Recension av Miss King Cabaret presenterar Är det... det här?

När Miss King Cabaret presenterar Är det… det här av Stina Sturesson skrattar ingen där vi uppmuntras att skratta. Ida Løken och Lotten Roos snabba kostymbyten mellan vardera fem karaktärer är den största behållningen med en föreställning jag vill lämna redan efter första scenen.

I Bastionens foajé är det sporadiskt pyntat med gröna dekorationer som påminner om vaginor med texten ”Du är unik”, ovanför scenen hänger en discokula och i ett av hörnen sitter Martin Karlqvist och plockar på en gitarr.

Ida Løken från SUBFRAU presenterar sig som vår konferencier för kvällen. Vi får veta att vi är deltagare i ett genuskonvent, att det är hyllning till Kvinnan som står på programmet och att vi har fantastiska akter att vänta oss, bland annat en internationell överraskning som vi kommer att älska. Det som sedan följer; en mesig manlig poet som läser en dikt om sin självuppoffrande mamma; två killar i ett band som spelar tre-ackordslåtar tillägnade kvinnan; en transvestit som springer i skogen och inte vet hur hon ska förhålla sig till barn; kvinnodansaren Mandy som tvärtemot vad konferencieren tror varken heter Mandela eller dansar afrikansk dans och uppmanas att sluta med striptease kan vara det gräsligaste jag sett. Inte ens Stefan och Christer ger mig samma kväljningar som Är det… det här? och ja, de är jämförbara. Med skillnaden att Stefan och Christer gör betydligt bättre skådespelarinsatser. Om föreställningen söker att kritisera könsroller – vilket jag utgår från att de gör med tanke på SUBFRAUs uttalade genusperspektiv – misslyckas den totalt. De flesta scenerna framkallar bara ett stort ”varför?”. Idas och Lottens drag blir ett cementerande av stereotyper som, om de existerar, inte behöver bli häcklade. När de finlandssvenska tvillingarna berättar om hur de väntar på att få omvända en mördare, för att de vet att han är god innerst inne, blir scenen ett direkt hån mot dessa kvinnor snarare än mot samhället och könsmaktsordningen.

Är det… det här blir inte bättre. Det kommer ingen vändpunkt. Den smarta tilltryckningen som jag väntar på, som ska vända allt det äckligt stereotypa till en rejäl subversiv spark uppåt uteblir. När jag går därifrån känner jag mig ledsen och förrådd: Stefan och Christers sexism och cementerande av könsroller är jag beredd på, SUBFRAUs kom som en oerhört obehaglig överraskning.