TIPS NyText Deluxe på Karavan

4 DECEMBER 20.00 PÅ KARAVAN, BOKGATAN 18
boka biljett på info@potatopotato.se

NYTEXT DELUXE är ett undersökande sätt att förhålla sig till den dramatiska texten, ett experiment där samarbeten med olika konstnärer ska leda till en förnimmelse av vad som hade kunnat bli.

Sedan 2009 har PotatoPotato tillsammans med Teatr Weimar, InSite, Teater Foratt och Teater 23 ingått i jurygruppen för den nationella manustävlingen NyText som Riksteatern driver. Nu använder vi en av de bästa texterna och provar och ser vad det blir på scen.

Vi utgår från den nyskrivna pjäsen Rapport från Semesterort, av dramatikern Karin Isaksson, som publicerades i antologin Ny Text 3 som släpptes i våras. PotatoPotato bjuder in konstnärer och artister med olika bakgrund som blir tilldelade en del ur manuset som dom får gestalta på valfritt vis. De olika tolkningarna pusslar vi ihop till en collageföreställning som består av dans, film, komik, teater, en talkör, en orkester, hörspel och ett stycke publiken får läsa själva.

Nytext Deluxe finns till för att inte lämna dramatikens verk i en antologi utan ta upp den på scen.
Dansare, komiker, musiker, ljudkonstnärer och ljusdesigners får gå lös med texten. Vi ser till att de olika delarna sätts ihop för att på bästa vis möjliggöra för publiken att följa texten trots att den yttrar sig på ytterst olika sätt och stimulerar fler sinnen än vanligt.

NYTEXTDELUXE GENOMFÖRS MED STÖD AV RIKSTEATERN OCH FOLKUNIVERSITETET

Babel på Göteborgs Stadsteater

Okej, wow. Eller, va? Jag är ganska lost på vad jag ska tycka – och på vad det är jag har sett. Ett experiment, som de säger själva i pjäsen, där vårt immunförsvar undersöks – hur mycket tål vi? Ganska mycket, visar det sig. Vi kan till och med skratta åt det.
Babel tangerar många olika saker. Abu Ghraib. Troja. Kärlekssånger. Moderskap – det var något som fångade mig, allt detta prat om sonen, den nakne mannen som blev middagsbord/middag. Hör det ihop med att männen pytsas ut i krigen som kanonmat – de kommer att dö. De måste dö? Männen som dör, som man föder och sen dör de, och man ska vara lika glad för det. Nakenheten. Främst från statisterna, men även en av skådespelerskorna. Hennes bröst som sprutar vatten över de nakna sönerna. Det är suggestiva bilder.
Och sen då kriget. Fängelset. Förnedringen. Som vi skrattar åt. Vi skrattar åt det som görs – kanske är det meningen? Det finns ju humor i det. I början lockas vi ju att skratta, flera gånger. Ska vi skratta? Jag kan inte skratta, inte mer än på några ställen, och jag mår illa av den övriga publikens skrattande. Är jag bättre än de andra då, för att jag inte skrattar? Tänker på de medlemmar av publiken som bjuds upp på scen för att delta i skapandet av ett levande konstverk – dra ett streck på de nakna männen. Hade jag gjort det? Det hade jag säkert. Jag såg också att de frågade innan, det var inte ett uppsläpande – man hade säkert kunnat vägra. Men hade jag gjort det? Förmodligen inte. Hur stort avstånd tar vi egentligen från det vi tycker är avskyvärt?
Och textmassorna – det är fantastiskt hur skådespelarna öser upp texten som ur sitt innersta, som om de kräks upp den. Drar och drar och det kommer bara mer och mer text. Och att det i de enorma textmassorna skapades en trygghet, att skådespelarna får plats i materialet, (och att materialet får plats i skådespelarna!) kan vända och vrida sig i det, göra utfall, hoppa till något nytt. Det flyter. Allt flyter.
Välkoreograferat. Jag vill in i huvudet på regissören, Mellika Melouani Melani – vad betydde det? Klädbytet för kvinnorna i början, från maskulint/feminint till bara feminint. Konsumtion? Ställningstagande?
Färgen. Bilderna. Ögat. Skjutandet. Discot – en bild av kriget? Strobljuset blir som bombupplysningar av ögonblick. Det är häftigt, men jag vetefan vad jag ska tänka eller tro. Och det är förmodligen också poängen.

En helkväll med Skånes Dansteater

Hemma Hos

Skånes Dansteater

Skånes Dansteater, Malmö

Hemma hos är en lite annorlunda dansföreställning så till vida att den till viss del är interaktiv, publiken bjuds helt enkelt hem till Skånes Dansteater och får ta del av de tre styckena Small Acts av Ben Wright, From me to you… av Mari Brolin-Tani samt Kenneth Kvarnströms no-no. Detta år verkar det som om Skånes Dansteater valt att försöka tänka nytt I samband med firandet av sitt femtonårsjubileum. Dockplats 2010 var den gigantiska utomhusproduktion som verkligen startade detta firande och nu följer man upp med Hemma hos.

