Gerillakritik till Biennalen

NYHET!

Det kommer skrivas gerillakritik under Teaterbiennalen i Gävle.

Det är öppet för alla att delta i gerillakritik under följande programpunkter.

Skaffa biljett till föreställningen, ta med en bärbar dator och kom med i skrivandet!

Vi möts 15 minuter innan föreställningen börjar och går igenom hur det kommer gå till.

Vid frågor hör av dig till Ebba Petrén, ebba.petren@gmail.com, 0737708531

Föreställningar

[103] "Katitzi" Onsdag kl 20-21.30 Stora Gasklockan

[321] "Ferdydurke" Fredag kl 14-16.30 Spegeln

Seminarier

[210] "Vad ska vi spela? Smörgåsborg eller á la carte?" Torsdag 12-13.30 Lilla Gasklockan

[310] "Teater för konkurrerande frifräsare" Fredag 12-12.30 Mätarhuset, Gasklockeområdet

"När föreställningen börjar tar gerillan plats längst bak i salongen (för att inte störa scenen) och öppnar samma textdokument där de simultant kan skriva en text om vad de ser, tänker och känner. På det här sättet kan den individuella upplevelsen av att sitta i teatersalongens mörker delas och ett kollektiv skapas i salongen, där diskussioner om vad som händer på scen kan föras."

Hysteriska Medea gör ingen förnär

Medealand
Malmö Stadsteater
mars 2011

Historien om Medea är välkänd trots att den har flera tusen år på nacken. Och det är inte konstigt. Att som Medea göra valet att ta livet av sina barn är en hemsk handling, det är alla överens om, och att ens försöka förstå vad som leder till denna grymhet kan vara kittlande för vem som helst. Men i Malmö Stadsteaters Medealand är det inte kittlande. Här smeks den stereotypa offerrollen medhårs.

Publiken förväntas varken veta eller senare minnas Euripides grundstory, som upprepas på scen var tionde minut: Medea lämnar sitt hemland och flyttar med Jason till Korint, får två söner, blir dumpad för prinsessan, blir utvisad av Kungen och mördar de gemensamma barnen som hämnd. I Korint har hon inte en endaste vän till hjälp eftersom Jason inte tillät henne ha det. Detta känns förövrigt knappast övertygande att hyggliga Jason skulle göra, som är så lugn, förstående och stabil. Tillskillnad från den hysteriska galenpannan Medea som badar badkar i sin egen avföring.

Att läsa Medea som ett svartsjukedrama, med fokus på brustna hjärtan är inget nytt. Nej, det verkar tvärtom vara svårt att se Medeas hämnd för vad den är. När ett barn i en intervju skulle beskriva Sara Vargas hjärtskärande melodifestivalsvisa om kvinnomisshandel sa hon: ”Hon har blivit kär, förlovat sig, och sen precis innan hon skulle gifta sig så brast hennes hjärta”. På samma sätt förmildras Medeas hemska och långlivade dåd och fokus hamnar istället just vid hennes brustna hjärta.

Kostym, scenografi och musik ska vara modernt, men blir en kompromissande missmatch med nittiotals tunikor och antika draperingar. Allt i vitt, såklart, så det både kan utspela sig för tusentals år sedan och i sjukhuskorridorer. De påstådda kopplingarna till flyktingpolitiken känns som en efterkonstruktion, eller kanske ytterligare ett utrymme för distans till den verkliga berättelsen.

Det är tråkigt att intrigen inte tas på allvar. Att sätta sig in i en situation där en person inte kan förmå sig själv att hitta en annan lösning än att döda är oerhört komplicerat. Det är svårt idag, det är svårt i västerland, men framförallt svårt i ett samhälle som förminskar detta val till något galet. Något sjukt. I Medealand är Medea ett offer, inte en förövare, och vi kommer återigen inte en millimiter från klyschan om den hysteriska hyndan.

Malmö Stadsteater verkar fortsätta med succékonceptet att sätta schablonmässiga kvinnoroller på scen, även i detta ”kvinnoskrivna” drama som ståtar ensam bland de mansskrivna denna säsong, i alla fall bland teaterns egna produktioner. Jag skriver ”kvinnoskrivna” eftersom ursprungsberättelsen, som bekant, är författad av en man. Favoritoffret Medea stapplar, efter att ha satt i sig sömntabletter eller skurit sig i handlederna, omkring på scen i tio centimeter höga kilklackar och jag tänker att den bilden inte hjälper mig att föreställa mig en kallblodig mördare. Men så är det ju inte heller den berättelsen som berättas. Här är det den skrikande, hysteriska, suicidala kvinnan som får utrymme. Suck. Suck. Dubbelsuck. Jag har sett det förut.

