Rodrigo García, Del 1

Översättningar av ett par intervjuer med den spansk/argentiske regissören Rodrigo García har varit utlovade ett tag... här kommer de nu:
Först en intervju ur kulturprogrammet "Kuhinja", som görs av det Sarajevo-baserade, oberoende bolaget pro.ba (Bosnien-Hercegovina).

1. Jag kallade mitt teaterkompani för ”La Carniceria Teatro” (typ teaterslakteriet) efter min far. Min far var slaktare och förblev det livet ut. Han ägde ett slakteri, där jag bodde och arbetade jag tillsammans med honom. Han ville att även jag skulle bli slaktare och ta över hans värv. Men jag tyckte inte om slaktaryrket, jag föredrog att syssla med andra saker: som teater och filosofi, intressen som min pappa inte alls uppskattade. Vi bråkade mycket om det här, så det hela ter sig ju som ett slags ironisk hyllning att jag nu döper mitt teaterkompani till teaterslakteri. Han ville att jag skulle ha en slakterirörelse och så blir det ett teaterslakteri jag slutligen har… 2. Jag ser mig inte som en teaterregissör – utan som någon som skapar kompositioner. De saker jag gör är blandade… eller, jo, jag gör ju teater, men så tillsätter jag bildkonst, video, scenografier och texter. Det jag gör är så att säga mer allomfattande verk. Inte desto mindre är skådespelaren – skådespelarna - den viktigaste beståndsdelen i mitt arbete. Där en bildkonstnär arbetar med färger, arbetar jag med skådespelare, skådespelarnas kroppar. Sedan blandar jag olika konstuttryck, men egentligen är det sekundärt. 3. Hördu, jag anser att teatern är en bra plats att diskutera verkligheten och vardagshändelser på. Den här sortens politiska, antiglobala teatern har jag sysslat med i ca fem år. Förut gjorde jag en annan sorts teater – mer ”konstnärlig”, men så nådde jag en punkt i livet då jag sade till mig själv att ”du måste sluta vara en konstnär och istället ägna dig åt det som sker här och nu och det bör speglas i ditt arbete”. 4. Jag tror att teatern har förändringspotential. Uppenbarligen kan vi inte förändra världen genom att göra teater, men vi kan skapa en motståndscell. Jag tror att vi idag förlorat tron på politikerna – vi kan ju inte tro på politiker som huvudsakligen för krig, trasar sönder ”tredje världen” och som skapar en slags välfärd för européerna som jag misstror. Då vi inte kan tro på politikerna, så måste var och en av oss göra något, formulera egna svar. Jag gör det genom teatern, i verk som jag visst tror har ett värde och en mening. 5. Ja, det stämmer, vi kastar mat på scenen… folk kritiserar oss för det. Det har med matens symboliska värde att göra: man säger ju ”lek inte med maten” ”du ska inte slänga mat” etc. Jag kan försäkra dig att jag förbrukar mycket mindre pengar på mat i mina föreställningar än man på operan kostar på en enda dräkt. Ibland använder jag allmänna medel, statliga pengar, och jag tror att jag använder det på ett hederligt sätt för att uttrycka saker som ligger i samhällets intresse, medan det finns folk som visst missbrukar massor med medel på exempelvis en operauppsättning eller på underhållningsteater som inte tjänar någon – och de blir inte kritiserade. Varför lägger de exempelvis så mycket pengar på scenografi? Men mig kritiserar man därför att vi kastar mat på scen. 6. Min publik är välbärgad. Jag gör inte teater för folk utan pengar… som sagt… folk utan pengar går inte på teater (…)

... och här tar klippet slut på ett litet snopet sätt. Men hans syrliga resonemang kring publiken som ser hans pjäser kan höras och läsas på olika håll. I en intervju med den spanska journalisten Beatriz Bergamín säger han: ”Jag gör mina verk för folk som är som jag själv, en kultiverad, illa fungerande och patetisk minoritet… som alla läser samma jävla författare. Folk med pengar att handla för, som talar om konst och som inte riskerar något.” (”El corrosivo y poético teatro de Rodrigo García conquista los escenarios del mundo” El Pais 2006-01-15).