I Hemma hos visar sig nytänket främst I första delen av de tre, Small Acts, som närmast kan beskrivas som en interaktiv dansföreställning där publiken fritt kan röra sig mellan de olika rummen på Skånes Dansteater och själva välja hur de vill uppleva föreställningen. Inskrivet I detta finns det faktum att man kommer att missa saker då det dansas I flera olika rum samtidigt men också att föreställningen blir otroligt varierande då man kan återkomma flera kvällar och ändå se någonting nytt. Ben Wrights koreografi är lekfull och utforskande samtidigt som den är hela tiden förhåller sig till de rumsliga förutsättningar I vilka de för tillfället befinner sig. Det känns verkligen som om man är hemma hos Skånes Dansteater, man rör sig fritt mellan replokaler, kostymförråd och lagerutrymme, dansarna förhåller sig till publiken på ett genröst vis och guidar den vilsne med ett enkelt ”Follow me!” Howard Skemptons musik följer med betraktaren mellan de olika rummen och ramar in det hela mycket skickligt.

Marie Brolin-Tani är tillbaka på Skånes Dansteater som koreograf (hon var tidigare VD och konstnärlig ledare) och har med sig ett dynamiskt och finstämt stycke vid namn From me to you… Stycket skiljer sig markant ifrån Small Acts då From me to you… är en suggestiv berättelse om avsked och närhet, detta är även Katarina Wallmos avskedsföreställning och tillägnas därför henne. De två dansarna Melody Putu och Katarina Wallmo förhåller sig till varandra på ett sätt som visar på stor tilltro och ömhet. Det blir snabbt tydligt att detta inte är den första föreställning de båda gör tillsammans. From me to you… blir en mycket vacker uppföljning till Small Acts där tempot vrids ner och nyanserna blir finare.

Avslutningsvis får vi se Skånes Dansteater som första svenska danskompani uppföra Kenneth Kvarnströms no-no. Stycket som först skapades för Helsinki Dance Company har fått en tung status inom den nordiska dansscenen, dock är detta första gången jag själv kommer I kontakt med verket. Koreografin går från lågmäld till uppskruvad men hela tiden fysisk, österländska influenser blandas nordiska och symboliken väger hela tiden tungt. Ändå har jag svårt att bli gripen, det blir för mycket, det blir för utdraget och det blir för pressat. no-no görs inte rättvisa som sista nummer av tre, även om det skulle kunna vara en naturlig kommentar till de två första så spricker det på vägen. Anspänningen blir för stor och det hela snubblar på mållinjen. Med detta sagt så är ändå no-no sevärd, men det skulle kunna vara så mycket mer än sevärt, föresättningarna finns där, men föreställningen faller på det grepp, mitt I mellan det stora och det småskaliga, som man väljer för uppsättningen. En extra eloge dock till Jens Sethzman för det fantastiska ljus som hjälper till att förstärka de olika nyanserna I koreografin.

Slutligen då, ska man gå och se Hema hos? Ja, jag tycker faktiskt det, om inte annat så för att få en bild av den verksamhet som Skånes Dansteater bedriver 2010. Även för den som inte är inbiten konsument av dansföreställningar har Hema hos någonting att erbjuda, inte minst får man se hur en Dansteater fungerar på insidan. Föreställningen hade kunnat vara fantastisk men sätter I viss mån krokben för sig själv på upploppet, dock är det klart sevärt och jag hoppas att jag blir hembjuden till Skånes Dansteater I många år till.

Oförväntad trivsel i näringslivsdröm

Teaterrepubliken öppnar Apotek
Teaterrepubliken
november 2010

När Teaterrepublikens tre arbetslösa skådespelare presenterar sin framtida verksamhet där teaterproduktionerna får sällskap med farmaci är det menat som kritik mot idén om att kulturen ska korsbefruktas med näringslivet. Ett förtydligande av hur ödesdiger konsten blir om teatern måste gå med vinst. Men det blir komplext när serviceminden som inringar den tanken gör teaterbesöket till det trevligaste jag någonsin varit på. Publiken, eller kanske kunderna, blir varmt omhändertagna från att vi kliver in i Teater 23s foajé, där Teaterrepubliken härbergerar under hösten. Efter Jörgen Thorssons glada välkomnande blir vi eskorterade till garderoben där Torbjörn Lindberg noga visar alla toaletterna. Han lotsar oss vidare till baren där August Lindmark erbjuder drycker för alla smaker. När föreställningen börjar är det som om vi känner varandra. Sanning och ljug blandas till en jämn samtalssmet och det är roligt och samspelt. Känslan av att det här är den första gången det här händer är slående. Parallellt med den grundliga presentationen av Teaterrepublikens nuvarande och framtida affärsplan, spelas en tre akter lång föreställning på en prototyp av ”nollkommaåttascenen”, den lilla kvadratiska scen som ska finnas i apoteket och bidra till kundernas tillfrisknande. Under den, något orättvist benämnt, traditionella miniföreställningen finns en fjärde vägg på ett så tydligt sätt att jag associerar till en teveserie. Men under resten av tiden skapas föreställningen tillsammans med publiken. Vi låter som syrsor för att höja spänningen, vi kommer med förslag på lyten till exempelkaraktärer, skådespelarna tar in minsta rörelse.
Jag funderar på vad Teaterrepubliken hade varit om de hade fått ekonomiskt stöd så det räckte. Skulle de ha dyrare scenografi? Större lokal? Tanken gör mig lite nedstämd, för det är på något vis det här jag vill se. Jag vill att det ska vara nära nära. Jag vill att det ska sparka uppåt.
I slutet av föreställningen låter trion oss veta att tillfället finns att investera i aktier och jag får köplust som aldrig förr. Med beviset på mina placeringar i väskan går jag ändå på hemvägen och hoppas på att Teaterrepubliken verkligen öppnar apotek, för jag tror att det skulle ge avkastning.

