TTPs julsång!

Hittar du inte de rätta orden?
Sitter du svarslös på julmiddagen?
Frågar din släkt och dina vänner vad du har gjort den här terminen?

Här kommer TTPs julsång som ger dig svaren du fumlar efter!

(Melodi: Bjällerklang)

Vers:

Hejsan TTP
Det här går ganska fort.
Ska snabbt sjunga en sång
om vad våran klass har gjort!

Vi har pluggat varje kväll
prövat varje teori.
Men fortfarande vet ju ingen
vad vi kommer bli!

Refräng:

Åh, ni förstår detta år
blev handling ett begrepp.
Och stackars Sarah Kane
ja hon blev faktiskt lite knä-äpp!

Ibsen och fru Agrell
vi läste båda två.
Men ingen vet ju vem som lämna
skärbrännaren på!

Vers:

Manus har vi läst
från klassiker till flum.
Det e ingen överdrift
att Balme gillar rum!

Och efter tentaplugg
har vi hunnit lite mys
Men än så är jag osäker
på handlingsanalys!

Refräng:

Åh, ni förstår detta år
blev impro vår metod
Med massa vin, graviditet
och cancer i vårt blo-od!

Konstantin lider nog
av någon slags neuros
Men vad vill Nina säga
med att hon nog är en mås?

Vers (tonartshöjning):

På gator och på torg
gjorde vi observation.
Dessa ledde till
en genusdiskussion!

Kent kan vara stolt
han har byggt ett hus av lore.
Men dramaturgens yrkesroll
är inget nån förstår!

Refräng:

Åh, ni förstår detta år
har vi läst semiotik.
Och Rikard han har lärt oss vikten
av att ge kriti-ik!

TTP's första år
blev ju väldigt stort.
(Crescendo:)
För tänk på allt det grymma som vår klass har hunnit gjort.
Trots strul med våra kort!

God jul, TPP!
/Mario

Recension av Miss King Cabaret presenterar Är det... det här?

När Miss King Cabaret presenterar Är det… det här av Stina Sturesson skrattar ingen där vi uppmuntras att skratta. Ida Løken och Lotten Roos snabba kostymbyten mellan vardera fem karaktärer är den största behållningen med en föreställning jag vill lämna redan efter första scenen.

I Bastionens foajé är det sporadiskt pyntat med gröna dekorationer som påminner om vaginor med texten ”Du är unik”, ovanför scenen hänger en discokula och i ett av hörnen sitter Martin Karlqvist och plockar på en gitarr.

Ida Løken från SUBFRAU presenterar sig som vår konferencier för kvällen. Vi får veta att vi är deltagare i ett genuskonvent, att det är hyllning till Kvinnan som står på programmet och att vi har fantastiska akter att vänta oss, bland annat en internationell överraskning som vi kommer att älska. Det som sedan följer; en mesig manlig poet som läser en dikt om sin självuppoffrande mamma; två killar i ett band som spelar tre-ackordslåtar tillägnade kvinnan; en transvestit som springer i skogen och inte vet hur hon ska förhålla sig till barn; kvinnodansaren Mandy som tvärtemot vad konferencieren tror varken heter Mandela eller dansar afrikansk dans och uppmanas att sluta med striptease kan vara det gräsligaste jag sett. Inte ens Stefan och Christer ger mig samma kväljningar som Är det… det här? och ja, de är jämförbara. Med skillnaden att Stefan och Christer gör betydligt bättre skådespelarinsatser. Om föreställningen söker att kritisera könsroller – vilket jag utgår från att de gör med tanke på SUBFRAUs uttalade genusperspektiv – misslyckas den totalt. De flesta scenerna framkallar bara ett stort ”varför?”. Idas och Lottens drag blir ett cementerande av stereotyper som, om de existerar, inte behöver bli häcklade. När de finlandssvenska tvillingarna berättar om hur de väntar på att få omvända en mördare, för att de vet att han är god innerst inne, blir scenen ett direkt hån mot dessa kvinnor snarare än mot samhället och könsmaktsordningen.

Är det… det här blir inte bättre. Det kommer ingen vändpunkt. Den smarta tilltryckningen som jag väntar på, som ska vända allt det äckligt stereotypa till en rejäl subversiv spark uppåt uteblir. När jag går därifrån känner jag mig ledsen och förrådd: Stefan och Christers sexism och cementerande av könsroller är jag beredd på, SUBFRAUs kom som en oerhört obehaglig överraskning.

TIPS! Plats på Inkonst.

Ikväll spelar Teater Fortuna "Plats" på Inkonst i Malmö. På Inkonsts hemsida står det:

Livet är kroppens försök att förstå var den har hamnat. Jag har en plats och vad innebär den? Vill jag ha den? Om jag säger nej, vad återstår då?

Det finns situationer då alla konkreta hinder är borttagna, ingen överröstar dig, istället sitter någon och lyssnar. Kan du då ta plats?

Detta är en föreställning om individens reaktion på ett starkt socialt tryck och om kampen att ta plats med hela sin kropp och hela sitt inre.

120 riksdaler går kalaset på och om man behöver mer betänketid så spelas föreställningen även den 12, 14, 14, 16december.

Ett snack med PotatoPotato

Egentligen har jag ingen lust att göra det, fast än att det var min idé. Dom är många fler än mig, jag har ångrat mig. Jag har aldrig intervjuat någon förr (vid närmare eftertanke tror jag att jag intervjuade min pappa när jag gick i tvåan eller trean…), vad ska jag fråga? Fan jag känner ju dom här människorna, dom går i min klass, varför skulle jag föreslå en intervju? Jag packar ner kameran och ett anteckningsblock och styr stegen mot teaterhögskolan där vi bestämt att vi ska träffas. Det snöar ute, jag vill inte vara journalist längre, det är inget kul.

När jag kommer fram är Linda redan där, jag sätter mig med en varm kopp och kallpratar, Linda är trevlig, när hon pratar gestikulerar hon, på armen sitter det en guldklocka, fast jag undrar om den är riktigt, jag frågar inte. Anna kommer in och ber om ursäkt för att jag har fått vänta, hon har cyklat hit. Nu saknar vi bara Freja men vi letar upp ett rum så länge och sätter oss tillrätta. Är det nu som jag ska förklara hur allting kommer att gå till, att jag vill ställa några frågor, sedan ska vi ta några bilder och efter det så är det som vanligt igen – vi är klasskamrater och ordningen är återställd? Jag mumlar något om att dom kan få bestämma upplägget och försöker låtsas som om jag vet vad jag ska göra. Dom tittar på mig och undrar vad jag vill veta? Jag ber dom berätta om hur allting började. Dom börjar prata, snabbt, samtidigt ibland, jag får svårt att hänga med, jag vet inte om jag ska citera dom ordagrant (det tar rätt lång tid att skriva ner en hel mening, man missar en massa!), jag vet inte om jag ska försöka låtsas som om jag inte skriver och bara lyssnar eller om jag ska visa dom vad jag skriver, jag vet ingenting. Jag försöker bestämma mig, glömmer ofta bort att skriva ner vem som sa vad, kan inte läsa min egen handstil. Fan också!

Dom berättar att PotatoPotato startade 2008 då det fanns en grupp ambitiösa människor som jobbade med scenkonst men som saknade ett forum. Man gick ihop för att få tillgång till Bastionen i Malmö. PotatoPotato ska fungera som en paraplyorganisation, ett nätverk för alla dessa människor. Men Bastionen gick som bekant till någon annan och man står utan hus. Dock sörjs inte detta utan man är istället helt uppslukad av alla de idéer som ploppar upp i nätverket, man måste jobba vidare.

Plötsligt ringer Annas telefon, det är Freja, bussen hon skulle ta gick i sönder men hon är vid skolan nu, var e vi? Vi börjar prata om PotatoPotatos första stora arrangemang, det var på Inkonst med 30-akter berättar Linda, Anna inflickar att dom veckan innan hade arrangerat teaterns dag och Linda kontrar med att veckan innan det så var dom på någon ort som jag glömde skriva ner och gjorde någonting som jag glömde skriva ner. Detta verkar vara någonting som kännetecknar PotatoPotato, dom har alltid någonting på gång och om man tittar på deras hemsida så ser man att dom har gjort sjukt mycket på väldigt kort tid!

Dörren öppnas och in stiger en snöprydd Freja. Hon ler och frågar om jag ställt några smarta frågor? Jag ler tillbaka men svarar inte.

Jag frågar hur många dom egentligen är i PotatoPotato? Dom tre tittar på varandra och tiger en stund (för första gången känner jag mig som en journalist, jag har frågat något som dom inte kan svara på!). Till slut svarar dom att på deras första möte var dom runt femtio personer men att dom vid varje sak dom gör tar in hjälp utifrån. Om dom behöver någon som kan sköta ljudet så hittar dom någon som kan sköta ljudet osv. När jag tjatigt frågar om hur många dom är i kärngruppen så tvekar de, jag tror att någon till sist svarade att de nog var runt tio eller så är det jag som har hittat på det? Vi börjar glida in allt mer på det faktum att alla mer eller mindre gör allting, regisserar, står på scen och det ena med det tredje dock verkar det vara många som tror att dom är en sluten grupp, svåra att komma in i, att alla känner varandra sedan tidigare. I själva verket kände ingen varandra sedan tidigare utan Freja berättar att hon helt enkelt satte sig ner vid telefonen och ringde runt till en massa människor som hon trodde skulle vara intresserade av att vara med i PotatoPotato och att dessa sedan tog med sig ytterligare människor och att det hela tiden kommer nya människor.

Fastän jag redan vet svaret så frågar jag om dom har några återkommande evenemang? Snabbt nämner dom dragggruppen Squeer och även teaterserien Lite billigare lite sämre. Squeer är en samling karaktärer som man kunnat följa under en längre tid och de framträder lite allt som oftast i Malmö bland annat. Lite billigare lite sämre är kanske den formen som flest har mött PotatoPotato i. Det hela går ut på att dom tolkar teaterpjäser och gör en egen skrud till dom. Nu senast var det Teaterrepublikens apotekssatsning man tog sig an och den nästa gång är det Mordet i Midlands som gäller. Oftast är scenen Tröls, en pub/restaurang vid Karlskronaplan (i Malmö). Nu kommer vi in på något centralt för PotatoPotato, alla tre betonar att det inte rör sig om någon finkultur, de vill helt enkelt ta teatern till folk, och om folk är på puben så är det där som dom får spela teater. Låter egentligen ganska logiskt.

Det har börjat droppa tövatten ifrån Frejas sko, jag frågar vad som händer nu? Den 2december ska PotatoPotato öppna en jullucka nere på Teater 23 (ni vet där i skyltfönstret vid Hipp), på Panora pågår just nu en utställning med fotografen Gabriel Flores Jairs bilder på Squeer och den 4december är det dags för Ny text deluxe på Karavan där de ska behandla texten Rapport från Semesterort av Karin Isaksson.

Nästa fråga som jag ställde kom att bli mitt fall. Det var bara tänkt som en ren formell fråga, jag väntade mig knappt något svar, på sin höjd nått kort, koncist och citerbart. Istället visade det sig att jag genom min fråga väckte en sovande best. Frågan jag ställde var bara: Vad händer i framtiden? Den kaskad av händelser som följde tog mig på bar gärning men jag ska tappert försöka återge huvuddragen (även om jag säkerligen missar en massa). Över jul åker PotatoPotato till Island, den 13 januari har dom en reading av något som jag inte hann anteckna, den 24 januari är det Lite billigare lite sämre: Mordet i Midlans, sen blir det bröllopsseminarium (PotatoPotato anordnade massvigsel i somras när Victoria gifte sig) och sen ska det givetvis hända något när PotatoPotato fyller 2 år. Utöver detta kommer man att dra igång något som man kallar Historia A vilket ska vara ett projekt där PotatoPotato skriver om tre olika kvinnor och åker runt på turné i gymnasieskolor med detta för att uppmärksamma bristen på kvinnor i historien och som jag förstod det så skulle man ha möjlighet att själv skicka in berättelser om kvinnor som borde uppmärksammas, typ vem som helst som man tycker förtjänar det. Slutligen så ska man också ha residens i Stockholm på en teater som jag inte heller hann anteckna vilken (jag är inte så bra på att anteckna snabbt) men där tanken ska vara att vem som helst får skicka in saker som kommer att användas i föreställningarna och var vecka kommer man att göra en ny föreställning. Milt sagt så verkar det hända en hel för PotatoPotato i framtiden, kryptiskt nämnde dom även någonting om 2012 som utopi-år, vad nu det kan betyda?

Till slut enas vi om att intervjun är över och jag tar några bilder på dom. Det var faktiskt inte så farligt att vara journalist, fast än att dom numerärt var överlägsna mig så var dom snälla och så, även om dom pratade rätt snabbt. Men egentligen borde jag ha kunnat förutse detta, de gör allting i en sjuk fart, det verkar som att när de väl har bestämt sig så finns det inget som kan hindra deras framfart. Gå in på deras hemsida och kolla vad de har gjort och vad de sysslar med just nu så fattar du vad jag menar.

Fanzineklistrande.

Har varit en intensiv dag med sammanställning och klistrande av första numret utav vårt fina fanzine. Imorgon kommer du att kunna plocka upp det ifrån väl valda platser.

Mer info kommer!

Verkstad!

Just nu sitter vi och gör det första numret av Tugg i pappersformat!

Alternativt omslag bakslag fylleslag och durkslag på display.

TIPS NyText Deluxe på Karavan

4 DECEMBER 20.00 PÅ KARAVAN, BOKGATAN 18
boka biljett på info@potatopotato.se

NYTEXT DELUXE är ett undersökande sätt att förhålla sig till den dramatiska texten, ett experiment där samarbeten med olika konstnärer ska leda till en förnimmelse av vad som hade kunnat bli.

Sedan 2009 har PotatoPotato tillsammans med Teatr Weimar, InSite, Teater Foratt och Teater 23 ingått i jurygruppen för den nationella manustävlingen NyText som Riksteatern driver. Nu använder vi en av de bästa texterna och provar och ser vad det blir på scen.

Vi utgår från den nyskrivna pjäsen Rapport från Semesterort, av dramatikern Karin Isaksson, som publicerades i antologin Ny Text 3 som släpptes i våras. PotatoPotato bjuder in konstnärer och artister med olika bakgrund som blir tilldelade en del ur manuset som dom får gestalta på valfritt vis. De olika tolkningarna pusslar vi ihop till en collageföreställning som består av dans, film, komik, teater, en talkör, en orkester, hörspel och ett stycke publiken får läsa själva.

Nytext Deluxe finns till för att inte lämna dramatikens verk i en antologi utan ta upp den på scen.
Dansare, komiker, musiker, ljudkonstnärer och ljusdesigners får gå lös med texten. Vi ser till att de olika delarna sätts ihop för att på bästa vis möjliggöra för publiken att följa texten trots att den yttrar sig på ytterst olika sätt och stimulerar fler sinnen än vanligt.