Klippen som förekommer i reportaget är ur föreställningen "Aproximación a la idea de desconfianza" [Annalkande mot misstron som idé].

Oversättning från spanska: Nathaly Salas ©.

Mer kamp än flyt?

Idag skriver Sydsvenskans Elin Fjellman Jaderup om söndagens seminarium Teatermalmö: värsta myllan eller bara röta? Kanske detta att artikeln publiceras i Malmödelen är förklaringen till rubriken, som måste se ut som mumma för stadens kulturpolitiker ”Jag upplever ett väldigt stöd och intresse för kulturen”. Orden är Petra Brylanders, chef för Malmö Stadsteater.

Något mer kritiskt var det väl ändå. Bland annat efterlystes nytänkande vad gällde Kulturbudgeten, både vad gäller planering och pengaadministration och hur pengarna fördelas. Institutets Alexandra Hill föreslog att nya former för resursfördelning borde utvecklas och tog fram det finska exemplet Produforum.

Teaterrummet hade en vikig plats i diskussionen: det man fått sig tilldelad, det man förlorat och det man vill ha. För Teater Foratt, vars mål är att internationalisera den svenska teaterscenen är det viktigt att finnas mitt i staden ”Nå’n annan kan ju vara i Rosengård” (Niclas Sandström). För de som verkar på Stadsteatern är Teatern som plats och institution ett uppfordrande privilegium – men inte hämmande – menade Petra Brylander. För de fria grupperna är denna fråga central på ett helt annat sätt, vilket kanske visade sig tydligt i det som skulle kunna kallas Slaget om Bastionen. 2008 utlystes de lokaler som sedan 2003 varit Institutets/Teater Terriers av Malmö Stad. Detta fick en rad följder: Teater InSite, som profilerat sig för sitt arbete med platsspecifik teater fick ett teaterhus att vistas i, som de sedermera delar med Teater Foratt; Institutet förlorade sina lokaler och gick i Berlin-exil (där de nu samarbetar med Ballhaus Ost); Scenkonstkollektivet Potatopotato bildades i samband med utlysningen och arbetar nu med vad som – brett sett – väl får kallas platsspecifik teater, en följd av att de saknar lokaler och får ”knacka dörr” hos andra scener/skapa föreställningar för platser som inte traditionellt används som teaterscener.

Lilith Performance Studio, som tyvärr inte var fysiskt representerade i samtalet har förflyttat sig på ett mer konceptuellt plan: från teaterscen till konstscen. Något liknande är väl kanske också det som Teatr Weimar försöker sig på: med nya mer experimentellt färgade föreställningar, som nu framförallt tar form på IAC (Inter Arts Center). Alexandra Hill betonade att det inte var en väg som Institutet övervägt – för dem står utforskandet av Teatern i centrum, att utmana gränserna för vad som får kallas teater. De hämtar nu kraft och inspiration i Berlin, som de kan ta med sig till Malmö. Närheten till Köpenhamn öppnar också andra perspektiv, det var alla överens om.

Har alla de representerade teatrarna verkligen en politisk ambition? Det är till exempel tydligt att Teaterrepublikens repertoar rymmer en samhällskritisk agenda (Ayn, Teaterrepubliken öppnar Apotek). Men har Stadsteatern och Teatr Weimar det? Är det nödvändigt? Regionaliseringen, samt det faktum att Sverigedemokraterna kommer att sätta sin prägel på i den framtida kulturpolitiken var också frågor som tyvärr blev hängande i luften och inte hann avhandlas. Det är frågor som kommer att påverka hela Malmös teaterliv. Och som vi måste återkomma till. Teaterpolitiken i Malmö har hittills åstadkommit ett klimat där profilering för flera känts nödvändig för att klara konkurrensen om anslag och lokaler. Tid att lyfta blicken? Alexandra Hills konstruktiva förslag om utvidgat samarbete mellan grupperna möttes med entusiasm. Dags att skrida till verket.

