De stränga antecknigarna

I Jörgen Dahlqvists och Teatr Weimars värld fungerar saker och ting lite annorlunda. Där är det ingen som reagerar när de i De stränga anteckningarna låter fyra stycken operasångerskor dela scen med två skådespelare och en rökmängd som lär vara över alla nivåer som socialstyrelsen någonsin har rekommenderat.

Teatr Weimar har vid det här laget en ansenlig mängd produktioner i ryggen, under senare tid har de framförallt figuerat i samband med Starirway to heaven av Led Zepllin av Jörgen Dahlqvist (ja den heter faktiskt så) och Hamlet II: exit ghost. I den sistnämnda medverkande även tonsättaren Kent Olofsson som återfinns även i denna föreställning. I De stränga anteckningarna fortsätter Jörgen Dahlqvist sin dekonstruktion av det talade språket, och även om det inte går lika långt som i Hamlet II: exit ghost så blir språkets våld över skådespelarna centralt i De stränga anteckningarna.

Scenrummet, en frusen krigsplats där skådespelarna sitter på samma plats under hela föreställningen och där sångerskorna rör sig mellan olika stationer, blir en plats för texten att växa ikapp med åskådarens fantasi. Johan Bergman och Jenny Ljungberg förtjänar att lyftas fram för det rum och de bilder de skapar med hjälp av scen, ljus och kostym. I detta rum skapas ett visuellt uttryck som är både skruvat, pampigt och skrämmande. Tanken dras till filmens värld, om Conan Barbaren hade fått ett barn med snöprinsessan i Narnia och detta barn hade vuxit upp i Ridley Scotts Alien-värld så hade Jörgen Dahlqvist kunnat placera det var som helst i scenrummet utan att någon hade reagerat. För det är de mörka uttryckens tid, på väggarna hänger Peter Jönssons minst sagt obehagliga konst, porträtt av män med förvridna ansikten och jagande blickar. Samtidigt växer frågorna under föreställningens gång, varför är det en hög med salt på golvet? Vad är det sångerskorna är inkletade med, blod? Men det är nog bara jag som undrar, ingen annan i publiken verkar reflektera över detta och skådepelarna Linda Ritzén och Rafael Pettersson läser texten med en självklarhet och en avspändhet som låter var nyans i texten komma fram och skapa ett poetiskt språk som bekräftar den redan obehagliga värld jag befinner mig i.

Ljudmässigt påminner föreställningen till viss del om Hamlet II: exit ghost, Kent Olofsson förvränger röster och loopar fragment av meningar. Det som dock gör starkast intryck är ljudet av en penna som aggressivt rör sig mot papper. Genom skickligt utnyttjande av rummets akustik (och ett förmodligen svindyrt högtalarsystem) så får Kent Olofsson ljudet att smyga sig på och förfölja publiken. Ena stunden hör vi den krafsande pennan vid sidan om oss för att i nästa sekund höra den bakom om oss. Detta nästan psykotiska grepp kontrasterar på ett effektfullt sätt mot skådespelarnas lugna läsning av texten och placerar lyssnaren i ett rum i upplösning, ett ingenmansland. På scen lyfter de fyra sångerskorna föreställningen ytterligare en nivå med sin fraser ur den fragmentariska texten.

Det som saknas i De stränga anteckningarna är nyansering. Föreställningen maler på utan att stanna upp och reflektera över sin egen framfart. De grepp som man använder för att bryta det jämna flödet av ord blir onödigt uppenbara med bländande ljus eller irriterande ljud, i stället skulle ensemblen kunnat luta sig tillbaka på texten och det starka rummet och utvecklat de språkliga eskapaderna ännu mera för att bära upp bilden av en värld där inget går att förutsäga. Man har publiken i sitt grepp men är nära att tappa den när man försöker chocka till sig uppmärksamhet. Istället är det bättre när teaterröken sakta får välla fram längs benen på skådespelare och publik samtidigt som texten och musik tillsammans hjälper till att utforska rummets gränser.

En bärande del av föreställningen påstås vara de villkor under vilka människan tvingas att genomleva sin egen tid, Dalhqvist & Co ger inget allmänmänskligt svar på detta utan visar istället ett alternativ, en tolkning. De stränga anteckningarna blir en resa in i ett landskap befolkat av Jörgen Dahlqvist sökande text och Kent Olofssons experimentella ljudvärld. Om detta hade varit en kvällstidning så hade De stränga anteckningarna fått fyra tuggor av fem, om detta är nog för att kunna svälja får du själv komma underfund med.

Meverkande: Linda Ritzén, Rafael Pettersson, Sara Wilén, Agnes Wästfelt, Elinor Edström Schüller och Karin Lundin.

Kompositör: Kent Olofsson.

Text och regi: Jörgen Dahlqvist.

Rum/Konst: Peter Jönsson.

Rum/lju/kostym: Johan Bergman och Jenny Ljungberg.

Teknik: Johan Nordström.

Mask: Sandra Haldsen.

De stränga anteckningarna spelas denna helgen och nästa, biljetter hittar du på kulturcentralen.se