söndag 5 december 2010

Ett snack med PotatoPotato






Egentligen har jag ingen lust att göra det, fast än att det var min idé. Dom är många fler än mig, jag har ångrat mig. Jag har aldrig intervjuat någon förr (vid närmare eftertanke tror jag att jag intervjuade min pappa när jag gick i tvåan eller trean…), vad ska jag fråga? Fan jag känner ju dom här människorna, dom går i min klass, varför skulle jag föreslå en intervju? Jag packar ner kameran och ett anteckningsblock och styr stegen mot teaterhögskolan där vi bestämt att vi ska träffas. Det snöar ute, jag vill inte vara journalist längre, det är inget kul.

När jag kommer fram är Linda redan där, jag sätter mig med en varm kopp och kallpratar, Linda är trevlig, när hon pratar gestikulerar hon, på armen sitter det en guldklocka, fast jag undrar om den är riktigt, jag frågar inte. Anna kommer in och ber om ursäkt för att jag har fått vänta, hon har cyklat hit. Nu saknar vi bara Freja men vi letar upp ett rum så länge och sätter oss tillrätta. Är det nu som jag ska förklara hur allting kommer att gå till, att jag vill ställa några frågor, sedan ska vi ta några bilder och efter det så är det som vanligt igen – vi är klasskamrater och ordningen är återställd? Jag mumlar något om att dom kan få bestämma upplägget och försöker låtsas som om jag vet vad jag ska göra. Dom tittar på mig och undrar vad jag vill veta? Jag ber dom berätta om hur allting började. Dom börjar prata, snabbt, samtidigt ibland, jag får svårt att hänga med, jag vet inte om jag ska citera dom ordagrant (det tar rätt lång tid att skriva ner en hel mening, man missar en massa!), jag vet inte om jag ska försöka låtsas som om jag inte skriver och bara lyssnar eller om jag ska visa dom vad jag skriver, jag vet ingenting. Jag försöker bestämma mig, glömmer ofta bort att skriva ner vem som sa vad, kan inte läsa min egen handstil. Fan också!

Dom berättar att PotatoPotato startade 2008 då det fanns en grupp ambitiösa människor som jobbade med scenkonst men som saknade ett forum. Man gick ihop för att få tillgång till Bastionen i Malmö. PotatoPotato ska fungera som en paraplyorganisation, ett nätverk för alla dessa människor. Men Bastionen gick som bekant till någon annan och man står utan hus. Dock sörjs inte detta utan man är istället helt uppslukad av alla de idéer som ploppar upp i nätverket, man måste jobba vidare.

Plötsligt ringer Annas telefon, det är Freja, bussen hon skulle ta gick i sönder men hon är vid skolan nu, var e vi? Vi börjar prata om PotatoPotatos första stora arrangemang, det var på Inkonst med 30-akter berättar Linda, Anna inflickar att dom veckan innan hade arrangerat teaterns dag och Linda kontrar med att veckan innan det så var dom på någon ort som jag glömde skriva ner och gjorde någonting som jag glömde skriva ner. Detta verkar vara någonting som kännetecknar PotatoPotato, dom har alltid någonting på gång och om man tittar på deras hemsida så ser man att dom har gjort sjukt mycket på väldigt kort tid!

Dörren öppnas och in stiger en snöprydd Freja. Hon ler och frågar om jag ställt några smarta frågor? Jag ler tillbaka men svarar inte.

Jag frågar hur många dom egentligen är i PotatoPotato? Dom tre tittar på varandra och tiger en stund (för första gången känner jag mig som en journalist, jag har frågat något som dom inte kan svara på!). Till slut svarar dom att på deras första möte var dom runt femtio personer men att dom vid varje sak dom gör tar in hjälp utifrån. Om dom behöver någon som kan sköta ljudet så hittar dom någon som kan sköta ljudet osv. När jag tjatigt frågar om hur många dom är i kärngruppen så tvekar de, jag tror att någon till sist svarade att de nog var runt tio eller så är det jag som har hittat på det? Vi börjar glida in allt mer på det faktum att alla mer eller mindre gör allting, regisserar, står på scen och det ena med det tredje dock verkar det vara många som tror att dom är en sluten grupp, svåra att komma in i, att alla känner varandra sedan tidigare. I själva verket kände ingen varandra sedan tidigare utan Freja berättar att hon helt enkelt satte sig ner vid telefonen och ringde runt till en massa människor som hon trodde skulle vara intresserade av att vara med i PotatoPotato och att dessa sedan tog med sig ytterligare människor och att det hela tiden kommer nya människor.

