Teaterrepubliken öppnar Apotek
Teaterrepubliken
november 2010
När Teaterrepublikens tre arbetslösa skådespelare presenterar sin framtida verksamhet där teaterproduktionerna får sällskap med farmaci är det menat som kritik mot idén om att kulturen ska korsbefruktas med näringslivet. Ett förtydligande av hur ödesdiger konsten blir om teatern måste gå med vinst. Men det blir komplext när serviceminden som inringar den tanken gör teaterbesöket till det trevligaste jag någonsin varit på. Publiken, eller kanske kunderna, blir varmt omhändertagna från att vi kliver in i Teater 23s foajé, där Teaterrepubliken härbergerar under hösten. Efter Jörgen Thorssons glada välkomnande blir vi eskorterade till garderoben där Torbjörn Lindberg noga visar alla toaletterna. Han lotsar oss vidare till baren där August Lindmark erbjuder drycker för alla smaker. När föreställningen börjar är det som om vi känner varandra. Sanning och ljug blandas till en jämn samtalssmet och det är roligt och samspelt. Känslan av att det här är den första gången det här händer är slående. Parallellt med den grundliga presentationen av Teaterrepublikens nuvarande och framtida affärsplan, spelas en tre akter lång föreställning på en prototyp av ”nollkommaåttascenen”, den lilla kvadratiska scen som ska finnas i apoteket och bidra till kundernas tillfrisknande. Under den, något orättvist benämnt, traditionella miniföreställningen finns en fjärde vägg på ett så tydligt sätt att jag associerar till en teveserie. Men under resten av tiden skapas föreställningen tillsammans med publiken. Vi låter som syrsor för att höja spänningen, vi kommer med förslag på lyten till exempelkaraktärer, skådespelarna tar in minsta rörelse.
Jag funderar på vad Teaterrepubliken hade varit om de hade fått ekonomiskt stöd så det räckte. Skulle de ha dyrare scenografi? Större lokal? Tanken gör mig lite nedstämd, för det är på något vis det här jag vill se. Jag vill att det ska vara nära nära. Jag vill att det ska sparka uppåt.
I slutet av föreställningen låter trion oss veta att tillfället finns att investera i aktier och jag får köplust som aldrig förr. Med beviset på mina placeringar i väskan går jag ändå på hemvägen och hoppas på att Teaterrepubliken verkligen öppnar apotek, för jag tror att det skulle ge avkastning.
Visar inlägg med etikett november. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett november. Visa alla inlägg
onsdag 24 november 2010
Hur man glömmer att frysa
Millimeterrättvisa
Statsteatern, Slottsparken Malmö
november 2010
Utomhusteater. I november. Det är briljant. Men en sån föreställning jobbar i uppförsbacke. Den spelas mitt på dagen, när det fortfarande är ljust, men det är kallt och det ryker om skådespelarnas formgjutna dialoger, uppdelade i tre akter. Niklas Hansson har skrivit och regisserat och spelar även regissör under föreställningen. Han inleder varje akt med en liten presentation, förkunnar namnet på akten vi ska se och uppmanar skådespelarna i megafon: ”Agera!”
Vi följer två karaktärer, de är samma fast olika. De är bröder, eller inte, de är främlingar som ändå känner varandra. Jag vet inte riktigt vad de har för relation men jag bryr mig inte heller. Det är inte viktigt. Språket är vackert, rytmiskt och absurt och blir en nästan magisk kontrast till de ofrivilliga statisterna, som bara tar en helgpromenad i parken. Nils Markus Karlsson och Johan Svansjö använder sig av slottsparkens höstkala trädgårdar och tar skydd bakom buskar, använder häcköppningar till entréerna och gör utomhus till inomhus med en blinkning.
När jag i pausen värmer mig med en kaffe och en vetekrans får jag upp värmen i kroppen, men också en fördjupt upplevelse av den första akten, där brödernas naggande vid ett tillfälle kretsar runt just en vetekrans. När andra akten drar igång är samma slags vetekrans vi just kalasat på uppdukat på scenen och jag känner fortfarande smaken i munnen. När kransen i sista akten läggs på en grav hjälper min nyvunna smakreferens till att scenen blir bland det starkaste jag sett.
Statsteatern, Slottsparken Malmö
november 2010
Utomhusteater. I november. Det är briljant. Men en sån föreställning jobbar i uppförsbacke. Den spelas mitt på dagen, när det fortfarande är ljust, men det är kallt och det ryker om skådespelarnas formgjutna dialoger, uppdelade i tre akter. Niklas Hansson har skrivit och regisserat och spelar även regissör under föreställningen. Han inleder varje akt med en liten presentation, förkunnar namnet på akten vi ska se och uppmanar skådespelarna i megafon: ”Agera!”
Vi följer två karaktärer, de är samma fast olika. De är bröder, eller inte, de är främlingar som ändå känner varandra. Jag vet inte riktigt vad de har för relation men jag bryr mig inte heller. Det är inte viktigt. Språket är vackert, rytmiskt och absurt och blir en nästan magisk kontrast till de ofrivilliga statisterna, som bara tar en helgpromenad i parken. Nils Markus Karlsson och Johan Svansjö använder sig av slottsparkens höstkala trädgårdar och tar skydd bakom buskar, använder häcköppningar till entréerna och gör utomhus till inomhus med en blinkning.
När jag i pausen värmer mig med en kaffe och en vetekrans får jag upp värmen i kroppen, men också en fördjupt upplevelse av den första akten, där brödernas naggande vid ett tillfälle kretsar runt just en vetekrans. När andra akten drar igång är samma slags vetekrans vi just kalasat på uppdukat på scenen och jag känner fortfarande smaken i munnen. När kransen i sista akten läggs på en grav hjälper min nyvunna smakreferens till att scenen blir bland det starkaste jag sett.
Att slippa välja och vraka
Djur som dör
Riksteatern, Inkonst
november 2010
Riksteaterns nya projekt: Rapporter, med målet att korta teaterprocessen från idé till färdig föreställning för att göra det möjligt att ta sig an aktuella ämnen, är på turné i Sverige. Ämnet de valt behandlar människors relation till djur, i synnerhet husdjur. Det kallas dokumentärteater, som i praktiken blir till en historielektion med betoning på Historier. Det är skönt att se att det finns en vilja att använda sig av teaterformen för ett nytt syfte och det är skönt att få höra ”sanna” historier som har valts ut. Av tusentals berättelser, youtubefilmer och skrönor är det tre berättelser som någon tycker är lite intressantare än de andra. Tänk vilken lyx att en reporter suttit och researchat ett reportage som sedan gestaltas i ett rum där publiken har full koncentration. Lyxigt för både oss i publiken och för reportern. Att det inte är en färdigvinklad åsikt som presenteras gör att jag går och funderar på innehållet i flera dagar. Den här sagan hade inget slut. För den handlade om verkliga människor.
Skådespeleriet är stillsamt, för det mesta gestaltas knappt något, skådespelarna sitter på stolar och talar och får hjälp av bilder från en projektion bakom dom. Men ändå. Jag skrattar, blir äcklad, fundersam och rörd. Och är mycket nyfiken på vilket ämne nästa rapport ska behandla.
Riksteatern, Inkonst
november 2010
Riksteaterns nya projekt: Rapporter, med målet att korta teaterprocessen från idé till färdig föreställning för att göra det möjligt att ta sig an aktuella ämnen, är på turné i Sverige. Ämnet de valt behandlar människors relation till djur, i synnerhet husdjur. Det kallas dokumentärteater, som i praktiken blir till en historielektion med betoning på Historier. Det är skönt att se att det finns en vilja att använda sig av teaterformen för ett nytt syfte och det är skönt att få höra ”sanna” historier som har valts ut. Av tusentals berättelser, youtubefilmer och skrönor är det tre berättelser som någon tycker är lite intressantare än de andra. Tänk vilken lyx att en reporter suttit och researchat ett reportage som sedan gestaltas i ett rum där publiken har full koncentration. Lyxigt för både oss i publiken och för reportern. Att det inte är en färdigvinklad åsikt som presenteras gör att jag går och funderar på innehållet i flera dagar. Den här sagan hade inget slut. För den handlade om verkliga människor.
Skådespeleriet är stillsamt, för det mesta gestaltas knappt något, skådespelarna sitter på stolar och talar och får hjälp av bilder från en projektion bakom dom. Men ändå. Jag skrattar, blir äcklad, fundersam och rörd. Och är mycket nyfiken på vilket ämne nästa rapport ska behandla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)