Konsten att ta en tonåring på allvar

Teenage Riot
Ontroerend Goed (Belgien)
Pustervik, Göteborg oktober

Ontroerend Goed är en kaxig performancegrupp som tidigare bland annat satt upp föreställningar där publiken antingen spelar huvudrollen, eller får uppleva föreställningen från ett rullstolsperspektiv. Trots att jag har med mig denna information när jag bänkar mig i Pusterviks knarriga trärader så blir jag åter förvånad över deras djärvhet. I Teenage Riot, som utlovats handla om tonårigar, så är det verkliga tonåringar på scen. Livs levande. Jag slås över hur ovanligt det är. Större delen av föreställningen utspelar sig i en trälåda som står mitt på scenen även om skådespelarna då och då kommer ut och möter publiken, som annars följer dramatiken i lådan via en projektion på en av väggarna. Tonåringarna hoppar häftigt men smidigt mellan att vara subjekt och objekt. I scenen där en av tonåringarna gör en informationsvideo, tutorial, om hur man tillfredsställer en tjej, blir subjektet bortryckt när han i en mening blir avbruten med en kommentar om hur mycket finnar han har. När de spelar vuxna som har åsikter om vad de gör, vad de bör och hur de ser ut väcks mina minnen till liv. Precis så där var det, precis så där ÄR det.
När tonåringarna i slutscenen filmar publiken och kastar tomater på oss vuxna som inte kan finnas till nån hjälp när de blir gamla, ”för ni kommer ändå vara döda”, skvätter det tomatjuice på publiken och kritiken skär i hjärtat. Det här är för djävla bra och jag är djupt tacksam för att Ontroerend Goed tog tonåringarna på allvar. När jag vandrar hem tänker jag att jag längtar efter den dagen jag själv får en tonåring. En tanke jag aldrig tänkt förr.

Nytänkande föreställning radar klyscha på klyscha

Klaras resa
Göteborgs Stadsteater
oktober 2010

På Göteborgsstadsteater vågar de sätta upp nyskrivet på stora scen. De vågar också sätta upp ett manus skrivet av en kvinna, de vågar till och med låta en kvinna regissera pjäsen som kretsar runt en enda person; Klara. Men Klara får aldrig vara subjekt, trots att hon är på scen hela föreställningen igenom. Pappans ironiserade klyschor ”sånna är de, det har man ju hört” blir en inramning av hela föreställningen. Den fördömer och föraktar; psykologer är oprofessionella, unga vuxna är barnsliga och omogna, ”lantisar” är korkade och vet ingenting om hur livet fungerar ”i stan”. Det är oklart när den utspelas, är det på 1800-talet, 50-talet, de neonfärgande jeansens 90-tal eller under någon slags dystopi där alla är rätt puckade? Jag förvånas över att tillfället att berätta en historia om en psykotisk person på en teaterscen inte utnyttjas bättre. Vad som pågår i Klaras värld, det hon ser, det ser inte publiken. Nej, berättelsen om Klara berättas från alla andras perspektiv och det förminskar henne till en galning, en knäppis. Replikerna är skrivna i talspråk, men skådespelarna är obekväma med formen och det mesta som sägs låter stolpigt och konstlat (kanske inte jobbat så mycket med nyskrivet tidigare?). Den luddiga antydningen om att psykisk sjukdom står i direkt relation till sexuella övergrepp känns bara det som en gammal och felaktig fördom. Nej, den här historien är inte bra men så kan det nog bli när man ska försöka förnya sin repertoar. Heja Göteborg, fortsätt att kämpa. Friskt vågat, hälften vunnet!

Ja då var det här, ögonblicket du inte visste att du hade väntat på! Tugg är fött, ett fanzine om teater i synnerhet och kultur i allmänhet. Tugg kommer med jämna mellanrum lämna sin digitala fästning och leta sig ut världen i form av ett pappersfanzine.

Av Tugg kommer du att kunna vänta dig härligheter som kritik, essäer, artiklar, intervjuer och mycket annat, så häng på!

Manifest

Ni vill släppa in oss i huset, vi vill bygga ett kvarter!

Så lyder den första punkten i det Manifest som vi, 2010/11-års studenter vid Teaterns teori och praktik (eller Teater i teori och praktik?) formulerade i Anna Ahlbertz kök under en dag i oktober. Initiativet till Manifestet kom till som ett försök att kreativt ta oss an en rad frågeställningar och invändningar som formulerats och ja - ältats - i vår grupp kring utbildningen Teaterns Teori och Praktik (eller var det Teater i Teori och Praktik?). Diskussioner grundade i de förväntningar vi alla bar med oss till kursen i relation till den verklighet som vi mött. Men vi ville vidare, bort från “det-som-borde-vara” till “detta vill vi!”.

Och så blev det elva punkter till:

Aktion framför tandagnissel! Om något är allvarligt nog för att diskuteras (& kritiseras) ska vi också agera. Vi vill profilera oss som grupp och vi ska vara utåtriktade.

_____________

Vi står aktivt emot en homogen syn på teater. Den kunskap ni inte kan ge oss kommer vi att söka på egen hand.

_____________

Vi bejakar våra enskildheter och olika målsättningar.

Vi väljer att se dem som tillgångar.

Vi är inte negationer, vi vill inte blir definierade som det vi inte är eller inte kommer att bli genom att gå utbildningen.

_____________

Vi vill ta tillvara på vår egen kompetens och skapa en egen seminarieserie.

_____________

Scenkonst har en förändringspotential.

Vi behöver gå utanför konventioner & ifrågasätta slentrianbeteenden.

_____________

Vi vill bli behandlade som kompetenta scenkonstnärer/arbetare som vill ha en nyskapande teaterutbildning. Därför vill vi ha tillgång till skolans lokaler såväl som till teknik- och musikrum.

______________

TTP ska vara en undersökande utbildning där vi prövar, testar,

gör om och gör om igen.

______________

Vi vill tillgodose oss verktyg för att förstå

de emotioner teater väcker i oss.

______________

Den medvetna kroppen är ett verktyg för att undersöka teori.

_______________

Med ett Fanzine spänner vi teaterblicken på den så kallade verkligheten och

verklighetsblicken på den så kallade teatern.

_______________

Vi är ett nätverk som kan stötta varandra i egna och gemensamma projekt.