NYTEXTDELUXE GENOMFÖRS MED STÖD AV RIKSTEATERN OCH FOLKUNIVERSITETET

Babel på Göteborgs Stadsteater

Okej, wow. Eller, va? Jag är ganska lost på vad jag ska tycka – och på vad det är jag har sett. Ett experiment, som de säger själva i pjäsen, där vårt immunförsvar undersöks – hur mycket tål vi? Ganska mycket, visar det sig. Vi kan till och med skratta åt det.
Babel tangerar många olika saker. Abu Ghraib. Troja. Kärlekssånger. Moderskap – det var något som fångade mig, allt detta prat om sonen, den nakne mannen som blev middagsbord/middag. Hör det ihop med att männen pytsas ut i krigen som kanonmat – de kommer att dö. De måste dö? Männen som dör, som man föder och sen dör de, och man ska vara lika glad för det. Nakenheten. Främst från statisterna, men även en av skådespelerskorna. Hennes bröst som sprutar vatten över de nakna sönerna. Det är suggestiva bilder.
Och sen då kriget. Fängelset. Förnedringen. Som vi skrattar åt. Vi skrattar åt det som görs – kanske är det meningen? Det finns ju humor i det. I början lockas vi ju att skratta, flera gånger. Ska vi skratta? Jag kan inte skratta, inte mer än på några ställen, och jag mår illa av den övriga publikens skrattande. Är jag bättre än de andra då, för att jag inte skrattar? Tänker på de medlemmar av publiken som bjuds upp på scen för att delta i skapandet av ett levande konstverk – dra ett streck på de nakna männen. Hade jag gjort det? Det hade jag säkert. Jag såg också att de frågade innan, det var inte ett uppsläpande – man hade säkert kunnat vägra. Men hade jag gjort det? Förmodligen inte. Hur stort avstånd tar vi egentligen från det vi tycker är avskyvärt?
Och textmassorna – det är fantastiskt hur skådespelarna öser upp texten som ur sitt innersta, som om de kräks upp den. Drar och drar och det kommer bara mer och mer text. Och att det i de enorma textmassorna skapades en trygghet, att skådespelarna får plats i materialet, (och att materialet får plats i skådespelarna!) kan vända och vrida sig i det, göra utfall, hoppa till något nytt. Det flyter. Allt flyter.
Välkoreograferat. Jag vill in i huvudet på regissören, Mellika Melouani Melani – vad betydde det? Klädbytet för kvinnorna i början, från maskulint/feminint till bara feminint. Konsumtion? Ställningstagande?
Färgen. Bilderna. Ögat. Skjutandet. Discot – en bild av kriget? Strobljuset blir som bombupplysningar av ögonblick. Det är häftigt, men jag vetefan vad jag ska tänka eller tro. Och det är förmodligen också poängen.

En helkväll med Skånes Dansteater

Hemma Hos

Skånes Dansteater

Skånes Dansteater, Malmö

Hemma hos är en lite annorlunda dansföreställning så till vida att den till viss del är interaktiv, publiken bjuds helt enkelt hem till Skånes Dansteater och får ta del av de tre styckena Small Acts av Ben Wright, From me to you… av Mari Brolin-Tani samt Kenneth Kvarnströms no-no. Detta år verkar det som om Skånes Dansteater valt att försöka tänka nytt I samband med firandet av sitt femtonårsjubileum. Dockplats 2010 var den gigantiska utomhusproduktion som verkligen startade detta firande och nu följer man upp med Hemma hos.

I Hemma hos visar sig nytänket främst I första delen av de tre, Small Acts, som närmast kan beskrivas som en interaktiv dansföreställning där publiken fritt kan röra sig mellan de olika rummen på Skånes Dansteater och själva välja hur de vill uppleva föreställningen. Inskrivet I detta finns det faktum att man kommer att missa saker då det dansas I flera olika rum samtidigt men också att föreställningen blir otroligt varierande då man kan återkomma flera kvällar och ändå se någonting nytt. Ben Wrights koreografi är lekfull och utforskande samtidigt som den är hela tiden förhåller sig till de rumsliga förutsättningar I vilka de för tillfället befinner sig. Det känns verkligen som om man är hemma hos Skånes Dansteater, man rör sig fritt mellan replokaler, kostymförråd och lagerutrymme, dansarna förhåller sig till publiken på ett genröst vis och guidar den vilsne med ett enkelt ”Follow me!” Howard Skemptons musik följer med betraktaren mellan de olika rummen och ramar in det hela mycket skickligt.

Marie Brolin-Tani är tillbaka på Skånes Dansteater som koreograf (hon var tidigare VD och konstnärlig ledare) och har med sig ett dynamiskt och finstämt stycke vid namn From me to you… Stycket skiljer sig markant ifrån Small Acts då From me to you… är en suggestiv berättelse om avsked och närhet, detta är även Katarina Wallmos avskedsföreställning och tillägnas därför henne. De två dansarna Melody Putu och Katarina Wallmo förhåller sig till varandra på ett sätt som visar på stor tilltro och ömhet. Det blir snabbt tydligt att detta inte är den första föreställning de båda gör tillsammans. From me to you… blir en mycket vacker uppföljning till Small Acts där tempot vrids ner och nyanserna blir finare.

Avslutningsvis får vi se Skånes Dansteater som första svenska danskompani uppföra Kenneth Kvarnströms no-no. Stycket som först skapades för Helsinki Dance Company har fått en tung status inom den nordiska dansscenen, dock är detta första gången jag själv kommer I kontakt med verket. Koreografin går från lågmäld till uppskruvad men hela tiden fysisk, österländska influenser blandas nordiska och symboliken väger hela tiden tungt. Ändå har jag svårt att bli gripen, det blir för mycket, det blir för utdraget och det blir för pressat. no-no görs inte rättvisa som sista nummer av tre, även om det skulle kunna vara en naturlig kommentar till de två första så spricker det på vägen. Anspänningen blir för stor och det hela snubblar på mållinjen. Med detta sagt så är ändå no-no sevärd, men det skulle kunna vara så mycket mer än sevärt, föresättningarna finns där, men föreställningen faller på det grepp, mitt I mellan det stora och det småskaliga, som man väljer för uppsättningen. En extra eloge dock till Jens Sethzman för det fantastiska ljus som hjälper till att förstärka de olika nyanserna I koreografin.

Slutligen då, ska man gå och se Hema hos? Ja, jag tycker faktiskt det, om inte annat så för att få en bild av den verksamhet som Skånes Dansteater bedriver 2010. Även för den som inte är inbiten konsument av dansföreställningar har Hema hos någonting att erbjuda, inte minst får man se hur en Dansteater fungerar på insidan. Föreställningen hade kunnat vara fantastisk men sätter I viss mån krokben för sig själv på upploppet, dock är det klart sevärt och jag hoppas att jag blir hembjuden till Skånes Dansteater I många år till.

Oförväntad trivsel i näringslivsdröm

Teaterrepubliken öppnar Apotek
Teaterrepubliken
november 2010

När Teaterrepublikens tre arbetslösa skådespelare presenterar sin framtida verksamhet där teaterproduktionerna får sällskap med farmaci är det menat som kritik mot idén om att kulturen ska korsbefruktas med näringslivet. Ett förtydligande av hur ödesdiger konsten blir om teatern måste gå med vinst. Men det blir komplext när serviceminden som inringar den tanken gör teaterbesöket till det trevligaste jag någonsin varit på. Publiken, eller kanske kunderna, blir varmt omhändertagna från att vi kliver in i Teater 23s foajé, där Teaterrepubliken härbergerar under hösten. Efter Jörgen Thorssons glada välkomnande blir vi eskorterade till garderoben där Torbjörn Lindberg noga visar alla toaletterna. Han lotsar oss vidare till baren där August Lindmark erbjuder drycker för alla smaker. När föreställningen börjar är det som om vi känner varandra. Sanning och ljug blandas till en jämn samtalssmet och det är roligt och samspelt. Känslan av att det här är den första gången det här händer är slående. Parallellt med den grundliga presentationen av Teaterrepublikens nuvarande och framtida affärsplan, spelas en tre akter lång föreställning på en prototyp av ”nollkommaåttascenen”, den lilla kvadratiska scen som ska finnas i apoteket och bidra till kundernas tillfrisknande. Under den, något orättvist benämnt, traditionella miniföreställningen finns en fjärde vägg på ett så tydligt sätt att jag associerar till en teveserie. Men under resten av tiden skapas föreställningen tillsammans med publiken. Vi låter som syrsor för att höja spänningen, vi kommer med förslag på lyten till exempelkaraktärer, skådespelarna tar in minsta rörelse.
Jag funderar på vad Teaterrepubliken hade varit om de hade fått ekonomiskt stöd så det räckte. Skulle de ha dyrare scenografi? Större lokal? Tanken gör mig lite nedstämd, för det är på något vis det här jag vill se. Jag vill att det ska vara nära nära. Jag vill att det ska sparka uppåt.
I slutet av föreställningen låter trion oss veta att tillfället finns att investera i aktier och jag får köplust som aldrig förr. Med beviset på mina placeringar i väskan går jag ändå på hemvägen och hoppas på att Teaterrepubliken verkligen öppnar apotek, för jag tror att det skulle ge avkastning.

TIPS PotatoPotato öppnar Systembolag

NYA TRÖLS MALMÖ 24 NOVEMBER 20.00

PotatoPotato följer strömmen och diversifierar sin verksamhet genom att öppna systembolag. Vi spår att framtiden kommer att häva det statliga monopolet och när marknaden blir fri kommer PotatoPotato stå först i kön.

