en efterkonstruktion, eller kanske ytterligare ett utrymme för distans till den verkliga berättelsen.

Det är tråkigt att intrigen inte tas på allvar. Att sätta sig in i en situation där en person inte kan förmå sig själv att hitta en annan lösning än att döda är oerhört komplicerat. Det är svårt idag, det är svårt i västerland, men framförallt svårt i ett samhälle som förminskar detta val till något galet. Något sjukt. I Medealand är Medea ett offer, inte en förövare, och vi kommer återigen inte en millimiter från klyschan om den hysteriska hyndan.

Malmö Stadsteater verkar fortsätta med succékonceptet att sätta schablonmässiga kvinnoroller på scen, även i detta ”kvinnoskrivna” drama som ståtar ensam bland de mansskrivna denna säsong, i alla fall bland teaterns egna produktioner. Jag skriver ”kvinnoskrivna” eftersom ursprungsberättelsen, som bekant, är författad av en man. Favoritoffret Medea stapplar, efter att ha satt i sig sömntabletter eller skurit sig i handlederna, omkring på scen i tio centimeter höga kilklackar och jag tänker att den bilden inte hjälper mig att föreställa mig en kallblodig mördare. Men så är det ju inte heller den berättelsen som berättas. Här är det den skrikande, hysteriska, suicidala kvinnan som får utrymme. Suck. Suck. Dubbelsuck. Jag har sett det förut.

Teatertugg

Inkonst: Just nu samtalar Mathias Thorbjörnsson (Teater InSite), Niclas Sandström (Teater Foratt), Petra Brylander (Malmö Stadsteater), Teaterkollektivet Potatopotato (Freja Hallberg), Alexandra Hill (Institutet), Jens Peter Karlsson (Teaterrepubliken) och Johan Bergman (Teatr Weimar). En omisskännlig doft av våfflor ramar in det hela.


Rikard Loman leder diskussionen. Hur ser det ut från stadens teaterarbetares perspektiv? Hur är teaterklimatet? Vad finns det för förutsättningar att göra nyskapande teater här?

Stort tack till Inkonst, som lånade ut sina lokaler till oss. Rapport om samtalet finns här. (Länkarna ovan innehåller klipp ur/trailers till teatrarnas föreställningar).
Foto: Alexander Tengham.

Malmö Stadsteater NU

Kort utdrag ur Magdalena Nordahl & Linda Forsells föreställningsanalys av Malmö Stadsteaters föreställning Mordet i Midlands. Teaterns Teori och Praktik, Teaterhögskolan i Malmö:


"Alla de semiotiska tecken som har valts för att gestalta kvinnorna i föreställningen förstärker en förlegad konvention om kvinnan som en känslostyrd och ytlig person. Även den goda kvinnan, som Eva Smith representerar, som är oskuldsfull och oförmögen att påverka sitt eget öde gestaltas på ett förutsägbart sätt. Detta är bilder av kvinnan som vi ställs inför varje dag i TV och media men som en stadsteater som är ekonomiskt finansierad av bl.a. staten borde ta större ansvar för genom att visa bredd i hur kvinnor kan gestaltas.

Att välja att sätta upp MiM utan att lyfta problematiken med könsrollerna blir ännu en reproduktion av den fortfarande icke jämställda verklighet som finns och leder framför allt till att ytterligare befästa dessa roller. Den här undersökningen är framför allt viktig för att den visar hur passiva konstnärliga val (som att följa teaterkonventionen) faktiskt kan motverka en gynnsam progression av samhället. Den ifrågasätter om man överhuvud taget kan göra teater med endast ett underhållande syfte, då även till synes harmlösa föreställningar som MiM kan tyckas tjäna i konserverandets tjänst på ett rent politiskt plan."

Malmö Stadsteater DÅ

Screenshot av Malmö Stadsteaters (då Malmö Dramatiska Teater) hemsida oktober 1996

Teatermalmö: värsta myllan eller bara röta?

Teaterns teori och praktik gnuggar hjärnknölarna och skrider till verket!

Seminarium för Sveriges teaterstudenter 13/2 kl. 12-14

I år är det Teaterhögskolan i Malmö som står värdar för det årliga Teaterhögskole-seminariet, helgen 11-13 februari.
Helgens intensiva aktiviteter avslutas med ett seminarium om teaterklimatet i Malmö. 


Det har talats en hel del om Malmö som teaterstad under de senaste åren, men, hur ser det ut från stadens teaterarbetares perspektiv? Hur är teaterklimatet? Vad finns det för förutsättningar att göra nyskapande teater här? Är publiken fortfarande så hopplöst konservativ som Staffan Valdemar Holm beskrev den för 13 år sedan, efter sin tid som Stadsteaterchef?

Plats: Inkonst.
Moderator: Rikard Loman
I panelen: representanter för Teater InSite, Teater Foratt, Malmö Stadsteater, Potatopotato Scenkonstkollektiv, Institutet, Teaterrepubliken m. fl.
Arr: Teaterns Teori och Praktik & Studentkåren, Teaterhögskolan i Malmö

Foto: Nathaly Salas. Ur Potatopotatos "Rapport från Semesterort"