Foto: Alexander Tengham

SUBFRAU och SUBTALES – arior från medelklassen

Om kampen att vara (eller inte vara?) kvinnlig scenkonstnär i Norden 2011

Frigruppen Subfrau bildades för tio år sen av 9 kvinnliga skådespelarstudenter på Teaterhögskolan i Helsingfors. Under sitt sista och fjärde år på skolan tog de del av en dragworkshop och ville sen fortsätta utforska det nya verktyg och uttryck som dragen var. Det, kombinerat med frustration mot den existerande synen på genus de upplevt på skolan gjorde att gruppen bildades. Skådespelarna bor idag alla spritt över Finland, Norge och Sverige. Och i år är det alltså 10-års jubileum som firas med föreställningen SUBTALES – arior från medelklassen. Föreställningen hade premiär 21 januari 2011 på Intiman på Malmö stadsteater. Med denna försöker de alltså samla upp vad som hänt på tio år. Föreställningen bygger på texter som skådespelarna skrivit, är djupt privata och kommer ur regissören Ellen Nymans fråga ”vad är din kamp idag?”

Under föreställningen dragar skådespelarna denna gången som dragqueens. Konceptet är spännande, och sätter igång tankar om vad en kropp betyder på scenen. Alltså; de kvinnliga skådespelarna har under hela föreställningen hela (handsydda!) manskroppar ovanpå sina egna kroppar. Utan på detta är de supersminkade med lösögonfransar, maaassor med ögonskugga osv, och under större delen av föreställningen klädda i kjolar och andra attiraljer som hör ihop med konceptet kvinna. Föreställningen är väldigt lekfull och full av kostymbyten och rekvisita.

På scenen står Anna Andersson (Sverige), Ida Loken (Norge), Lotten Roos (Sverige) och den fjärde rollen alterneras av Maria Palsdottir (Island), Marika Saomaa-Kivelä (Finland) och Sofia Törnqvist (Finland).

Efter förställningen den 6 feb hade Subfrau ett samtal om föreställningen med Helena Engberg representant för WISP (Women In Swedish Performing arts). Det som blir tydligt i samtalet är, förutom att skådespelarna är nästintill oigenkännliga utan manskropparna och smink, att medlemmarna i Subfrau är trötta och nästan lite uppgivna. Deras egen kamp handlar om att hur sjutton ska de lyckas få ihop sina liv och sina karriärer, Subfrau, turnéer, familj och barn. Ida säger att de inte kommer att göra en till föreställning i den här storleken på 10 år till. De orkar inte. Orkar inte jobba gratis hela tiden och resa från familjen konstant.

Tyvärr är ingen representant från Stadsteatern på plats under samtalet.

Att gruppen spelar på Stadsteatern är något helt nytt och de säger själva att de aldrig haft pengar till att göra föreställningen utan samarbetet med Malmö stadsteater. Subfrau själva ser det som en seger att de blir insläppta på Malmö stadsteater, som en barometer på att klimatet blivit öppnare och acceptansen större för det de gör och för könsöverskridande uttryck på scenen. Subfrau menar att det är en skillnad mellan de nordiska länderna i acceptansen av könsöverskridande uttryck. Och tydligen är Sverige mest accepterande. Det känns ju fint, och vi kan klappa oss själva på axeln. Samtidigt som man kan undra; WHAT och ändå har vi inte kommit längre!!? Man skulle även kunna se det som att Stadsteatern genom att släppa in Subfrau på scenen inte behöver bekymra sig om den undermåliga synen på kön som också finns med i många föreställningar på deras repertoar.

Visst finns det problem med att göra feministisk teater, t.ex. att man kanske blir en egen genre som på så vis berättigar den undermåliga synen på genus som finna på många scener (läs: institutionsteatrar?), men jag tycker ändå att det är bra att det görs! Det är något unikt i att t.ex. få se Lotten Roos gå lös som dragqueen i sin stora muskulösa manskropp. Där finns en enorm kraft - som jag vill se mer av! Så kom igen Subfrau, orka lite till! Ni passar på Stadsteatern, hellre här än på Bastionen! Det var glest med publik när jag var där. Det är synd, finns fler som skulle behöva ta del av det här!

.

.

BILD: Ida Løken, Marika Salomaa-Kivelä, Lotten Roos. Fotograf: Malin Arnesson.

Mer info om Subfrau: http://www.subfrau.net/