På scen ställer PotatoPotato tre arbetslösa skådespelare. Tre skådespelare som inte nedslås av utanförskapet, utan istället ser möjligheter. Tre skådespelare som förstått vikten av entreprenörskap, och som vet att de besitter ett stort kommersiellt värde i kraft av sin humanistiska kompetens, scenbefästa kommunikationsförmåga och kulturella mervärde. Tre skådespelare som tänker lämna utanförskapet och istället skapa framtidens skådespelare.

Manus & regi & medverkan: Freja Hallberg, Anna Ahlbertz, Linda Forsell.

DETTA ÄR EN LITE BILLIGARE LITE SÄMRE TOLKNING AV TEATERREPUBLIKENS: TEATERREPUBLIKEN ÖPPNAR APOTEK!

Hur man glömmer att frysa

Millimeterrättvisa
Statsteatern, Slottsparken Malmö
november 2010

Utomhusteater. I november. Det är briljant. Men en sån föreställning jobbar i uppförsbacke. Den spelas mitt på dagen, när det fortfarande är ljust, men det är kallt och det ryker om skådespelarnas formgjutna dialoger, uppdelade i tre akter. Niklas Hansson har skrivit och regisserat och spelar även regissör under föreställningen. Han inleder varje akt med en liten presentation, förkunnar namnet på akten vi ska se och uppmanar skådespelarna i megafon: ”Agera!”
Vi följer två karaktärer, de är samma fast olika. De är bröder, eller inte, de är främlingar som ändå känner varandra. Jag vet inte riktigt vad de har för relation men jag bryr mig inte heller. Det är inte viktigt. Språket är vackert, rytmiskt och absurt och blir en nästan magisk kontrast till de ofrivilliga statisterna, som bara tar en helgpromenad i parken. Nils Markus Karlsson och Johan Svansjö använder sig av slottsparkens höstkala trädgårdar och tar skydd bakom buskar, använder häcköppningar till entréerna och gör utomhus till inomhus med en blinkning.
När jag i pausen värmer mig med en kaffe och en vetekrans får jag upp värmen i kroppen, men också en fördjupt upplevelse av den första akten, där brödernas naggande vid ett tillfälle kretsar runt just en vetekrans. När andra akten drar igång är samma slags vetekrans vi just kalasat på uppdukat på scenen och jag känner fortfarande smaken i munnen. När kransen i sista akten läggs på en grav hjälper min nyvunna smakreferens till att scenen blir bland det starkaste jag sett.

Att slippa välja och vraka

Djur som dör
Riksteatern, Inkonst
november 2010

Riksteaterns nya projekt: Rapporter, med målet att korta teaterprocessen från idé till färdig föreställning för att göra det möjligt att ta sig an aktuella ämnen, är på turné i Sverige. Ämnet de valt behandlar människors relation till djur, i synnerhet husdjur. Det kallas dokumentärteater, som i praktiken blir till en historielektion med betoning på Historier. Det är skönt att se att det finns en vilja att använda sig av teaterformen för ett nytt syfte och det är skönt att få höra ”sanna” historier som har valts ut. Av tusentals berättelser, youtubefilmer och skrönor är det tre berättelser som någon tycker är lite intressantare än de andra. Tänk vilken lyx att en reporter suttit och researchat ett reportage som sedan gestaltas i ett rum där publiken har full koncentration. Lyxigt för både oss i publiken och för reportern. Att det inte är en färdigvinklad åsikt som presenteras gör att jag går och funderar på innehållet i flera dagar. Den här sagan hade inget slut. För den handlade om verkliga människor.
Skådespeleriet är stillsamt, för det mesta gestaltas knappt något, skådespelarna sitter på stolar och talar och får hjälp av bilder från en projektion bakom dom. Men ändå. Jag skrattar, blir äcklad, fundersam och rörd. Och är mycket nyfiken på vilket ämne nästa rapport ska behandla.

Teaterhögskolan i Malmö börjar blogga

Elever, lärare och övrig personal på teaterhögskolan i Malmö ska nu kunna blogga under gemensam flagg. Kan bli spännande!

http://www.teaterhogskolanimalmo.se/

"Jag tror att samtalet blir ett sorts lajv"

Tre experter på teater och lajv pratar lek, fantasi, tradition och förändring.

Samtalet ägde rum 18 augusti 2010 under scenkonstfestivalen Paradiso 4.

Det här är en bearbetas version.

Rollista:

SUZ, teaterregissör, professor. Spelas av Suzanne Osten.

A-K, teaterpedagog, lajvarrangör. Spelas av Anna-Karin Linder.

JOC, radioprogramledare, lajvkritiker. Spelas av Johanna Koljonen.

EBBA, samtalsvärd. Spelas av Ebba Petrén.

Publik 1 (röst)

Publik 2 (röst)

Publik 3 (röst)

Publik 4 (röst)

AKT 1

En teaterfoajé. Solsken. De fyra sitter på trästolar på en trång scen. Ett bord med vattenglas. Nedanför ett tjugotal åhörare (publiken) i soffor. I bakgrunden ljud av skådespelare som förbereder sig för att spela föreställning, röstuppvärmning etc.

EBBA

Kan vi börja med att definiera vad teater respektive lajv är för er?

SUZ

Jag har jobbat mycket med spädbarnforskning, gjort teater för spädbarn och utforskat hur tidigt en publik kan fastna för den här konstformen. Det verkar som om vi med en gång vi kan sitta upp intar positionen av åskådare. I föreställningen lyckades vi hålla majoriteten av den 6 månader gamla publiken koncentrerade i en timme och föräldrarna är oerhört förvånade. Det har gjorts en hel del amerikanska experiment som tittat på om barnen vet ifall till exempel en kopp finns kvar fast de gömmer den.

EBBA

Och det är teater?

SUZ

Ja, man har en ridå och så tar man bort den. Tittut! Jag har försökt fatta det på flera sätt. Jag kan ju inte fråga dem vad de tänker men jag kan se att de blir intresserade. Det är en slags utgångspunkt för mig, vad som händer inuti en människa.

A-K

Den här frågan är inte den lättaste att börja med. Lajv definierades av en kille som heter Eirik Fatland som ett möte mellan två fiktiva karaktärer i en fiktiv kontext. I ett lajv så skapar man ett fiktivt rum som alla går in i.

JOC

Det finns ingen publik. Det finns ingen deltagare som inte är del av föreställningen. Det är en improviserad berättarform, inte en serie sketcher utan ett sammansatt narrativ. Eller många kontinueliga berättelser som man i efterhand kan bygga ihop till en berättelse. Vi pratar ofta om first person audience.

A-K

Som first person shooter i datorspel.

JOC

Ja, där man bara ser handen och pistolpipan. Men i datorspelen kan man i alla fall tänka sig att det finns någon slags gräns mellan handen på skärmen och min kropp som spelare. Det finns inte på lajv.

SUZ

Förhöjs ert spel om det finns deltagare som inte är med i fiktionen?

JOC

Nej ofta motsatsen för man får en onödig självmedvetenhet.

Jag brukar tänka på det som att det finns en publikposition inne i min kropp. Att det inne i min fysiska kropp finns en plats där jag är åskådare.

SUZ

Det här elementet som ni beskriver använder skådespelaren i sin rollskapelse. Skådepelaren kan också gå ut på stan och agera ut vad roller vill. Poängen att då att verkligheten skärper förnimmelsen av karaktären.

EBBA

Det finns många bilder av att lajv är egoistiskt för att det bara angår spelarna.

SUZ

Jag är besatt av att folk har så många meningar om vad som är rätt och fel. Det finns ju så många olika typer av rollspel. Jag har spelat berättande rollspel sittande vid ett bord och blivit vansinnigt upphetsad. Tänk på vår lekutveckling. Först leker man i huvudet, sen leker man med grejer och leksaker, sen går man på teater och leker med vad de gör på scenen inne i huvudet. Det är olika sorters fantasi!

A-K

Jag vill säga att det är okej att ha publik i lajv om den publiken är inne i cirkeln av fiktion som man skapar. Vi har till exempel regissörsfunktioner som ofta kallas för skuggor. Det är personer som inte är med i själva spelet men är där för att förstärka spelet eller ge en knuff i rätt riktning. I en våldsam scen eller en kärleksscen så kan man ha någon som ger absolution för att man handlar.

SUZ

Det kan man jämföra med att när jag skickade ut skådespelare i verkligheten så var de alltid följda av några så att de inte skulle råka illa ut eller krocka med verkligheten. Det finns en risk för det. Det var en som blev fulleller som spelade full, och blev euforisk och började kasta öl omkring sig och då fick vi fixa till det genom att erbjuda kemtvätt.

JOC

Eftersom lajv inte kommer ur en konstform med hög status så kan vi inte motivera sådana saker som dina skådespelare kan. Vi har ganska strikta regler att vi inte får kasta öl såsom dina skådespelare gjorde.

Den teater som du jobbar med är ju ganska apart med någon slags snittidé om vad teater är och på samma sätt finns det lajv som ligger på marginalen för det vanliga.

SUZ

Ska vi då etablera en kliché om teater då? En skådespelare som aldrig i livet skulle hålla på och rollspela i sin karaktär utan bara håller på med texten och lär sig sin roll utifrån den och aldrig fantiserar utanför den och som inte anser sig behöva det, som undviker alla improvisationer, som säger att det är larvigt. Det finns.

EBBA

Och lajvklichén?

A-K

Det man brukar skämta om är väl ett fantasylajv med ungdomar under 20 som springer runt med lakansmantel och plastsvärd.

JOC

Och det är fantastiskt! Det finns en sådan kraft i de lajven som är storartad men man tröttnar ju på det och vill hitta tyngre kickar.

SUZ

Vad skiljer sig det här från vanlig lek då?

A-K

Inte så mycket.

JOC

Jo, traditionen. Man kommer från en tradition baserad på spel. En kultur där poäng och rollernas fiktiva egenskaper är uppstyrda i tabellsystem och det finns simulationssystem för konfliktlösning så att det går att avgöra vem som vinner när vi slåss med våra låtsassvärd. Traditionellt har det också varit väldigt viktigt att tid och rum varit representerade i skala 1:1. Det som är mest intressant just nu är de lajv där de här grejerna börjar upplösas. Vi kan stycka upp handlingen och spela i ickekronologisk ordning och det kommer påverka berättandet. Detta pågår i så kallade avant-gardelajv. I annat rollspel skulle det kunna vara helt vansinningt.

EBBA

Hur fungerar det praktiskt?

A-K

Man kan jobba med akter. När signalen ljuder har det gått två veckor. När du går in i det här rummet så är du i dåtid. Vi har också haft vårt eget dogmamanifest som kom -99. V kommer ju från en tradition där ett platssvärd representerar ett riktigt svärd. När magikern drar fram sitt trollsvärd så är det magi. Men nu så skulle tex ett glas (tar upp ett glas) vara ett glas.

EBBA

Varför skrevs manifestet?

AK

Jag tror det blev för mycket. Man blåser upp ballongen och det måste komma en motreaktion. De fetaste fantasylajven hade gjorts, till exempel Nyteg som kom -97.

SUZ

Det där är hela konsthistorien full av. Spänningen i att skapa nya regler och nya strategier. En som höll på med det här på 20-talet var J L Moreno och hans psykodrama. Han trodde att det skulle leda till samhällsförändring. Han använde sig av de där skuggorna till exempel. Han trodde att hela samhället skulle bli friskare om vi höll på med teater.

Den andra jag tänkte på som gjorde en intressant grej i Stockholm är Augusto Boal. Han gjorde så kallad Osynlig teater där skådespelare spelade till exempel hungrande ute i verkligheten. Man spelade så att omgivningen ställdes inför en moralisk konflikt.

EBBA

Då handlar det ju om att de som är på den här restaurangen inte vet om...

SUZ (avbryter)

Ja, det är en etikfråga. Det här är variationen på hur folk vill lösa upp och använda sig av det här med fiktion och antagligen också rättvisa. Boal var ju intresserad av fattiga och rika. Det absurda i att vissa har råd att äta på restaurang och andra inte. Den osynliga teatern skulle höja medvetenheten.

JOC

Som någon som tänkt väldigt mycket på lajvformen har jag två reaktioner på detta. Å ena sidan blir upplevelsen av den konflikten inte svagare av att alla inne på restaurangen är i samma fiktion. Man ställs likförbannat inför exakt samma dilemma. Vi skapar ett lajv i en restaurang och spelar en väldigt tunn roll som ligger väldigt nära oss själva. Instruktionen är att något kommer hända under den här middagen och agera naturligt utifrån det. De flesta skulle ju bara sitta där och skämmas och det skulle kunna vara en väldigt stark upplevese där vi utforskar den skammen och utforskar vår rätt att ingripa på sätt vi kanske inte skulle göra i verkligheten.

SUZ

Jag jobbade med publiksituationen på en klassisk institutionsteater i Göteborg i en pjäs som heter Publiken. Den handlar om en regissör som utmanar publikens konventioner varpå publiken dödar regissören och ett par skådespelare. Då ville jag också att det skulle hända något med publiken. De kunde ta ställning och välja vart de ville sitta. Nu kommer jag in på happeningformen som jag mötte på 60-talet. Det var ett fantastiskt möte som utforskade passivitet och agressivitet. Det där roar inte mig längre, det var kul att vara med om.

Jag tycker man kan göra det mer sofistikerat. Det är väldigt roligt att blanda fiktioner. Att ha en publik och ha skådespelare och låta publiken tro att det händer något i publiken. Då börjar det också hända saker. Fiktionen smittar. Allt under förutsättning att man inte förödmjukar människor. Det måste vara frivillig lek någonstans. Däremot kunde jag förödmjuka människor när de väl gått med på leken. Att luras är jag väldigt förtjust i.

A-K

Det handlar ju om trygghet och tillåtelse för att inte bli förnedrad.

SUZ

Ja, det får absolut inte hända.

EBBA

Hur skapar man trygghet i ett rum med olika fiktioner?

AK

Jag tror att en roll kan bli som ett skydd, en mask. Det behöver inte vara speciellt mycket, men när man tar en roll tar man också bort det jag som gör bort sig.

Många tycker det är läskigt eftersom agerandet är belagt med att man ska vara proffsig. Man måste gå på teaterhögskolan för att ha rätt att stå där, man förväntas framföra någonting och vara fullfjädrad. Inom lajvformen finns inte det kravet. Det som händer mellan människor är viktigare än det som hände utåt. Därför är lajv tråkigt att titta på.

SUZ

Det kan jag hålla med om. Det finns en mellanform som jag prövat mycket med människor som är rädda för att spela teater. Då kan jag bevisa för dem att de egentligen är skådespelare. Det är något jag kallar för rollspel. Det är sittande och vi definierar bara situationen väldigt tydligt och sen börjar vi agera och så delar jag ut rollen i situationen och då går folk väldigt lätt in i situationen. (till Ebba) Du som till exempel är Bosses mamma, du kommer blir väldigt upprörd nu, men vi står inte ut med Bosse längre, och så tar det fart.

JOC

Ja det är tryggt, men om du gjorde samma sak och sa att nu ska vi ha fyra rader med publik på bänkar så skulle det bli svårare.

SUZ

Ja, men det finns ingen mening att göra det. Jag menar att den andra teatern den är verkligen svårt och skådespelaren är ett yrke det tar lång tid att bli. Det gör man bara inte ostraffat. Människor har rätt att ställa sig upp och skydda sig.

JOC

Lajvrörelsen har ju ingen ambition att ersätta teatern. Klichén är att lajv är improvisationsteater utan publik. En bättre jämförelse är andra sammanhang med specialtillstånd där vi tar tunna rollen. Möhippa, konferensresa, chartersemester, kryssning. Om jag åker på finlandsfärjan så räknas konsekvenserna inte riktigt som de gör i resten av verkligheten. Om vi skapar ett lajvrum behöver vi inte stå för våra val utanför det rummet. Inte ens om någon blir skadad på riktigt så räknas det och det är väl här det börjar bli lite obehagligt.

EBBA

Det finns ju en annan kliché som är att lajvare lätt fastnar i sin roll.

JOC

Det är konstigt tycker jag.

SUZ

Nej jag tycker inte det är helt fel. Det förekommer skådespelare i produktionen jag själv varit med om som sagt "jag blev elakare av den här rollen" eller "det blev mera gräl av den här rollen." Jag har haft improviserande skådespelare som höll på i tre dar på en finlandsbåt, och de sa att de påverkades av tidsdimensionen. Det beror på hur stark fantasiförmåga man har.

A-K

Jag måste säga att jag har aldrig haft problem att komma ur en roll. De här ryktena kom ju igång runt -96 när boken ”De övergivnas armé” skrevs. Det var en bok om hur farligt rollspel är, att vi fostrar en ny sorts terrorister. Då var det prat om att jagsvaga personer kunde bli påverkade bortom sin kontroll. Jag har spelat många roller som berört mig mycket. Rollerna lämnar spår. Jag vet inte hur det är att vara flykting fast jag spelat flykting på lajv men jag kanske förstår en promille av vad personerna som upplever det på riktigt känner som självklart förändrar mig.

SUZ

Jag tror man kan knuffa människor in i psykos också om man nu vill hårddra, eftersom vi är så vansinnigt olika. Jag skulle inte rekommendera en person som just haft en psykosupplevelse att börja spela rollspel och jag skulle inte i en terapeutisk situation börja leka fantasilekar. Också på en weekendkurs i yoga kan man flippa ur av djupandning och eldandning och så vidare. Det måste finnas regler och step outs, utgångar för psyket och inte grupptryck.

JOC

Lajv jobbar systematiskt med det där eftersom vi kommer från en tradition där reglerna är så rigida. Lajv i USA till exempel är folk som går omkring på ett väldig teatraliskt sätt och med konstlad röst frågar varandra vad de har för olika poäng och det har ju ingenting med det här vi pratar om att göra. Då finns det inbyggt att gränserna är tydliga. Men under de senaste 15 åren när vi jobbat med det här har vi överdramatiserat det. Det var vanligt i intensiva spel på 90-talet att man skulle ha en proffessionell psykolog på plats och det är väl ungefär lika onödigt som att man skulle ha en psykolog på plats när man spelar Woyzek, tycker jag.

SUZ

Jag är inte så säker. Om man gör något verkligt svårt, jag gjorde en pjäs om ungdomar och självmord och alla var så rädda för det. Då rollspelade vi den skräcken. Vi hade två experter med oss.En kallade vi Mr Death , en allvarlig psykiatiker och Mrs Life som var väldigt bejakande och sa att teater inte kan döda någon och det gör väl ingenting om någon ramlar av stolen. Mr Death sa att vi måste ha en ambulans utanför varje föreställning. Ensemblen var rädd att kicka någon tonåring över en enda impuls och det tog vi allvar. Vi dramatiserade den konflikten och la den utanför oss med dessa två riktiga experter som var där för att lugna oss och göra definitioner. Jag uppfattade det nästan som rituellt.

JOC

Vi är alldeles i början av att tänka på det här teoretiskt. I början fanns det en push om att det skulle bli hyperrealistiskt i våra fantasimijöer skulle vara hyperrealistisk och befolkas av hundratals personer. Men det visade sig att man kan vara däri men ändå känna att rollen är väldigt tom. Jag kallar det The Hollow Man Problem. I verkligheten har vi ju en livstid av minnen, reaktioner och associationer som surrar på inne i huvudet. Ska man spela en bonde i en fantasivärld så kan man tänka bort att tänka på hockeyn på TV, man kan stänga av hela den hockeyassociationsbanan, speciellt efter några dagar, för det finns inga ingångar på det spåret, men man kan inte fylla det med någonting annat, till exempel någon expertkunskap om rovor.

SUZ

Blir det inte några starkare sinnesförnimmelser istället då?

JOC

Jo, exakt man blir ju mer i nuet. Det var därför det blev en hetscirkel med det här att allt skulle bli mer och mer realistiskt. Det som började som handlingsinriktade intellektuella pussel där vi letade efter en skattkistan började handla om att skattkistan ska vara extremt tung därför att den fysiska upplevelsen att bära något väldigt tungt var så långt ifrån vår vardag. Då blev en väldigt stor del av lajvkulturen att göra saker med kroppen. Känslan i mina händer, vinden. Nu gör jag mig löjlig över det här men jag har haft starka upplevelser av att jag verkligen blir en fiktiv person för att är i ett fiktivt sammanhang.

SUZ

Kroppsminnena går i gång också.

JOC

Men det finns gränser för vilken typ av berättelse som låter sig berättas där. Man kan ganska lite om psykologiska tillstånd och mycket om det hårda livet.

A-K

Och man lajvar väldigt dåligt om man är trött, hungrig och kall.

JOC

Ja och då är plötsligt det enda man kan tänka på hockey...

Med allt det här bakom oss så tror jag att den verkliga gränsen för vad man kan göra med lajv nu kommer handla om exakt det där stället där rollen och jaget möts. Det har också med kroppen att göra det vet vi nu tack vare kognitiv forskning. I alla sociala situationer är våra reaktioner automatiska och snabbare än vår medvetenhet. Den fiktiva rollen som vi tar på på oss går bara att kontrollera upp till en viss punkt. Det verkligt kittlande som kan hända på lajv är ju när du hamnar i situationer där du reagerar som dig själv med måste uttolka din reaktion, din fysiska automatiska reflex genom din fiktiva rolls filter. Det är inte bara att vi har information som kommer in genom den fiktiva rollen och rollen kan reagera på det utan mitt eget nervsystem och mina verkliga minnen skapar reaktioner i spelet som styr vad min roll gör. Det finns en punkt där vi inte längre kan rollspela.

SUZ

Det känner jag igen från teatern. Då brukar vi addera att man kan iaktta andras fysiska beteenden. Om man lägger till en viss skada, eller rörelse så får man helt nya impulser. Så kroppen kan man använda helt konkret genom att titta på och härma en annan människa och då påverka sina egna fysiska förnimmelser. Det där är väldigt känt gestaltningsmässigt.

(paus)

Jag använde mig att av ett riktigt medeltida lajv när jag skulle göra en medeltida pjäs. Vi la in intriger och kuvert där det stod att du skulle mörda någon. Alla skulle mörda någon för det var en sådan konfliktfylld tid där man mördade varandra på uppdrag vi skulle gestalta. Det var ohyggligt spännande. Då lekte vi att vi gjorde lajv.

JOC

Nej nej ni gjorde lajv!

SUZ

Först sa alla gud vad pinsamt, gud vad nördigt men sen var det så vansinnigt roligt och tiden gick så fort.Vi gjorde lajvet för att förstå hur paranoida de här personerna i den här pjäsen måste vara.

A-K

Lajvinslag i teater används för att komma fram till något man tar med på scenen. Lajv är ett mål i sig.

SUZ

Bearbetar man inte det tillsammans sedan?

A-K

Jo det gör man.

Jag var med och gjorde ett lajv som hette En stilla middag med familjen.

SUZ(skrattar)

A-K

Det var sex mer eller mindre klassiska pjäser som samsades i samma verklighet som var i form av pjäsen Festen. Det utspelar sig hos Helges som fyller 60 år och som har utnyttjat sina barn sexuellt. Helge var en väldigt jobbig roll att spela. Efteråt hade de fyra män som spelat honom stort behov av att få bekräftat att vi andra inte trodde att de var som Helge och de behövde prata om hur de skulle kunna rättfärdiga rollens handlingar. Därför blev debriefen något utav det viktigaste och kanske mest intressanta. Vi har utvecklat metoder för att hålla de här samtalen. Efter ett lajv blir det ofta tyst i två sekunder och sen börjar alla bara skrika ut sina upplevelser. Så mycket har byggts upp inombords man har ett enormt behov av att prata om. På varje lajv jag varit brukar det vara en eller två scener där det känns som om jag rört vid något gudomligt.

JOC

Om ni lajvar under teaterrepetitioner så är målet att hitta något som går att upprepa. I lajv kommer det aldrig gå att upprepa och det är poängen.

