söndag 12 juni 2011

Avatarvaro / The Avatar Condition - videodokumentation från speltest


Jag (Ebba) gjorde mitt B-uppsatsarbete i TTP om det här projektet. Just nu letar vi efter plats och sammanhang för att göra ett längre scenario under hösten eller våren.


The avatar figure derives from hindu gods taking human or animal shape to run errands on earth. In the digital communities of the 90:s the concept was reversed – the participants were represented by digital characters on screen, putting people in the former positions of the gods. This project is about the avatar condition, being possesed by an outer force, voice or possibly a system. The avatar is already inherent in the hierarchical mind-body distinction. The mind is already an alien presence in the body, telling it what to do. The Avatar Condition aims to externalise that process of loosing and taking control of the body-turning-machine.

The Avatar Condition is so far an artistic research project and it has not found a proper, presentable and public form yet. What we do at this point is to try out different modes, atmospheres, instructions and stories. There is no passive-spectating audience in this process. Everyone becomes involved in an unfolding story on control, desire and choice.

The Avatar Condition is a proposal developed by Ebba Petrén based in Malmö, who recently organized a festival on participation and theatre and Gabriel Widing, game desiger, based in Stockholm. Together we have produced black-box role-playing scenarios in different contexts and our interest remains in the potentials of combining games, play, theatre and performance practices. Avatar workshops and game tests has previously been organized in Stockholm, Västerås, Malmö and Copenhagen.


torsdag 2 juni 2011

Teater, huliganer och Bertolt Brecht



I Malmö har publikens roll och gränsen för fiktion kontra verklighet debatteras och utforskats på vitt skilda håll, ändå finns det likheter mellan Arena Baubos föreställning på Inkonst och den incident där en artonårig man äntrade planen under en fotbollsmatch på Malmö Stadium.

För den som av en händelse missat Arena Baubos föreställning och debatten som följde kan det hela resumeras så som att Arena Baubos kommer till Inkonst i Malmö med sin föreställning Kullagulla, Fassbinder och jag, en föreställning som:

I ett nätverk av performativa aktioner, där video- och scenkonst möts, dekonstrueras och roteras maktstrukturer i dysfunktionella situationer. Arena Baubo gör sig medberoende till missbrukaren, bullmamman, Fassbinder, Kulla-Gulla, den känslomässigt sårbara, psykopaten, det svältande barnet, publiken och den ensamma konstnären. De intar alltid en av rollerna offer, förövare eller hjälte och väntar in åskådarnas placering i triangeln. Sedan börjar dansen.

En del i detta är att en skådespelare dricker sig redlös och som ett resultat blir han upprörd när han till slut nekas mer alkohol. Publik och övrig ensemble får försöka lugna ner honom. Allting hade kunnat sluta här men ack… Sydsvenskans utsände ser föreställningen och förfäras över tilltaget då hon ser det etiskt tveksamma i att utsätta en människa för något dylikt under sin arbetstid (inte så många andra yrkesgrupper än scenkonstarbetare kan skriva på ett kontrakt som förbinder dem att dricka fyra centiliter sprit var sjätte minut). Kritikern lyfter frågan en aning och ser en tendens till oetiskt handlande bara för provokationens skull då man alltid kan gömma sig bakom ”konsten”. Föga förvånande svarar en av skådespelarna i den aktuella uppsättningen och hävdar att A) kritikern är en vuxen människa och om hon, vilket är fullt förståligt, fann det hela obehagligt så borde hon ha lämnat lokalen B) Att i gränslandet mellan verklighet och fiktion samt mellan upplösningen mellan aktören och publiken som handlande kontra passiv så kan det uppstå intressanta saker som leder till progression. Så ena sidan anklagar den andra för att vara oetiska provokationstöntar som gömmer sig bakom ”konsten” i brist på något att säga medans den andra sidan kontrar med att de är vuxna människor och kan ta ansvar för sig själva och det bara är inskränkta smygborgare som inte inser att det ibland måste göra lite ont när ny mark trampas.

Men nog om detta. Den andra händelsen som varit på allas läppar är den unge man som vid derbyt mellan Mff – Hif äntrade planen och knuffade till helsingborgarnas målvakt Pär Hansson efter att Hansson fått en smällare, modell större, kastad mot sig. Matchen avbröts och direkt efteråt startade en hatkampanj utan dess like då varenda tonåring med en internetanslutning började hota artonåringen som tog sig in på planen och även dyka upp utanför dörren till hans föräldrahem. Och eftersom Usama Bin Laden nu är undanröjd så fann tidningarna (inte bara kvällstidningarna) det lika gott att utnämna artonåringen till Bin Ladens tronarvinge och personligen ansvarig för alla terrorbrott begångna innanför och utanför världens idrottsarenor. Plötsligt hade Sverige ett enormt stort huliganproblem, även om ingen kunde minnas någon mer incident (smällare på plan borträknat) där dessa huliganer utmärkt sig. Artonåringen har ångrat sig och stämningen börjar nu lugna ner sig lite, ändå finns det fog för att spå antingen huliganism som årets sommarplåga helt i linje med sars, fågelinfluensa, svininfluensa etc. (även om jag måste tillstå att ehec-smittan är en värdig uppstickare).

