PÅ BESÖK I HUFVUDSTAN'

Dags att ta publiken på allvar!
Djungelboken på Stockholmsstadsteater 27/2 2011

Jag kommer till teatern i tron att detta är en barn- och ungdomsföreställning/ familjeföreställning och när jag ser mig omkring på den övriga publiken så stämmer det med mina förväntningar. Kanske just för att den ska passa för alla, som den egentligen inte passar för någon. Föreställningen saknar specificitet och tyvärr springer många skådespelarna runt och skriker under en allt för stor del av föreställningen. Oftast tror jag inte på dem.

Det är som om att regissörerna inte litar på sin publik, inte litar på att de skulle sitta kvar om det inte låter och rör sig på scenen konstant. Jag har aldrig någonsin sett så många smockor och slagsmål under en föreställning. Det är tydligt att man arbetat mycket med stage fighting. Det är mycket snyggt gjort (med matchande ljudeffekter till) MEN jag förstår ändå inte varför. Det ska nog vara komiskt och fånga in filmens värld, men blir mest ett snyggt effektsökeri. Effekter i alla ära, jag uppskattar facklor och många dansande människor på en scen, men det räcker inte.

Jag gillar föreställningsidén, att använda djungelboken på ett idag (eller år 2017). Att berätta i två lager där alla är djur och samtidigt människor som lever efter ”djungelns lag”. Det är spännande med figurer som blir djur och människa på samma gång. I föreställningen finns många skämt och blinkningar till publiken genom populärkulturella referenser. Men nästan alla blinkningar är bara till den vuxna publiken. Det hörs många fler skratt från vuxna än från barn under hela föreställningen. Föreställningen har vulgärt många skämt och anspelningar på manliga könsorgan, som antingen blir skadade eller styva. Och föreställningens genusperspektiv i det stora hela orkar jag knappt ta upp.

De enda kvinnor som finns representerade är den förföriska ormen Kah och en gamjournalist i rosa kjoldräkt, plus några krokade brat-brudar som springer förbi. Peter Gardiner spelar en kvinnlig/transexuell(?) queer Bagera. Vilket han gör väldigt fint, men inte heller han blir på riktigt en representant för kvinnan. Föreställningens höjdpunkt är Christian Hillborg och Johannes Bah Kuhnkes brat-apor som en söndag som denna t.o.m. får publiken att stå upp och klappa händer som på värsta rockkonserten. Erlend Birkelands scenografi är snygg och ger ett väldigt typiskt musikalintryck. I föreställningen har det även bakats in politik med Amerikanska och Nordkorea soldater, SD-anspelning mm. Det tas upp utan att kommenteras, och lämnar i alla fall hos mig mest en klump av obehag.

Vad jag vill ha är en större interaktion med publiken och mer skärpa, färre scener men bättre. Den har sina kvaliteter, men räcker inte till! Jag vet att jag förtjänar bättre och att den ”unga teaterovana” publiken förtjänar bättre, förtjänar att bli tagen på allvar!

Foto: Peter Gardiner i Djungelboken. Nypremiär 11 januari 2011.

Fotograf: Petra Hellberg

Läsa mer om föreställningen?
Teaternshemsida
Allmänsökning

Partisanteatern i Malmö Fria

"Paula Brante hade en dröm om att spela normbrytande teater. På ett år har Partisanteatern gått från idé till 20 medlemmar. Nu firar Malmös yngsta teatergrupp födelsedagen med att sätta upp sitt tredje nyskrivna verk."

Malmö Fria har skrivit en fin-fin artikel om Partisanteatern. Hela texten finns att läsas här.

TIPS! Lite Billigare Lite Sämre Det började som en skakning

Livet, Döden, Ångesten, Familjen.

PotatoPotato tar två flugor i en smäll och premiärtolkar BÅDE Teater 23 och Varitéteatern Barbès! Orginalet spelas på Teater 23 och mer om det kan du läsa på www.teater23.se

Det blir nog den hemskaste, allvarligaste, mörkaste, mest ångestfyllda och sorgligaste Lite Billigare Lite Sämre någonsin.

Kom tidigt om du vill ha ordentlig sittplats. Klockan 20.00 sätter det igång. En stund senare har du ångesten i halsgropen.

Var?

Nya Tröls, Karlskronaplan 1

När?

Söndag den 27 februari 20.00

Hur?

alldeles gratis

MakTenS RetoriK

Maktens retorik. Maktens retorik som alltid har rätt, som vänder allting till sin egen fördel. Som om någon försöker sätta sig upp mot maktens förtryck kan använda det, just det, som ett argument för att trycka ner den som försöker göra motstånd. Vad gör vi egentligen? Obehagligt och verksamt. Går det att göra revolt??!

TTP har idag tillsammans med blandad komplott av elever och personal på teaterhögskolan haft en ett jämlikhetsseminarium och sett filmen A divided classroom, som handlar Jane Eliott och hennes workshops i makt och förtryck…

För den som vill se mer av Eliott (klart att du vill!)

Jane Eliotts hemsida

FILMER;

A classroom divided

Blue Eyed

Delkurs 6 - lästips

• KULTUREKONOMI : blogg med debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström
  
  
• RUM FÖR HANDLING: Ylva Gisléns avhandling som fokuserar på kollaborativt berättande i digitala medier.
  
  
• COPYRIOT: blogg av Rasmus Fleischer som skrev Det postdigitala manifestet.

Unknown Pleasures med Eftersnack

Ett dansföreställningstips!

Torsdag 3 mars,

19:30,

Palladium,

Malmö

"Unknown Pleasures utgör tredje och sista delen i Carina Reichoch Bogdan Szybers Melankoliska Cykel. Smittande humor och djup sorgsenhet samsas i denna varmt publikkommunicerande förställning." Mer info. Biljetter.

Regi, idé, scenografi, kostym: Carina Reich och Bogdan Szyber
Aktörer: Dag Andersson, Sandra Medina, Piotr Giro, Carina Reich, Bogdan Szyber
Rörelse- och metodvittne: Cecilia Roos
Ljuddesign: Siiri Eriksson*
Ljusdesign: Norunn Standal*
Kostymdesign: Bente Rolandsdotter*

*avgångselever från Dramatiska Institutet

Rapport från Knudepunkt

När TTP utvecklade manifestet så framhöll vi våra spretiga intressen som en styrka. Jag berättade att jag är intresserad av relationen mellan spel och teater. I helgen var jag på det nordiska konventet Knudepunkt som i år hölls utanför Köpenhamn. Där samlas vi kring lajv, levande rollspel, som kommit att täcka in så mycket mer än vad det gjorde för femton år sedan. Det är lajvarrangörer, personer från teater/dans/performance, pedagoger och de med akademisk ingång till spel som alla samlas under subkulturell flagg där många lagt ner så mycket obetald tid på sitt intresse att det blivit deras expertområde.

Konventet består av föreläsningar, workshops och utvecklingsforum som deltagarna leder för varandra. Jag ledde med hjälp av Gabriel Widing(som på sin blogg gjort fin dokumentation från helgen) en workshop inspirerad av vår teaterhögskolas metodkitt. En vanlig struktur för lajv är en grupp spelarare som spelar sig igenom mer eller mindre improviserade händelseförlopp för att tillägna sig kunskap.

Vi använde oss av den slags "viljeimprovisationer" vi i TTP gjorde med LInda Ritzén under delkurs 2, eftersom de föreslår bra sätt att stanna i improviserade situationer. Vi gjorde scener och övningar i att sätta vilja och handlingar i centrum. Jag fick bra feed-back från deltagarna och fortsätter att fundera över vad tänkesättet innebär för de längre improvisationer utan publik som av rollspel består av.

Under konventet gjordes flera presentationer av spännande lajv som producerats under året . Ett exempel är det norska Mad about the boy som handlade om en grupp kvinnor i en framtid där alla män dött ut i en epedemi - utom en. Lajvet gjordes i två omgångar, dels ett spel med bara kvinnliga spelare och dels ett där både män och kvinnor kunde spela.

Ett annat lajv som gjorts under året är Level 5 som också var en performance av den amerikanska konstnären Brody Condon. Level 5 handlade om personers utveckling under en självhjälpskurs och undersökte metoder tagna från en kurs som hölls på 70-talet.

Jag prövade också spelet Grand Mechanism som från början var en regelbaserad teaterföreställning som satts upp i Finland. Spelet använde sig av teatervärldens karriärshets och shakespearianska monologer för att berätta om maktstrukturer och behov av syndabockar i samhället. "The rules are simple: do what you need to do to stay in power, or just stay alive" Kul spel!