SUZ

Jag tror det är en fördom om teater att det ska upprepas. Det är bara de yttre grejerna som är lika. Den ska förnya sig. Den stora krisen för skådespelaren är att upprepningen händer, att de spelar som igår. Det där flödet, flow, det är ju så utforskat, är att man tappar tiden. Man kan tänka att en rollspelare som inte får ett flöde utan bara går runt och känner sig dum går att jämföra med en skådespelare som bara upplever jag ska ha spaghetti till middag eller nu skrattade de inte på den här repliken. De är fångade i en trivial upplevelse av ett misslyckande.

EBBA

Under lajv hamnar man ganska lätt i den tomheten och faller ur fiktionen.

SUZ

Blir plågsamt medveten om hur töntigt det är.

EBBA

Vad finns det för metoder för att slippa?

SUZ

Det finns massa av olika skådespelare och det finns massa olika skådespelartraditioner. Jag tänker på en vacker metod, apropå högre makt. Det finns en lärare som jag jobbar med som heter Philippe Gaulier som lär ut clownbildning. Clownen är en som har huvudet uppe i stjärnorna och fötterna med dragningskraft ner mot jorden. Clownen är en person som är otroligt i nuet och har en väldigt öppenhet och naivitet. Jag har sett att det verkligen fungerar. Man måste vara tillgänglig. Just clownen måste vara ren från planering. Det blir inget kul med en planerad, kalkylerad clown som hela tiden tänker ut sina roligheter. Roligheterna är ju repeterade, det kanske har tagit trettiofem år att repetera in att glida eller snubbla eller falla, det är ju en akt, men att göra det som att ojdå det händer nu så kan man ha hjälp av en stark känsla att man har en connection som hjälpteknik.

Det är gamla rester från det rituella som jag tror teatern är fylld av. Nu är vi i ett borgerligt samhälle, ett konsumtionssamhälle. Vi ska reproducera en jävla pjäs fem gånger om det blir succé, ta upp den lite då och då, byta ut en skådespelare lite då och då. Det är ju inte som det en gång var att vi ska stämma träff med gudarna. Kommer de att vara där? Satan, de var inte där.

EBBA

Är lajv att söka sig bort från konsumtionssamhället?

JOC

Ritualen har inbyggt att när du gått in i det rituella rummet och sedan kommer ut så har en viss förändring skett som är specificerad från början. Det finns parametrar för vilken typ av förändringar som är målet för ritualen. Jag tycker att lajv på något plan har den effekten. Alla erfarenheter räknas någonstans. Men det flesta lajven har ju inte sådana mål. Och om de har mål att förändra så handlar det om kunskapsförmedling. Målet för lajvet är att få någon typ av upplevelse av av vad det är att vara flykting, galenskap eller vad det kan vara.

A-K

Men på tal om samhällsförändring. Den ambitionen har vi ju haft.

SUZ

Det finns en sådan tradition ja.

JOC

Man kan förändra samhället på olika sett. Jag kan förändra samhället genom att jag talar i radio varje dag. Jag har en halv million lyssnare på förmiddagarna men de lyssnar inte så uppmärksamt. Kanske någon promille av dem hör något som de tar med sig. Om jag spelar teater så har jag 700 eller 70 personen i publiken och jag har odelad uppmärksamhet i tre timmar och de kan gå igenom slags upplevelse tillsammans som förändrar dem ganska mycket, men de är inte lika många. Sen kan du ta ett lajv som innefattar 20 personer men deras upplevelse är ju total och det blir en erfarenhet. Det blir inte en konsumtion utan en erfarenhet i den egna kroppen och det kan förändra en. Också en erfarenhet av ett annat samhälle. Om att leva i en utopi eller dystopi. Men att göra lajv kräver extremt mycket frivilligt arbete så det är inte ett särskilt ekonomiskt sätt att förändra världen på.

EBBA

Teater då?

SUZ

Det finns så många teaterformer. Det här har ändrat sig, gått fram och tillbaka och man har gjort alla experiment som går att göras. Massteater för tio tusen och interaktiva middagsbjudningar när man deltar och jag tror att det är ganska intressant att gå tillbaka till den här tidiga åskådaren alltså babyn som gärna vill delta med fötterna eller tårna. Man ser hur de tänker när de sträcker fram en fot och smeker huvudet på en skådespelare. Jag känner för dig säger kroppen men de kan inte göra rörelsen fysiskt. Jag tror att det verkligt interaktiva är mellan det inre och det vi iakttar. Sen är det en helt annat nivå när man ska ta upp folk och leka på scenen. Då måste man ha väldigt bra överrenskommelser. Är det någon här som är speciellt lekfull så att säga?

PUBLIK 1

Ja,jag tycker om att leka

SUZ

Ja, då skulle vi spana in henne. Varje clown vet hur man plockar upp den som vill gå och och hur man undviker dig när du tittar ner. Jag har ett trick med programblad.

(till Anna-Karin) Får jag låna ditt programblad?

A-K

Ja.

SUZ (tar programbladet)

Om de klamrar sig vid programbladet går man bara vidare tills någon lämnar fram det, den personen är då någon som inte känner sig rädd och vill gå med.

Jag har burit upp publik på scenen som har älskat det men det är inte alla som vill bli burna, så det är frågan om vilka som vill. Man får betrakta det som en slags pauser från fiktionen. Att nu leker vi ett tag, både med fiktionen, att vi är på teatern och med att ni är publik och vi är salong. Det blir en skön anti-spänd stämning, det är clowneri nästan, och sen kan man gå tillbaka igen.

AKT 2

Samma rum. Solen något lägre. Ljuden i bakgrunden blir starkare under aktens gång.

EBBA

Har publiken frågor?

PUBLIK 1

Jag skulle vilja fråga. Är det här något nytt att ni vill att folk ska vara med och vakna eller bli modiga eller vad är poängen? Jag har aldrig hört talas om lajv.

A-K

Det som kanske är nytt är att det är skapad av deltagarna för deltagarna. Jag har arrangerat många lajv men också deltagit i många lajv. Jag är lika stora delar spelare som regissör, fast det sker vid olika tidpunker. Först är jag spelare på ditt lajv och sen kommer du och spelar på mitt lajv.

PUBLIK 2

Man kan ju säga att den samtida teatern befruktats av lajv. Jag tänkte, när ni pratade om vad som är skadligt eller inte, på Signa som satte upp en föreställning i Köpenhamn efter Sodoms 120 dagar av Markis de Sade.

SUZ

De jobbar med hysteri och sexuella perversioner.

PUBLIK 2

Ja, man kom dit och så delades man upp och tillhörde olika grupper, barnen som blev utsatta för perversionerna eller fuckers som utsatte barnen eller mästare eller madamer.

SUZ

Vad blev du då?

PUBLIK 2

Barn. Det kändes som om det drog till sig...dels lite perverterade människor.

PUBLIK 1

Vad är det?

PUBLIK 2

Märkliga människor som ville se om de knullade på riktigt eller på vilket sätt de blev förnedrade...

SUZ(avbryter)

Men ville man inte det, blev man inte nyfiken på det? Det var vad jag undrade över, gjorde det det på riktigt?

PUBLIK 2

Nej de gjorde ju inte det. Men de kissade på riktigt och det förekom olika övergrepp.

JOC (avbryter)

Jag vill komma med ett förtydligande här nu. För det första var det här en teaterpjäs och inte ett lajv. Det var en pjäs som utspelade sig i ett verkligt hus där man kom in som tittare och fick en väldigt tunn roll och man hade väldigt otydlig överrenskommelse och en del av verket var att det inte var tydligt hurvida man skulle ingripa eller inte eller om man var i roll eller inte. En sak som uppenbarligen hände var att lajvare som är ganska bekväma med den här typen av berättande kom dit i roll så att säga. En vän till mig kom dit och tänkte okej de spelar Sodoms 120 dagar, Bajsets cirkel. Det handlar om någon form av övergrepp över människor av lägre klass, ålder och status så han tänkte okej, jag är en ganska lång kille med ganska mycket pondus så jag tar på mig min snyggaste kostym och beter mig som om jag tycker det här är naturligt och folk blev så otroligt provocerade! Alltså de andra publikdeltagarna, över att han inte var chockerad på riktigt. Så därför blir jag lite nervös när du säger att det finns andra människor som är perverterade. Det vet du ju inte!