TIPS PotatoPotato öppnar Systembolag

NYA TRÖLS MALMÖ 24 NOVEMBER 20.00

PotatoPotato följer strömmen och diversifierar sin verksamhet genom att öppna systembolag. Vi spår att framtiden kommer att häva det statliga monopolet och när marknaden blir fri kommer PotatoPotato stå först i kön.

På scen ställer PotatoPotato tre arbetslösa skådespelare. Tre skådespelare som inte nedslås av utanförskapet, utan istället ser möjligheter. Tre skådespelare som förstått vikten av entreprenörskap, och som vet att de besitter ett stort kommersiellt värde i kraft av sin humanistiska kompetens, scenbefästa kommunikationsförmåga och kulturella mervärde. Tre skådespelare som tänker lämna utanförskapet och istället skapa framtidens skådespelare.

Manus & regi & medverkan: Freja Hallberg, Anna Ahlbertz, Linda Forsell.

DETTA ÄR EN LITE BILLIGARE LITE SÄMRE TOLKNING AV TEATERREPUBLIKENS: TEATERREPUBLIKEN ÖPPNAR APOTEK!

Hur man glömmer att frysa

Millimeterrättvisa
Statsteatern, Slottsparken Malmö
november 2010

Utomhusteater. I november. Det är briljant. Men en sån föreställning jobbar i uppförsbacke. Den spelas mitt på dagen, när det fortfarande är ljust, men det är kallt och det ryker om skådespelarnas formgjutna dialoger, uppdelade i tre akter. Niklas Hansson har skrivit och regisserat och spelar även regissör under föreställningen. Han inleder varje akt med en liten presentation, förkunnar namnet på akten vi ska se och uppmanar skådespelarna i megafon: ”Agera!”
Vi följer två karaktärer, de är samma fast olika. De är bröder, eller inte, de är främlingar som ändå känner varandra. Jag vet inte riktigt vad de har för relation men jag bryr mig inte heller. Det är inte viktigt. Språket är vackert, rytmiskt och absurt och blir en nästan magisk kontrast till de ofrivilliga statisterna, som bara tar en helgpromenad i parken. Nils Markus Karlsson och Johan Svansjö använder sig av slottsparkens höstkala trädgårdar och tar skydd bakom buskar, använder häcköppningar till entréerna och gör utomhus till inomhus med en blinkning.
När jag i pausen värmer mig med en kaffe och en vetekrans får jag upp värmen i kroppen, men också en fördjupt upplevelse av den första akten, där brödernas naggande vid ett tillfälle kretsar runt just en vetekrans. När andra akten drar igång är samma slags vetekrans vi just kalasat på uppdukat på scenen och jag känner fortfarande smaken i munnen. När kransen i sista akten läggs på en grav hjälper min nyvunna smakreferens till att scenen blir bland det starkaste jag sett.

Att slippa välja och vraka

Djur som dör
Riksteatern, Inkonst
november 2010

Riksteaterns nya projekt: Rapporter, med målet att korta teaterprocessen från idé till färdig föreställning för att göra det möjligt att ta sig an aktuella ämnen, är på turné i Sverige. Ämnet de valt behandlar människors relation till djur, i synnerhet husdjur. Det kallas dokumentärteater, som i praktiken blir till en historielektion med betoning på Historier. Det är skönt att se att det finns en vilja att använda sig av teaterformen för ett nytt syfte och det är skönt att få höra ”sanna” historier som har valts ut. Av tusentals berättelser, youtubefilmer och skrönor är det tre berättelser som någon tycker är lite intressantare än de andra. Tänk vilken lyx att en reporter suttit och researchat ett reportage som sedan gestaltas i ett rum där publiken har full koncentration. Lyxigt för både oss i publiken och för reportern. Att det inte är en färdigvinklad åsikt som presenteras gör att jag går och funderar på innehållet i flera dagar. Den här sagan hade inget slut. För den handlade om verkliga människor.
Skådespeleriet är stillsamt, för det mesta gestaltas knappt något, skådespelarna sitter på stolar och talar och får hjälp av bilder från en projektion bakom dom. Men ändå. Jag skrattar, blir äcklad, fundersam och rörd. Och är mycket nyfiken på vilket ämne nästa rapport ska behandla.