Sveket från Norrbotten

Då har det hänt, fastän det var väntat så känns det som en blixt från klar himmel. Teatern har länge varit skyddad från marknadskrafternas vulgära destruktivitet men nu verkar även den eran vara förbi. Norrbottensteatern väljer att agera Judas och inleder ett samarbete med LRF som kommer att sätta upp en monter i foajén i anslutning till Norrbottensteaterns uppsättning av Grabben i graven bredvid.

Teaterchefen Karin Enberg har tidigare samarbetat med LKAB, ett samarbete som hon påstår möjliggör för barnen i regionen att se gratis barnteater. Hur detta fungerar verkar vara höjt i dunkel eftersom Karin Enberg samtidigt påstår att företagssamarbetena inte handlar om pengar utan att de sponserintäkter teatern får endast är en droppe i havet.

Karin Enberg hävdar att de inleder dessa samarbeten för att nå nya publikgrupper från alla olika samhällsklasser. Vilka publikgrupper är det Karin Enberg vill nå? De köpstarka, de som kan tänka sig gå på teater om de får företagsbiljetter med en egen loge? Är det denna grupp Karin Enberg vill nå? I så fall är det kanske dags för Karin Enberg att se över sitt karriärsval och kanske istället söka sig mot event-marknaden, där brukar de värdesätta liknande visioner.

Norrbottensteatern får anslag från kommuner, landsting och staten  som borde täcka deras utgifter, men enligt Karin Enberg handlar det inte om pengar. Denna punkt är den enda som jag kan enas med Karin Enberg om. Nej det handlar inte om pengar, det handlar om så väldigt mycket mer. Under föra seklet lade arbetarrörelsen grunden för ett kulturliv som skulle vara tillgängligt för alla och fredat ifrån kommersiella intressen. Ganska vettiga principer kan tyckas, men Karin Enberg håller inte med utan tycker att de kan vara lite spännande att släppa lös kommersiella krafter på teatern. Som ett första resultat blit att Norbottensteatern får en råmande plastko i naturlig storlek, specialbeställd från Polen i sin foajé...

Om Aase Bergs artikel i DN 2012-02-13

Då var det gjort, om man vill provocera någon i kulturkretsar 2012, då ska man hänga ut en konstform och ifrågasätta dess existens. Aase Berg gör precis detta i en debattartikel i DN 2012-02-13 där hon förklarar att teater inte är någonting för henne då hon inte kan relatera till de ”uppburna skådespelarna som orerar på scenen”.

Varför upprör då dessa pubertala åsikter i så hög grad att bland annat Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri i ett svar till Aase Berg daterat 2012-02-14 känner sig manad att försvara teatern som konstform? Bakgrunden till denna panik över ett angrepp på teatern står att finna i alliansens kulturpolitik. Då alliansen vill omvandla kulturen till ett marknadsanpassad vakumhål- där kultur endast har existensberättigande om den är anpassad efter den fria marknadens krafter. Med en sådan agenda krävs det att kulturarbetare håller ihop, det krävs att vi gör gemensam sak och visar upp en enad front för att stå pall mot alliansens kulturmord. I ett mer välmående kulturklimat hade Aase Bergs utspel inte väckt särkilt starka reaktioner men med alliansens kulturpolitik som bakgrund blir Aase Bergs text en spricka i fasaden som reaktionära krafter kan använda för att påstå absurditeter i stil med ”teater är finkultur och finkultur är inget för vanliga människor”.  Ett argument som faller redan på sin brist i att identifiera det man säger sig förakta. Här kommer vi också in på det löjeväckande i Aase Bergs resonemang. Hur kan man vara emot teater i allmänhet? Att inte gilla teater är som att inte gilla film. En ståndpunkt väldigt få tycks vara beredda att inta. Aase Berg försöker ursäkta sin arroganta hållning till teater med att hon ska försöka bli bättre på att stå ut med teater, hon ska försöka ha överseende med denna form av kultur. Att som kulturskribent hävda att man ”inte begriper sig på” teater är ren nonchalans och lathet och som Aase Berg själv skriver längre ner så behöver inte all kultur vara enkel. Vidare så ifrågasätter jag Aase Bergs teatererfarenheter stark. Vad är det egentligen för teater hon har sett om hennes bild av teater 2012 är uppburna skådespelare som orerar på scen? Kanske har Aase Berg missat att det finns mer teater än den som spelas på Dramaten? Vad är det för teater hon talar om, faller barnteater, improvisationsteater, forumteater och dansteater in i  Aase Bergs teaterbegrepp? Det tycks snarare som om Aase Berg sätter likhetstecken mellan naturalistisk teater och teater.

Aase Bergs artikel är i sin barnsliga arrogans mer ett uttryck för viljan att uppröra (och här spelar jag henne rakt i händerna) än välformulerad kritik till en konstart som behöver ifrågasättas och analyseras för att utvecklas. För även om kritiken Aase Berg riktar mot teatern är onyanserad och dåligt uppbackad så bör det ringa varningsklockor för alla teaterarbetare. Vad är det som gör att teatern uppfattas som svår? Och med svår menas svår som ett hinder, inte som en utmaning. Hur ska teatern göra för engagera och intressera fler 2012?

Jag är helt övertygad om att det varken är form eller innehåll som är problemet då jag vågar sticka ut hakan och påstå att det finns någonting för alla på landets scener i år. Snarare tror jag att teatern måste vissa sin mångfald, sin påfågelsprakt för de som inte ser sig själv som teaterbesökare och inte framstå som en gammal vingklippt kråka utan potential att engagera. Teaterarbetarna måste våga tala om teater, måste våga kontextualisera, måste våga analysera och framförallt måste de våga debattera sin konstform. Teaterarbetarna får inte lov att självcensurera sig, de måste våga synliggöra sin kunskap för att på så vis legitimera den, det är bara så det goda teatersamtalet kan utvecklas. Och i en miljö där ett sådant samtal existerar blir inte sensationsskriverier som Aase Bergs artikel nödvändiga. Avslutningsvis vill jag uppmana Aase Berg eller vem som helst som ”hatar teater” att maila mig på alex.tenghamn@gmail.com så lovar jag att tipsa om teater som sträcker sig långt bortom uppburna skådespelare som orerar på scen.