Avatarerna kommer till Kärrtorp

Nu i veckan börjar vi jobba med verket Avatarvaro på Turteaterns stora scen. Det är ett gästspel av UngaTur och Interacting Arts. Verket består av ljudinstruktioner som navigerar besökarna i ett specialbyggt rum. Projektets konstnärliga idé har växt fram i samarbete mellan Tova Gerge, Ebba Petrén, Albin Werle, Gabriel Widing och alla de testgrupper, spelare och avatarer som vi träffat under det dryga år som projektet pågått. Med avatarer menar vi de personer som tar emot ljudinstruktioner och utför dem.

Verket har utarbetats genom speltest i bland annat Stockholm, Malmö och Västerås. Teaterhögskolan i Malmö har också ett finger med i spelet eftersom jag arbetar med det här projektet i mitt kanditdatarbete från kursen TTP. I januari kommer jag redovisa vad jag kommit fram till i Malmö.

Vi har tillsammans med våra speltestare utvecklat instruktioner som framkallar det tillstånd vi kallar “avatarvaro”: en känsla av koncentration i uppgivandet av det egna initiativet. Detta tillstånd kan vara både njutbart och kusligt att vara i. Avatarvaron skapar en behaglig och stark känsla av ansvarsfrihet. När två avatarer möts uppstår en märklig relation eftersom ingen av dem styr situationen eller vet vad som kommer att hända härnäst.

Många av oss som testat att uppleva världen i avatarvaro känner av tydliga gränser för avatarvaron. För oss som konstnärer har arbetet därför handlat mycket om att hitta rätt känsla i instruktionerna. När instruktionerna talar för mycket till en själv eller när kontrollen över ens kropp blir för stor så slutar vi känna oss som avatarer. Men vilka känner vi oss som då?

Verket Avatarvaro handlar om motsägelsen i att längta efter både frihet och tydlighet samtidigt. När är vi inte “oss själva”? Vilka röster är det som talar genom dem vi möter? Och vilka röster talar genom våra egna kroppar? Vilken politisk agens kan vi få genom att erkänna den njutning som det innebär att vara utelämnad till andra?

Vi hoppas verket kan förmedla några av de upplevelser, känslor och tankar som vi haft under speltesten.

Ta ett beslut om att ge upp din valfrihet! Kom hit och testa Avatarvaro.

/Ebba tillsammans med Tova och Gabriel

A Language At War

För några dagar sedan skrev Emmeli Stenberg ett inlägg på Tugg där hon gick till angrepp mot den mannliga konstnärsmyten och dess ständiga producerande utav nya klichéer. I sin text refeerade Emmeli till Teatr Weimars nya föreställning A Language At War, givetvis var jag därför tvungen att själv se den för att bilda mig en uppfattning om hur ett språk i krig kan se ut och hur det mannliga konstnärsgeniet lyckats visa sitt gristryne även här.

Så var det då dags för Teatr Weimar igen, på något mystiskt vis lyckas de dyka upp överallt där det finns en scen och några teatermänniskor som läser in positiva värden i orden underground och sökande. Denna gång spelar de på hemmaborgen Inter Arts Center i Malmö där Jörgen Dahlqvist och Kent Olofsson återigen samarbetar för att skapa en übermörk plats där ljudkonst och teater möts och gnuggar fram en suggestiv stämning. På scen står Weimarkarln nummer 1, Raphael Pettersson och har med sig Linda Kulle samt Angela Wingerath, tysk ljudkonstnär som tycks kunna göra fler ljud med enbart sin röst än han i Polisskolan filmerna.

Enligt Teatr Weimar själva så vill de i A language at war utgå ifrån Wittgensteins fras ”mitt språks gränser är också mitt universums gränser.” utifrån detta citat söker de sedan plocka sönder språket ner till minsta lilla ljud för att sedan sätta ihop allt sammans igen. Som om detta inte vore besvärligt nog så vill de sammtidigt få syn på språkets musikaliska och performativa dubbelhet OCH se hur man kan använda video i teaterrummet. Instinktivt känns det som för många frågor, för många undersökningar samtidigt. Ändå startar föreställingen med en skärpa, en egg mot publiken då en av skådespelarna sätter sig bakom ett bord och direkt försöker ta sig an de regler som redan Ferdinand de Saussure utvecklade vid sekelskiftet 1900, då han försökte förstå språket som system, ordet i förhållande till bilden samt konceptet och idén. Skådespelaren på scen försäkrar sig själv om att han inte är gud, samtidigt gick Saussure i fronten för en förståelse utav språket som skapat utav människan och inte utav gud.  Utforskandet rullar således på och medan Raphael Pettersson blir allt mer hysterisk i sitt försök att frigöra sig språkets makt så inleder Angela Wingerath ett sökande på egen hand då hon utifrån språkets inneboende musikalitet försöker bryta ner orden genom att skapa läten utav dem. Allt medan den tredje karaktären övervakar de båda processerna för att då och då bryta in och lägga om kursen, något hon förklarar med att hon är lagen.