Vad är det då som förenar dessa båda händelser? Först om främst är det publikens roll vid ett kulturevenemang (eftersom idrottens statliga finansiering ligger under ”kultur och fritid” så får det också i viss mån räknas som ett kulturevenemang), båda händelserna har upprört eftersom publiken i båda fallen har gått utanför den gräns som det scensiska kontraktet upprätthåller. Teaterpubliken ska inte behöva konfronteras med skådespelarna direkt i en situation som inte går att definiera som fiktiv eller verklig. Fotbollspubliken får å sin sida gärna hoppa och sjunga men inte ta sig in på scen (läs plan). När dessa överenskommelser bryts uppstår det frågor om hela konstartens form och villkor.

Bertolt Brecht påstås ha sagt att hans idealpublik skulle vara sportpubliken, en publik som håller en kritisk distans till föreställningen, röker och småpratar under tiden (här har nog dessvärre tiden sprungit ifrån herr Brecht då kritisk distans knappast kan sägas vara utmärkande för den unge man som har blivit allas vår rikshuligan) och inte bara sitter och klappar händer apatiskt. På samma sätt ter det sig som att de flesta sportkännare gärna hade velat ha en teaterpublik, sådana som faktiskt sitter och klappar händer apatiskt. Problemet med Arena Baubos föreställning är inte att man trampar i det etiska klaveret utan snarare att ingen vet vad föreställningen handlade om? Visst, man kan läsa på Inkonst hemsida att man undersöker något om vad som händer när vi lärt oss att ta ansvar för våra egna känslor (vad det nu betyder?) och så vidare… Men var föreställningen i sig bra? Hur gick själva undersökandet? Allt detta hamnar i skymundan eftersom någon var full. Eller? Kanske visar föreställningen att vi faktiskt inte har lärt oss att ta kontroll över våra egna känslor? Ett alternativ till föreställningens upplösning skulle kunna vara att publiken efter att ha övermannat den berusade skådespelaren kräver att få ta del av resterande undersökning. Denna form av kritisk distans skulle förmodligen te sig ganska märklig men ändå fullt logisk. Om man betalt för att se en undersökning enligt ovanstående beskrivning men istället hamnar i en situation som i bästa fall kan beskrivas handla om kollektivt beslutsfattande då skulle man rimligen kunna kräva att publiken kräver att få den utlovade undersökningen genomförd. Det problematiska är inte att man utsätter skådespelare och publik för ”fara” utan att vi, publiken, tror att kontraktet mellan publik och scen innefattar en klausul där publiken förbinder sig att passivt acceptera de mest tveksamma förlopp utan att protestera så länge som det inte utgör någon fysisk fara för de som vistas i lokalen.

Jag vågar inte påstå att Brecht skulle backa upp mig men det är hög tid att sätta sig vid förhandlingsbordet och skriva om kontraktet mellan scen och publik för så länge vi nöjer oss med att förfäras över oetiskt handlande och hot mot förhållandet mellan fiktion/verklighet så kommer scenkonsten att stagnera oavsett hur mycket nyskrivet man spelar och oavsett hur ”utforskande” man är. Som avslutning kan nämnas att publiken till den avbrutna fotbollsmatchen fick en ny biljett till Champions League kvalet som kompensation för utebliven match.


P.S. Och näää jag tycker inte att man ska springa in på planen eller dricka för mycket sprit på scen, men det är sekundärt.

Debatten om Kullagulla, Fassbinder och jag kan följas här.

Mer om föreställningen kan läsas här.

Och fotbollsincidenten kan man läsa om här.

(bilden är från resume.se)

onsdag 1 juni 2011

LÖRDAGSTIPS: 24 timmar radiokonst

Ett helt dygn direktsänd radiokonst! Radiophonic Creation Day.
Ett samarbete mellan Sveriges Radios experimentella radioscen SRC och webbradiokanaler runt om i världen. Spetsa öronen från midnatt nu på fredag till midnatt lördag.

Lyssna här!



Här kommer du att kunna se vilket program som spelas under sändningen:
http://shakerattleroll.parisson.org/programming.php










SRC http://sverigesradio.se/src/