En heteronormativ show för de allra minsta

Den Lilla Sjöjungfrun av HC Andersen
Dramaten
Regi: Kajsa Giertz

Jag tror att HC Andersen ville säga något med den här sagan. Att sjöjungfrun ska ”sprätta isär sin stjärt” på sin 15-års dag för att bli ”en riktig kvinna” blir, trots Kajsa Giertz barnvänliga version med en havshäxa som inte ens de minsta barnen blir rädda för, en obehagligt tydlig uppmaning som i denna uppsättning lämnas helt okommenterad.

Barnen är förväntansfulla i salongen framför Dramatens stora scen när de väntar på att ridån ska gå upp för årets familjeföreställning. Det prasslar i godispåsar och åttaåringarna är förvånansvärt uppmärksamma under de långa danssekvenserna, även om barnet bakom mig pustar ut när det är dags för paus ”Åh, nu är det äntligen slut!”. Men jag tycker inte att det är de långa dansscenerna i den här föreställningen som är problemet. Det är snarare de, tillsammans med Sven Dahlbergs vackra scenografi, som är behållningen i denna påkostade saga.

Det verkar som om Gierz lagt den mesta av repetitionstiden på danserna och det återkommande ”Giertzglidet” nedför den parkettklädda jättestam som ståtar i mitten av scenrummet. Dialogerna är det däremot få av skådespelarna som framför med samma energi och iver som de gör i glidningarna. På samma sätt som i Giertz uppsättning av Snövit på Malmö Stadsteater 2007, så står skådepelarna blickstilla under dialogerna. När någon talar stannar allt, till och med det annars roterande trädet som, både i vatten och på land, utgör navet i scenografin. Det enda undantaget i de stelopererade dialogerna är när Malin Eks havshäxa, omringad av sina ”polyper”, förhandlar med sjöjungfrun om priset för ett par ben. Även de pratiga sångerna utan melodi bromsar berättelsen. De är för svåra för ensemblen att framföra, eller kanske helt enkelt för dåligt komponerade. Istället blir sången falsk och osäker och det är svårt att urskilja orden, även om det blir lite bättre när Marianne Vassbotn Claesson står för tonerna. Även när prinsessan, spelad av Anna Björk, gör entré händer det något med gestaltningen och plötsligt är det ett levande spel på scen.

Föreställningen följer samma intrig som Disneyversionen från 1989, förutom att den lilla sjöjungfrun på Dramaten inte har några vänner som i den tecknade versionen, utan lämnas istället sorgset ensam med sina bekymmer. Till havshäxan har hon, i utbyte mot ben och genom det möjligheten att leva bland människorna, gett sitt röst och fått ett krav: att hitta någon som kommer att älska henne. Eftersom hon räddade livet på prinsen känns det logiskt att de är just honom hon vänder sig till och, mycket riktigt, blir hon väl omhändertagen av prinsen uppe på land, sin tystnad till trots. De blir bästa vänner och sjöjungfrun flyttar in på slottet. Men i denna berättelse får bara den tvåsamma kärleken existera, att prinsen älskar sjöjungfrun som vän räknas inte ett dugg. När han gifter sig med grannprinsessan blir allt förstört, fast vänskapsrelationen mellan prinsen och sjöjungfrun verkar intakt. Detta blir obegripligt eftersom det var till människovärlden hon längtade, inte efter Prinsens säng. Men den verkar Giertz ha glömt bort och från ingenstans slår sjöjungfruns asexuella svartsjuka till.

Jag tror att föreställningen hade blivit så mycket bättre om Giertz lagt all repetitionstid på dansen och strukit dialog och sång rakt av som i Pär Isbergs Pippibalett på Operan 2005. Istället blir Den Lilla Sjöjungfrun en ojämn heteronormativ show om tvåsamhet, riktad till de minsta, och utan normkritik tuffar Dramaten vidare och cementerar stereotyper som just på en nationalscen borde vara självklara att ifrågasätta.

Oförväntad trivsel i näringslivsdröm

Teaterrepubliken öppnar Apotek
Teaterrepubliken
november 2010

När Teaterrepublikens tre arbetslösa skådespelare presenterar sin framtida verksamhet där teaterproduktionerna får sällskap med farmaci är det menat som kritik mot idén om att kulturen ska korsbefruktas med näringslivet. Ett förtydligande av hur ödesdiger konsten blir om teatern måste gå med vinst. Men det blir komplext när serviceminden som inringar den tanken gör teaterbesöket till det trevligaste jag någonsin varit på. Publiken, eller kanske kunderna, blir varmt omhändertagna från att vi kliver in i Teater 23s foajé, där Teaterrepubliken härbergerar under hösten. Efter Jörgen Thorssons glada välkomnande blir vi eskorterade till garderoben där Torbjörn Lindberg noga visar alla toaletterna. Han lotsar oss vidare till baren där August Lindmark erbjuder drycker för alla smaker. När föreställningen börjar är det som om vi känner varandra. Sanning och ljug blandas till en jämn samtalssmet och det är roligt och samspelt. Känslan av att det här är den första gången det här händer är slående. Parallellt med den grundliga presentationen av Teaterrepublikens nuvarande och framtida affärsplan, spelas en tre akter lång föreställning på en prototyp av ”nollkommaåttascenen”, den lilla kvadratiska scen som ska finnas i apoteket och bidra till kundernas tillfrisknande. Under den, något orättvist benämnt, traditionella miniföreställningen finns en fjärde vägg på ett så tydligt sätt att jag associerar till en teveserie. Men under resten av tiden skapas föreställningen tillsammans med publiken. Vi låter som syrsor för att höja spänningen, vi kommer med förslag på lyten till exempelkaraktärer, skådespelarna tar in minsta rörelse.
Jag funderar på vad Teaterrepubliken hade varit om de hade fått ekonomiskt stöd så det räckte. Skulle de ha dyrare scenografi? Större lokal? Tanken gör mig lite nedstämd, för det är på något vis det här jag vill se. Jag vill att det ska vara nära nära. Jag vill att det ska sparka uppåt.
I slutet av föreställningen låter trion oss veta att tillfället finns att investera i aktier och jag får köplust som aldrig förr. Med beviset på mina placeringar i väskan går jag ändå på hemvägen och hoppas på att Teaterrepubliken verkligen öppnar apotek, för jag tror att det skulle ge avkastning.

Hur man glömmer att frysa

Millimeterrättvisa
Statsteatern, Slottsparken Malmö
november 2010

Utomhusteater. I november. Det är briljant. Men en sån föreställning jobbar i uppförsbacke. Den spelas mitt på dagen, när det fortfarande är ljust, men det är kallt och det ryker om skådespelarnas formgjutna dialoger, uppdelade i tre akter. Niklas Hansson har skrivit och regisserat och spelar även regissör under föreställningen. Han inleder varje akt med en liten presentation, förkunnar namnet på akten vi ska se och uppmanar skådespelarna i megafon: ”Agera!”
Vi följer två karaktärer, de är samma fast olika. De är bröder, eller inte, de är främlingar som ändå känner varandra. Jag vet inte riktigt vad de har för relation men jag bryr mig inte heller. Det är inte viktigt. Språket är vackert, rytmiskt och absurt och blir en nästan magisk kontrast till de ofrivilliga statisterna, som bara tar en helgpromenad i parken. Nils Markus Karlsson och Johan Svansjö använder sig av slottsparkens höstkala trädgårdar och tar skydd bakom buskar, använder häcköppningar till entréerna och gör utomhus till inomhus med en blinkning.
När jag i pausen värmer mig med en kaffe och en vetekrans får jag upp värmen i kroppen, men också en fördjupt upplevelse av den första akten, där brödernas naggande vid ett tillfälle kretsar runt just en vetekrans. När andra akten drar igång är samma slags vetekrans vi just kalasat på uppdukat på scenen och jag känner fortfarande smaken i munnen. När kransen i sista akten läggs på en grav hjälper min nyvunna smakreferens till att scenen blir bland det starkaste jag sett.

Att slippa välja och vraka

Djur som dör
Riksteatern, Inkonst
november 2010

Riksteaterns nya projekt: Rapporter, med målet att korta teaterprocessen från idé till färdig föreställning för att göra det möjligt att ta sig an aktuella ämnen, är på turné i Sverige. Ämnet de valt behandlar människors relation till djur, i synnerhet husdjur. Det kallas dokumentärteater, som i praktiken blir till en historielektion med betoning på Historier. Det är skönt att se att det finns en vilja att använda sig av teaterformen för ett nytt syfte och det är skönt att få höra ”sanna” historier som har valts ut. Av tusentals berättelser, youtubefilmer och skrönor är det tre berättelser som någon tycker är lite intressantare än de andra. Tänk vilken lyx att en reporter suttit och researchat ett reportage som sedan gestaltas i ett rum där publiken har full koncentration. Lyxigt för både oss i publiken och för reportern. Att det inte är en färdigvinklad åsikt som presenteras gör att jag går och funderar på innehållet i flera dagar. Den här sagan hade inget slut. För den handlade om verkliga människor.
Skådespeleriet är stillsamt, för det mesta gestaltas knappt något, skådespelarna sitter på stolar och talar och får hjälp av bilder från en projektion bakom dom. Men ändå. Jag skrattar, blir äcklad, fundersam och rörd. Och är mycket nyfiken på vilket ämne nästa rapport ska behandla.

Konsten att ta en tonåring på allvar

Teenage Riot
Ontroerend Goed (Belgien)
Pustervik, Göteborg oktober

Ontroerend Goed är en kaxig performancegrupp som tidigare bland annat satt upp föreställningar där publiken antingen spelar huvudrollen, eller får uppleva föreställningen från ett rullstolsperspektiv. Trots att jag har med mig denna information när jag bänkar mig i Pusterviks knarriga trärader så blir jag åter förvånad över deras djärvhet. I Teenage Riot, som utlovats handla om tonårigar, så är det verkliga tonåringar på scen. Livs levande. Jag slås över hur ovanligt det är. Större delen av föreställningen utspelar sig i en trälåda som står mitt på scenen även om skådespelarna då och då kommer ut och möter publiken, som annars följer dramatiken i lådan via en projektion på en av väggarna. Tonåringarna hoppar häftigt men smidigt mellan att vara subjekt och objekt. I scenen där en av tonåringarna gör en informationsvideo, tutorial, om hur man tillfredsställer en tjej, blir subjektet bortryckt när han i en mening blir avbruten med en kommentar om hur mycket finnar han har. När de spelar vuxna som har åsikter om vad de gör, vad de bör och hur de ser ut väcks mina minnen till liv. Precis så där var det, precis så där ÄR det.
När tonåringarna i slutscenen filmar publiken och kastar tomater på oss vuxna som inte kan finnas till nån hjälp när de blir gamla, ”för ni kommer ändå vara döda”, skvätter det tomatjuice på publiken och kritiken skär i hjärtat. Det här är för djävla bra och jag är djupt tacksam för att Ontroerend Goed tog tonåringarna på allvar. När jag vandrar hem tänker jag att jag längtar efter den dagen jag själv får en tonåring. En tanke jag aldrig tänkt förr.

Nytänkande föreställning radar klyscha på klyscha

Klaras resa
Göteborgs Stadsteater
oktober 2010

På Göteborgsstadsteater vågar de sätta upp nyskrivet på stora scen. De vågar också sätta upp ett manus skrivet av en kvinna, de vågar till och med låta en kvinna regissera pjäsen som kretsar runt en enda person; Klara. Men Klara får aldrig vara subjekt, trots att hon är på scen hela föreställningen igenom. Pappans ironiserade klyschor ”sånna är de, det har man ju hört” blir en inramning av hela föreställningen. Den fördömer och föraktar; psykologer är oprofessionella, unga vuxna är barnsliga och omogna, ”lantisar” är korkade och vet ingenting om hur livet fungerar ”i stan”. Det är oklart när den utspelas, är det på 1800-talet, 50-talet, de neonfärgande jeansens 90-tal eller under någon slags dystopi där alla är rätt puckade? Jag förvånas över att tillfället att berätta en historia om en psykotisk person på en teaterscen inte utnyttjas bättre. Vad som pågår i Klaras värld, det hon ser, det ser inte publiken. Nej, berättelsen om Klara berättas från alla andras perspektiv och det förminskar henne till en galning, en knäppis. Replikerna är skrivna i talspråk, men skådespelarna är obekväma med formen och det mesta som sägs låter stolpigt och konstlat (kanske inte jobbat så mycket med nyskrivet tidigare?). Den luddiga antydningen om att psykisk sjukdom står i direkt relation till sexuella övergrepp känns bara det som en gammal och felaktig fördom. Nej, den här historien är inte bra men så kan det nog bli när man ska försöka förnya sin repertoar. Heja Göteborg, fortsätt att kämpa. Friskt vågat, hälften vunnet!