Och visst är det intressant, skådespelarna är extremt skickliga i sitt hantverk och man experimenterar med att videofilma sig själv för att projicera upp detta på dukar lite varstans på scen. Men det är någonting som skaver, det når aldrig riktigt ända fram. Dels beror detta som Emmeli påpekade att det är en så in i helvetes tröttsam bild som den manliga karaktären gestaltar. Det galna, destruktiva geniet som sitter vid sitt skrivbord och rabblar om hyperintellektuella ämnen samtidigt som han brottas med osynliga demoner. Att han dessutom ser ut som en blandning mellan en skotsk golfare och en uteliggare gör inte saken bättre. Att den ena utav de kvinnliga karaktärerna dessutom tycks vara hans bollplank snarare än en egen karaktär gör att jag helst väljer att missförstå den missförstådda.

Men det är även någonting mer som inte når hela vägen fram, sökandet havrerar och man tycks snarare stå och stampa på ett redan söndertrampat scengolv än hitta ny mark. Det känns som om A language at war hela tiden befinner sig lite efter, språkliga strukturer är ett ämne så söndertjatat att det krävs något riktigt radikalt för att tackla det och videokameror på scen har snart varenda Berlinbo med självaktning använt sig av. Är det då total soppa allting? Verkligen inte, istället ser jag fram emot nästa Teatr Weimar produktion och betraktar denna som ett materialsamlande inför det kommande, för nog kan de om de bara vill!

Den manliga Konstnärsmannen

Inom konsten sedan 1840-talet, elller 1768 eller 1968 eller är det 1998? har den stora konstnären porträtterats av vita män som är ensamma, destruktiva och har någon typ av missbruk. Michael Bellman, Gustaf Fröding, August Strindberg, männen har ett komplicerat förhållande till kvinnan och är kända för att ha många kärleksrelationer. Han sitter ensam och skapar utifrån sin brokiga bakgrund och sitt känslostarka inre som ska tämjas med konstnärliga uttryck. Cornelis Vreeswijk, Joakim Thåström, Lars Norén. Mikel Persbrant blir år ut och år in uppmärksammad för sitt missbruk och sina kvinnoaffärer och listad som Sveriges sexigaste man. Svineri, destruktivitet och självmord tyder på att det är en riktig konstnär, enligt förebilderna(?) inom konstnärernas historia. Den slitna kavajen, det rufsiga håret och wisky/rök rösten är attribut för att bli konstnärsmannen, det var konstnärsmannen, rebellen, älskaren och missbrukaren.

Nuförtiden ser jag honom på Mässingshornet, för full för att plinka på sin gitarr, eller i KPMLR´s ungdomsförbund letande efter en svunnen tid. Och Thåström och Stefan Sundström som inte riktigt hunnit med när dom knarkat och trampar fortfarande på i stora konstnärsmannens klichén. MEN den finns på ett ställe till, undangömt från vardagen, på teatern. Där står han på repertoaren och kanske sedan i teaterbaren.

Iggy Malmborg och Johannes Schmit, i föreställningen White on White, gestaltade denne mannen och hans plats på scenen. det är patetiskt och bekannt, sen spelar dom en annan sorts teater, en annan scenisk kliché som de påstår kräver en teatervan publik för att förstå vad de gör på scen. Jag som insatt tycker att de gör poäng på teaterns hegemoni, men de blir tyvärr hegemoniska själva när de börjar anklaga publiken för att inte vara tillräckligt bildade för att kunna uppskatta deras scenkonst. och pekade ut några i publiken som desertörer för deras lyckande på scen.

Sen går jag och ser "A language at war" med teatr Weimar, där konstnärsmannen sitter i mitten av rummet och gestaltar diskursen som konstnärsmannen består av. Sen sätter kvinnan en grisnäsa på honom, han är patetisk. Det vet vi redan, och tack vare det så överlever han.

Varför?

Mer pengar till dans!

Dansen får mer pengar skriver DN - På tiden skriver vi!

http://www.dn.se/kultur-noje/scen/flerarigt-stod-till-dans

"Drama is not just a collection of literary texts; it is a capitalist business which employes certain men /.../ to produce a commodity to be consumed by an audience at a profit. Critics are not just analysts of texts; they are also (usually) academics hired by the state to prepare students ideologically for their function within capitalist society."


- Terry Eagleton