A-K

Den stora skillanden blir väl återigen om man har åskådare eller deltagare. Jag tänker på fettishklubbar. Där har man oftast har en regler om minimumklädsel för att man vill slippa folk som kommer dit och bara glor. Och det är samma sak med lajv. För att kunna vara med måste ta en del av ansvaret för vad som händer, msn måste ta på sig en roll. Man kan ju verkligen diskutera publikens ansvar, men som teaterpublik tror jag att många inte känner något ansvar alls.

SUZ

Får jag ta två teaterhistoriska exempel som jag varit med om? Det ena var när Frank Castof kom hit, en tysk regissör, ett riktigt enfant terrible, han lyckades till och med provocera mig. De höll på i tjugo minuter i början av föreställningen och kastade någon torsk mellan sig och sedan började jag yla av raseri, ganska hjärtligt, och då kvicknade de till för det var den signal de väntade på. Att publiken skulle vakna upp och säga börja då för fan. Då kände man att deras mål var att få oss att inte bete oss som en borgerlig teaterpublik.

En annan gång var en mycket mer kuslig grej som hände när den väldigt viktiga politiska gruppen The Living Theatre turnerade och hade en så kallad Love Performance. Då var det så att skådespelaren Judith Malina blev våldtagen av en i publiken. De hade inte gjort några överrenskommelser eller bestämningar, det var någon slags love is in the air, love, love, ett sextiotal som ni inte kan komma ihåg och inte jag heller. En slags naiv grej där alla är välkomna och då blev hon våldtagen. Vi vet ingenting om alla i publiken. Det vore löjligt att tro att vi bara kan säga fritt fram. Ni vet performancekonstnärinnan vad heter hon

PUBLIK 3

Marina Abramovic?

suz

Ja! Hon hade ju en performance där hon hade vapen och plötsligt stod hon framför en som skulle skjuta henne. Det är en påminnelse om att i ett folkhav kan mobbning och eskalering ske.

JOC

Överrenskommelserna är så viktigt. Jag blev provocerad av Villa Salo och jag förstår att det var en del av verket, jag tycker det är oetiskt. Att det går bara för att det är teater. Det där skulle aldrig en lajvgrupp kunna gjort. Vi kan inte motivera sådant för vi har inte instititionernas skydd.

A-K

Jag tycker man måste kunna utforska obehagliga teman. Det första som vi alltid gör, också för att inte bli polisanmäda eller få moralpanikmänniskor, är att fråga vad har vi för regler för den här interaktionen? Ska vi spela ett spel med mycket sex så hittar vi på metoder för att det inte ska bli det här med ”Ska vi knulla på riktigt?”. Det ska finnas ett avtal mellan spelarna. Det är otroligt viktigt när man börjar jobba med våld, sex och mobbning. Jag skulle aldrig spela med folk jag inte känner.

JOC

Att lajva någon slags intensivt spel med främlingar funkar inte! Man måste alltid träffa dem innan.

SUZ

Om man är naiv då kan man ju tro alla om gott. Jag gör en pjäs av godhet och kärlek och jag uppmanar alla att älska varandra och om någon är störd och tar det på allvar...

Cirkus kan vara väldigt skicklig på att plocka upp människor, jag har åkt på två elefanter och jag vet inte allt man kan råka ut för om man är villig att spela med, men de ser till att man inte skadar sig. Så måste man göra med deltagande.

JOC

Också på teatern.

SUZ

Ja ja, jag menar man kan lära sig av cirkusen.

JOC

Vi spelar ju också lajv som är trivial underghållning. En intressant sak som händer då är att något som man köper som åskådare. Typ om man skulle spela Sex and the City, som jag tycker om det på tv, på ett trovärdigt sätt i den miljön så är det ofrånkomligt att det kommer väldigt mycket feministisk analys till exempel. Det är väldigt vanligt att man försöker spela ett spel som handlar om en utopi och genast när man är i det så fattar man att herre gud det var en dystopi för det fanns inte någon frihet här. Det finns en makt i de rosaskimrande spelen för när man väl spelar dem så fattar man att det här var inte vad jag trodde att det var.

PUBLIK 3

Nu har ni jämfört mycket det som varit och det som är när det gäller lajv och teater men finns det någon typ av influens där emellan, som inte hänt ännu och som ni skulle vilja se?

JOC

Jag skulle vilja hitta ett sätt att producera proffessionella, avancerade vuxenlajv som idag genomförs genom att frivilla människor i tjugo-trettiårsåldern som kanske pluggar eller har andra typer av jobb och använder all sin fritid och sin semestertid på att skriva och producera de här extremt avancerade föreställningarna som pågår i trettiosex timmar eller fyra dagar, och ingen har betalt. Deltagaravgifterna är relativt låga. Man kanske betalar 1500 eller 2000 kronor för fyra dagar inklusvie mat och det här är inte hållbart. De flesta konstnärerna i den här miljön har en eller två stora produktioner i sig och det börja finnas inofficiell statistik att man pikar vid 26, att man gör sina bästa lajv då för man har inga barn och fortfarande lite CSN kvar.

Jag skulle vara intresserad av att hitta en form där den här typen av produktioner kan göras på ett ekonomiskt hållbart sätt och där samma spel kan sättas upp flera gånger om.

SUZ

En slags klassikerrepertoar?

JOC

Ja! Jag tror det skulle finnas en marknad också, om inte på marknadens villkor så på samma villkor som vi producerar teater idag. Det vill jag se.

A-K

Jag har två visioner. Jag är ju pedagog så jag jobbar ju med elever, framför allt högstadiet så just nu är mitt fokus riktat på att få den pedagogiken att fungera. Det går ganska bra. Den andra är konstnärlig. Ända sedan jag började med teater och lajv när jag var ungfär 14 år har jag velat göra någonting som fungerar för båda sorters deltagare, både som publik och som lajvare. Så nu håller jag på i tanken med om någonting som heter En kväll på teatern tillsammans med en kvinna som heter Emma Wieslander. Där ska man kunna komma antingen och få en skriven roll där man interagerar men också som publik. Idén är att man spelar en pjäs, en klassiker kanske, och det här har säkert gjorts inom teatern, jag gör inget anspråk på att vara nyskapande här.

SUZ

Det gör ingenting!

A-K

Nej precis!

Föreställningen avbryts mitt i av en storm eller någonting utanför som innebär att man måste stanna stanna kvar på teatern och så öppnar man upp. Skådespelarna, regissören, ljudteknikern och allihopa lajvar rollerna. Man får komma in bakom scenen och man dukar upp kaffe och bullar som kompensation för den avbrutna föreställningen och sen börjar historierna hända. Så alla lajvar men publiken kan också gå och sätta sig och titta på ett samtal. Har man valt att vara lajvare så kommer ju ens roll fram nu, man kommer in som familjen med skiljsmässoproblem och så vidare. Det är ett drömprojekt!

SUZ

Jag skulle vilja slå ett slag för något som jag experimenterar med nu. Vi spelar väldigt kort. 30 minuter teater och sen stannar publiken kvar och pratar om vad det varit med om på ett organiserat sätt. Jag kallar det ”teater och samtal” och det låter väl inte nytt men grejen är att det tar tag i personer så att de vill inte lämna samtalet. Det finns något upphetsande i det här. I föreställningen är det en äldre terapeut som pratar med en yngre terapeut om ett omöjligt fall som den yngre inte klarar av. Ett barn som är så olyckligt att man får lust att slå ihjäl det faktiskt. Tanken med att konstruera den pjäsen från min sida var att genom att låta de här två experterna prata om det här fallet komma åt något om synen på barnuppfostran och det har hänt då att människor vill inte gå. Vi talar i små grupper på sex sju personer. I föreställningen händer ingenting märkvärdigt men det händer något med åskådaren. Det intressanta för mig är just att det interaktiva flyttas ut till ett samtal med några människor, och vi känner inte varandra. Då tänker jag att det finns ett så stort behov av det här men det måste vara kvalitét, samtalen måste handla om någonting. Man måste träffa rätt åder, då kommer det hända någonting. Då lajvar man så att säga sina idéer. När idéerna når en annan människa då testar man ju för första gången de där inre bilderna ihop med en annan och då blir det ett slags test på jag kan, jag vill, så att säga. Jag tror att samtalet är ett slags lajv.