Fastän jag redan vet svaret så frågar jag om dom har några återkommande evenemang? Snabbt nämner dom dragggruppen Squeer och även teaterserien Lite billigare lite sämre. Squeer är en samling karaktärer som man kunnat följa under en längre tid och de framträder lite allt som oftast i Malmö bland annat. Lite billigare lite sämre är kanske den formen som flest har mött PotatoPotato i. Det hela går ut på att dom tolkar teaterpjäser och gör en egen skrud till dom. Nu senast var det Teaterrepublikens apotekssatsning man tog sig an och den nästa gång är det Mordet i Midlands som gäller. Oftast är scenen Tröls, en pub/restaurang vid Karlskronaplan (i Malmö). Nu kommer vi in på något centralt för PotatoPotato, alla tre betonar att det inte rör sig om någon finkultur, de vill helt enkelt ta teatern till folk, och om folk är på puben så är det där som dom får spela teater. Låter egentligen ganska logiskt.

Det har börjat droppa tövatten ifrån Frejas sko, jag frågar vad som händer nu? Den 2december ska PotatoPotato öppna en jullucka nere på Teater 23 (ni vet där i skyltfönstret vid Hipp), på Panora pågår just nu en utställning med fotografen Gabriel Flores Jairs bilder på Squeer och den 4december är det dags för Ny text deluxe på Karavan där de ska behandla texten Rapport från Semesterort av Karin Isaksson.

Nästa fråga som jag ställde kom att bli mitt fall. Det var bara tänkt som en ren formell fråga, jag väntade mig knappt något svar, på sin höjd nått kort, koncist och citerbart. Istället visade det sig att jag genom min fråga väckte en sovande best. Frågan jag ställde var bara: Vad händer i framtiden? Den kaskad av händelser som följde tog mig på bar gärning men jag ska tappert försöka återge huvuddragen (även om jag säkerligen missar en massa). Över jul åker PotatoPotato till Island, den 13 januari har dom en reading av något som jag inte hann anteckna, den 24 januari är det Lite billigare lite sämre: Mordet i Midlans, sen blir det bröllopsseminarium (PotatoPotato anordnade massvigsel i somras när Victoria gifte sig) och sen ska det givetvis hända något när PotatoPotato fyller 2 år. Utöver detta kommer man att dra igång något som man kallar Historia A vilket ska vara ett projekt där PotatoPotato skriver om tre olika kvinnor och åker runt på turné i gymnasieskolor med detta för att uppmärksamma bristen på kvinnor i historien och som jag förstod det så skulle man ha möjlighet att själv skicka in berättelser om kvinnor som borde uppmärksammas, typ vem som helst som man tycker förtjänar det. Slutligen så ska man också ha residens i Stockholm på en teater som jag inte heller hann anteckna vilken (jag är inte så bra på att anteckna snabbt) men där tanken ska vara att vem som helst får skicka in saker som kommer att användas i föreställningarna och var vecka kommer man att göra en ny föreställning. Milt sagt så verkar det hända en hel för PotatoPotato i framtiden, kryptiskt nämnde dom även någonting om 2012 som utopi-år, vad nu det kan betyda?

Till slut enas vi om att intervjun är över och jag tar några bilder på dom. Det var faktiskt inte så farligt att vara journalist, fast än att dom numerärt var överlägsna mig så var dom snälla och så, även om dom pratade rätt snabbt. Men egentligen borde jag ha kunnat förutse detta, de gör allting i en sjuk fart, det verkar som att när de väl har bestämt sig så finns det inget som kan hindra deras framfart. Gå in på deras hemsida och kolla vad de har gjort och vad de sysslar med just nu så fattar du vad jag menar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar