Tugg

Sveket från Norrbotten

2012-02-17T01:49:00.001-08:00

Då har det hänt, fastän det var väntat så känns det som en blixt från klar himmel. Teatern har länge varit skyddad från marknadskrafternas vulgära destruktivitet men nu verkar även den eran vara förbi. Norrbottensteatern väljer att agera Judas och inleder ett samarbete med LRF som kommer att sätta upp en monter i foajén i anslutning till Norrbottensteaterns uppsättning av Grabben i graven bredvid.

Teaterchefen Karin Enberg har tidigare samarbetat med LKAB, ett samarbete som hon påstår möjliggör för barnen i regionen att se gratis barnteater. Hur detta fungerar verkar vara höjt i dunkel eftersom Karin Enberg samtidigt påstår att företagssamarbetena inte handlar om pengar utan att de sponserintäkter teatern får endast är en droppe i havet.

Karin Enberg hävdar att de inleder dessa samarbeten för att nå nya publikgrupper från alla olika samhällsklasser. Vilka publikgrupper är det Karin Enberg vill nå? De köpstarka, de som kan tänka sig gå på teater om de får företagsbiljetter med en egen loge? Är det denna grupp Karin Enberg vill nå? I så fall är det kanske dags för Karin Enberg att se över sitt karriärsval och kanske istället söka sig mot event-marknaden, där brukar de värdesätta liknande visioner.

Norrbottensteatern får anslag från kommuner, landsting och staten som borde täcka deras utgifter, men enligt Karin Enberg handlar det inte om pengar. Denna punkt är den enda som jag kan enas med Karin Enberg om. Nej det handlar inte om pengar, det handlar om så väldigt mycket mer. Under föra seklet lade arbetarrörelsen grunden för ett kulturliv som skulle vara tillgängligt för alla och fredat ifrån kommersiella intressen. Ganska vettiga principer kan tyckas, men Karin Enberg håller inte med utan tycker att de kan vara lite spännande att släppa lös kommersiella krafter på teatern. Som ett första resultat blit att Norbottensteatern får en råmande plastko i naturlig storlek, specialbeställd från Polen i sin foajé...

Om Aase Bergs artikel i DN 2012-02-13

2012-02-15T12:36:00.001-08:00

Då var det gjort, om man vill provoceranågon i kulturkretsar 2012, då ska man hänga ut en konstform och ifrågasättadess existens. Aase Berg gör precis detta i en debattartikel i DN 2012-02-13där hon förklarar att teater inte är någonting för henne då hon inte kanrelatera till de ”uppburna skådespelarna som orerar på scenen”.

Varför upprör då dessa pubertalaåsikter i så hög grad att bland annat Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri iett svar till Aase Berg daterat 2012-02-14 känner sig manad att försvarateatern som konstform? Bakgrunden till denna panik över ett angrepp på teaternstår att finna i alliansens kulturpolitik. Då alliansen vill omvandla kulturentill ett marknadsanpassad vakumhål- där kultur endast har existensberättigandeom den är anpassad efter den fria marknadens krafter. Med en sådan agenda krävsdet att kulturarbetare håller ihop, det krävs att vi gör gemensam sak och visarupp en enad front för att stå pall mot alliansens kulturmord. I ett mervälmående kulturklimat hade Aase Bergs utspel inte väckt särkilt starkareaktioner men med alliansens kulturpolitik som bakgrund blir Aase Bergs texten spricka i fasaden som reaktionära krafter kan använda för att påståabsurditeter i stil med ”teater är finkultur och finkultur är inget för vanligamänniskor”. Ett argument somfaller redan på sin brist i att identifiera det man säger sig förakta. Härkommer vi också in på det löjeväckande i Aase Bergs resonemang. Hur kan manvara emot teater i allmänhet? Att inte gilla teater är som att inte gilla film.En ståndpunkt väldigt få tycks vara beredda att inta. Aase Berg försökerursäkta sin arroganta hållning till teater med att hon ska försöka bli bättrepå att stå ut med teater, hon ska försöka ha överseende med denna form avkultur. Att som kulturskribent hävda att man ”inte begriper sig på” teater ärren nonchalans och lathet och som Aase Berg själv skriver längre ner så behöverinte all kultur vara enkel. Vidare så ifrågasätter jag Aase Bergsteatererfarenheter stark. Vad är det egentligen för teater hon har sett omhennes bild av teater 2012 är uppburna skådespelare som orerar på scen? Kanskehar Aase Berg missat att det finns mer teater än den som spelas på Dramaten?Vad är det för teater hon talar om, faller barnteater, improvisationsteater,forumteater och dansteater in i Aase Bergs teaterbegrepp? Det tycks snarare som om Aase Bergsätter likhetstecken mellan naturalistisk teater och teater.

Aase Bergs artikel är i sinbarnsliga arrogans mer ett uttryck för viljan att uppröra (och här spelar jaghenne rakt i händerna) än välformulerad kritik till en konstart som behöverifrågasättas och analyseras för att utvecklas. För även om kritiken Aase Bergriktar mot teatern är onyanserad och dåligt uppbackad så bör det ringavarningsklockor för alla teaterarbetare. Vad är det som gör att teaternuppfattas som svår? Och med svår menas svår som ett hinder, inte som enutmaning. Hur ska teatern göra för engagera och intressera fler 2012?

Jag är helt övertygad om att detvarken är form eller innehåll som är problemet då jag vågar sticka ut hakan ochpåstå att det finns någonting för alla på landets scener i år. Snarare tror jagatt teatern måste vissa sin mångfald, sin påfågelsprakt för de som inte ser sigsjälv som teaterbesökare och inte framstå som en gammal vingklippt kråka utanpotential att engagera. Teaterarbetarna måste våga tala om teater, måste vågakontextualisera, måste våga analysera och framförallt måste de våga debatterasin konstform. Teaterarbetarna får inte lov att självcensurera sig, de måstevåga synliggöra sin kunskap för att på så vis legitimera den, det är bara sådet goda teatersamtalet kan utvecklas. Och i en miljö där ett sådant samtalexisterar blir inte sensationsskriverier som Aase Bergs artikel nödvändiga. Avslutningsvisvill jag uppmana Aase Berg eller vem som helst som ”hatar teater” att maila migpå alex.tenghamn@gmail.com sålovar jag att tipsa om teater som sträcker sig långt bortom uppburna skådespelaresom orerar på scen.

Avatarerna kommer till Kärrtorp

2011-11-21T03:43:00.000-08:00

Nu i veckan börjar vi jobba med verket Avatarvaro på Turteaterns stora scen. Det är ett gästspel av UngaTur och Interacting Arts. Verket består av ljudinstruktioner som navigerar besökarna i ett specialbyggt rum. Projektets konstnärliga idé har växt fram i samarbete mellan Tova Gerge, Ebba Petrén, Albin Werle, Gabriel Widing och alla de testgrupper, spelare och avatarer som vi träffat under det dryga år som projektet pågått. Med avatarer menar vi de personer som tar emot ljudinstruktioner och utför dem.

Verket har utarbetats genom speltest i bland annat Stockholm, Malmö och Västerås. Teaterhögskolan i Malmö har också ett finger med i spelet eftersom jag arbetar med det här projektet i mitt kanditdatarbete från kursen TTP. I januari kommer jag redovisa vad jag kommit fram till i Malmö.

Vi har tillsammans med våra speltestare utvecklat instruktioner som framkallar det tillstånd vi kallar “avatarvaro”: en känsla av koncentration i uppgivandet av det egna initiativet. Detta tillstånd kan vara både njutbart och kusligt att vara i. Avatarvaron skapar en behaglig och stark känsla av ansvarsfrihet. När två avatarer möts uppstår en märklig relation eftersom ingen av dem styr situationen eller vet vad som kommer att hända härnäst.

Många av oss som testat att uppleva världen i avatarvaro känner av tydliga gränser för avatarvaron. För oss som konstnärer har arbetet därför handlat mycket om att hitta rätt känsla i instruktionerna. När instruktionerna talar för mycket till en själv eller när kontrollen över ens kropp blir för stor så slutar vi känna oss som avatarer. Men vilka känner vi oss som då?

Verket Avatarvaro handlar om motsägelsen i att längta efter både frihet och tydlighet samtidigt. När är vi inte “oss själva”? Vilka röster är det som talar genom dem vi möter? Och vilka röster talar genom våra egna kroppar? Vilken politisk agens kan vi få genom att erkänna den njutning som det innebär att vara utelämnad till andra?

Vi hoppas verket kan förmedla några av de upplevelser, känslor och tankar som vi haft under speltesten.

Ta ett beslut om att ge upp din valfrihet! Kom hit och testa Avatarvaro.

/Ebba tillsammans med Tova och Gabriel

A Language At War

2011-11-15T03:27:00.001-08:00

För några dagar sedan skrev Emmeli Stenberg ett inlägg påTugg där hon gick till angrepp mot den mannliga konstnärsmyten och dessständiga producerande utav nya klichéer. I sin text refeerade Emmeli till TeatrWeimars nya föreställning A Language AtWar, givetvis var jag därför tvungen att själv se den för att bilda mig enuppfattning om hur ett språk i krig kan se ut och hur det mannligakonstnärsgeniet lyckats visa sitt gristryne även här.

Så var det då dags för Teatr Weimar igen, på något mystisktvis lyckas de dyka upp överallt där det finns en scen och några teatermänniskorsom läser in positiva värden i orden underground och sökande. Denna gång spelar de på hemmaborgen Inter Arts Center i Malmö där Jörgen Dahlqvist och Kent Olofsson återigen samarbetar för att skapa en übermörk platsdär ljudkonst och teater möts och gnuggar fram en suggestiv stämning. På scenstår Weimarkarln nummer 1, Raphael Pettersson och har med sig Linda Kulle samt AngelaWingerath, tysk ljudkonstnär som tycks kunna göra fler ljud med enbart sin röstän han i Polisskolan filmerna.

Enligt Teatr Weimar själva så vill de i A language at war utgå ifrån Wittgensteins fras ”mitt språksgränser är också mitt universums gränser.” utifrån detta citat söker de sedanplocka sönder språket ner till minsta lilla ljud för att sedan sätta ihop alltsammans igen. Som om detta inte vore besvärligt nog så vill de sammtidigt fåsyn på språkets musikaliska och performativa dubbelhet OCH se hur man kananvända video i teaterrummet. Instinktivt känns det som för många frågor, förmånga undersökningar samtidigt. Ändå startar föreställingen med en skärpa, enegg mot publiken då en av skådespelarna sätter sig bakom ett bord och direktförsöker ta sig an de regler som redan Ferdinand de Saussure utvecklade vidsekelskiftet 1900, då han försökte förstå språket som system, ordet i förhållandetill bilden samt konceptet och idén. Skådespelaren på scen försäkrar sig självom att han inte är gud, samtidigt gick Saussure i fronten för en förståelseutav språket som skapat utav människan och inte utav gud. Utforskandet rullar således på och medan RaphaelPettersson blir allt mer hysterisk i sitt försök att frigöra sig språkets maktså inleder Angela Wingerath ett sökande på egen hand då hon utifrån språketsinneboende musikalitet försöker bryta ner orden genom att skapa läten utav dem.Allt medan den tredje karaktären övervakar de båda processerna för att då och då bryta in och läggaom kursen, något hon förklarar med att hon är lagen.

Och visst är det intressant, skådespelarna är extremtskickliga i sitt hantverk och man experimenterar med att videofilma sig självför att projicera upp detta på dukar lite varstans på scen. Men det ärnågonting som skaver, det når aldrig riktigt ända fram. Dels beror detta somEmmeli påpekade att det är en så in i helvetes tröttsam bild som den manligakaraktären gestaltar. Det galna, destruktiva geniet som sitter vid sittskrivbord och rabblar om hyperintellektuella ämnen samtidigt som han brottas med osynliga demoner. Att han dessutom ser ut som en blandning mellanen skotsk golfare och en uteliggare gör inte saken bättre. Att den ena utavde kvinnliga karaktärerna dessutom tycks vara hans bollplank snarare än en egenkaraktär gör att jag helst väljer att missförstå den missförstådda.

Men det är även någonting mer som inte når hela vägen fram,sökandet havrerar och man tycks snarare stå och stampa på ett redansöndertrampat scengolv än hitta ny mark. Det känns som om A language at war hela tiden befinner sig lite efter, språkligastrukturer är ett ämne så söndertjatat att det krävs något riktigt radikalt föratt tackla det och videokameror på scen har snart varenda Berlinbo medsjälvaktning använt sig av. Är det då total soppa allting? Verkligen inte,istället ser jag fram emot nästa Teatr Weimar produktion och betraktar denna somett materialsamlande inför det kommande, för nog kan de om de bara vill!

Den manliga Konstnärsmannen

2011-11-13T12:55:00.001-08:00

Inom konsten sedan 1840-talet, elller 1768 eller 1968 eller är det 1998? har den stora konstnären porträtterats av vita män som är ensamma, destruktiva och har någon typ av missbruk. Michael Bellman, Gustaf Fröding, August Strindberg, männen har ett komplicerat förhållande till kvinnan och är kända för att ha många kärleksrelationer. Han sitter ensam och skapar utifrån sin brokiga bakgrund och sitt känslostarka inre som ska tämjas med konstnärliga uttryck. Cornelis Vreeswijk, Joakim Thåström, Lars Norén. Mikel Persbrant blir år ut och år in uppmärksammad för sitt missbruk och sina kvinnoaffärer och listad som Sveriges sexigaste man. Svineri, destruktivitet och självmord tyder på att det är en riktig konstnär, enligt förebilderna(?) inom konstnärernas historia. Den slitna kavajen, det rufsiga håret och wisky/rök rösten är attribut för att bli konstnärsmannen, det var konstnärsmannen, rebellen, älskaren och missbrukaren.

Nuförtiden ser jag honom på Mässingshornet, för full för att plinka på sin gitarr, eller i KPMLR´s ungdomsförbund letande efter en svunnen tid. Och Thåström och Stefan Sundström som inte riktigt hunnit med när dom knarkat och trampar fortfarande på i stora konstnärsmannens klichén. MEN den finns på ett ställe till, undangömt från vardagen, på teatern. Där står han på repertoaren och kanske sedan i teaterbaren.

Iggy Malmborg och Johannes Schmit, i föreställningen White on White, gestaltade denne mannen och hans plats på scenen. det är patetiskt och bekannt, sen spelar dom en annan sorts teater, en annan scenisk kliché som de påstår kräver en teatervan publik för att förstå vad de gör på scen. Jag som insatt tycker att de gör poäng på teaterns hegemoni, men de blir tyvärr hegemoniska själva när de börjar anklaga publiken för att inte vara tillräckligt bildade för att kunna uppskatta deras scenkonst. och pekade ut några i publiken som desertörer för deras lyckande på scen.

Sen går jag och ser "A language at war" med teatr Weimar, där konstnärsmannen sitter i mitten av rummet och gestaltar diskursen som konstnärsmannen består av. Sen sätter kvinnan en grisnäsa på honom, han är patetisk. Det vet vi redan, och tack vare det så överlever han.

Varför?

Mer pengar till dans!

2011-11-09T08:31:00.001-08:00

Dansen får mer pengar skriver DN - På tiden skriver vi!

http://www.dn.se/kultur-noje/scen/flerarigt-stod-till-dans

2011-11-08T07:10:00.001-08:00

"Drama is not just a collection of literary texts; it is a capitalist business which employes certain men /.../ to produce a commodity to be consumed by an audience at a profit. Critics are not just analysts of texts; they are also (usually) academics hired by the state to prepare students ideologically for their function within capitalist society."

- Terry Eagleton

Odinteatern

2011-09-16T09:41:00.001-07:00

Danska Odinteatern har ett fint arkiv på youtube där man bland annat kan hitta klipp från när teatern anordnade ett seminarium om Indien. Kul sätt att följa teaterns utveckling på!

Visa "Indian Seminar, 1974" på YouTube

SVT sänder Sif Ruud

2011-08-22T03:26:00.000-07:00

Igår sände SVT hyllningsprogrammet Madam Sif - Om Sif Ruud och för er som missade det går det fint att se det på svtplay.

Inte nog med detta, på torsdag sänder tvåan Kristina Lugns Idlaflickorna med Sif Ruud i en av rollerna. Förställningen sänds klockan 20.

Squeer#13 på Moriskan

2011-08-17T23:47:00.000-07:00

Har satt ihop ett bildspel från Squeers föreställning Squeer#13 på Moriskan i början av augusti. Enjoy!

http://www.youtube.com/watch?v=N0Vp9wA-0nk

TIPS! Copenhagen Pride!

2011-08-17T01:45:00.000-07:00

Om några timmar inleds Copenhagen Pride som pågår mellan den 17-21 augusti! En av höjdpunkterna på årets festival är teaterföreställningen "Edderkoppekvindens kys 2" av den nystartade "homoteatern" (vad är en homoteater?) HiLS DiN MOR!

På Copenhagen Prides hemsida kan man läsa följande om föreställningen:

""EDDERKOPPEKVINDENS KISS 2" är en modern tolkning av en nyskriven poetisk och symbolisk berättelse som utspelar sig i en fängelsecell. Två mycket olika män har berövats sin frihet. Den ena är en politisk aktivist och har på grund av sina positioner till systemet. Den andra är en bög fönster inredare som är fängslad för förför en minderårig. Båda är frustrerade över att inte accepteras av sin omgivning och ger dem så nära varandra att du inte kan komma närmare."

Spännande, spännande! Mer om Copenhagen Pride hittar du här.

Btw: någon som vet om det stämmer att det inte finns någon upp eller ner på gayflaggan (den heter nog inte så men i brist på bättre namn...)?

Söndagsquiz!

2011-08-14T07:44:00.000-07:00

Då var det söndag och vad passar bättre en söndag än quiz? Faktiskt ganska mycket, men nu är det så att Michael Billington, teaterkritiker på engelska The Guardian, gjort ett quiz kring Harold Pinter så passa på att se hur mycket du kan om nobelpristagaren! Quizet hittar du här!

Som kuriosa kan nämnas att Harold Pinter även fick motta brittiska imperieorden där de två högsta rangerna får lov att titulera sig "Sir" respektive "Dame". Ändå blir folk förvånade när det upplopp i förorterna...

Förlåt, får det lov att vara lite Brecht?

2011-08-13T07:24:00.000-07:00

Ja jag erkänner, jag förklarar mig skyldig till grov trolöshet och ignorering av blogg...

Bättring lovas! Och som kompensation bjuds det på två stycken texter av och med teatervärldens smartaste och coolaste döing (petar ner Shakespeare och Stanislavskij från listan alla dagar i veckan), du har gissat rätt, herr Bertolt Brecht!

Den första texten är hämtad ur Brechts Gesammelte Werke 19 (Schriften zur Literatur und Kunst 2) och rör den formalistiska teori som var på modet vid tidpunkten då texten skrevs. Den andra texten nedskriven av Walter Benjamin och rör samtal som de båda haft när Benjamin besökte Brecht i Svendborg.

Den först texten hittar du här!

Och den andra texten hittar du här!

Har nog nämnt det förr men det förtjänas att nämnas igen, LÄS Rikard Schönströms bok En försmak av framtiden: Bertolt Brecht och det konkreta. Särskilt sjätte kapitlet, Dialektik i stillestånd är riktigt fett!

Men tillbaka till texterna, det är ju knappast så att jag har tillbringat sommaren med att översätta Brecht (hade varit ett rätt vågat steg eftersom jag inte kan tyska...). Istället har jag hittat dessa två texter på den utmärkta sidan www.marxists.org där man förutom Brecht kan hitta texter av de flesta stora vänsterteoretiker! Och med sidans storlek vågar jag lova att du har sysselsättning för de kommande årets regniga dagar.

Och som sagt, förlåt! Bättring lovas, ska återigen bli lite aktivitet på denna bloggen!

Diskbänkssurrealism

2011-07-15T12:26:00.000-07:00

Vi är några stycken ur avatarprojektet som har gjort en diskbänkssurrealistisk ljudinstruktion som utspelar sig i ditt eget kök! Nedan finns länk till denna 10 minuters skissartade inspelning på engelska som ni gärna får speltesta och kommentera när ni har lust till en annorlunda stund i köket.

Kitchen Sink Surrealism Avatar Exercise
- develop a surrealist sensibility in your kitchen.

Written by
Tova Gerge, Ebba Petrén & Gabriel Widing

Music by
Tobias Wedin

Preparations
The exercise is carried out individually, allthough other people can be present in the room as witnesses. Download this track to your mp3-player. Play it in your kitchen with earphones on and carefully follow the instructions. You are not allowed to listen to the track before. You are the avatar, an alien entity in your own kitchen. You follow instructions without hesitation. If the conditions for following an instruction for some reason is not right in your kitchen try to make an action equal or similar to the one that is propsed on the track. Before you start the track take a few relaxed seconds by yourself, standing in the middle of the room.

Avatarvaro / The Avatar Condition - videodokumentation från speltest

2011-06-12T03:11:00.000-07:00

Jag (Ebba) gjorde mitt B-uppsatsarbete i TTP om det här projektet. Just nu letar vi efter plats och sammanhang för att göra ett längre scenario under hösten eller våren.

The avatar figure derives from hindu gods taking human or animal shape to run errands on earth. In the digital communities of the 90:s the concept was reversed – the participants were represented by digital characters on screen, putting people in the former positions of the gods. This project is about the avatar condition, being possesed by an outer force, voice or possibly a system. The avatar is already inherent in the hierarchical mind-body distinction. The mind is already an alien presence in the body, telling it what to do. The Avatar Condition aims to externalise that process of loosing and taking control of the body-turning-machine.

The Avatar Condition is so far an artistic research project and it has not found a proper, presentable and public form yet. What we do at this point is to try out different modes, atmospheres, instructions and stories. There is no passive-spectating audience in this process. Everyone becomes involved in an unfolding story on control, desire and choice.

The Avatar Condition is a proposal developed by Ebba Petrén based in Malmö, who recently organized a festival on participation and theatre and Gabriel Widing, game desiger, based in Stockholm. Together we have produced black-box role-playing scenarios in different contexts and our interest remains in the potentials of combining games, play, theatre and performance practices. Avatar workshops and game tests has previously been organized in Stockholm, Västerås, Malmö and Copenhagen.

Teater, huliganer och Bertolt Brecht

2011-06-02T04:09:00.000-07:00

I Malmö har publikens roll och gränsen för fiktion kontra verklighet debatteras och utforskats på vitt skilda håll, ändå finns det likheter mellan Arena Baubos föreställning på Inkonst och den incident där en artonårig man äntrade planen under en fotbollsmatch på Malmö Stadium.

För den som av en händelse missat Arena Baubos föreställning och debatten som följde kan det hela resumeras så som att Arena Baubos kommer till Inkonst i Malmö med sin föreställning Kullagulla, Fassbinder och jag, en föreställning som:

I ett nätverk av performativa aktioner, där video- och scenkonst möts, dekonstrueras och roteras maktstrukturer i dysfunktionella situationer. Arena Baubo gör sig medberoende till missbrukaren, bullmamman, Fassbinder, Kulla-Gulla, den känslomässigt sårbara, psykopaten, det svältande barnet, publiken och den ensamma konstnären. De intar alltid en av rollerna offer, förövare eller hjälte och väntar in åskådarnas placering i triangeln. Sedan börjar dansen.

En del i detta är att en skådespelare dricker sig redlös och som ett resultat blir han upprörd när han till slut nekas mer alkohol. Publik och övrig ensemble får försöka lugna ner honom. Allting hade kunnat sluta här men ack… Sydsvenskans utsände ser föreställningen och förfäras över tilltaget då hon ser det etiskt tveksamma i att utsätta en människa för något dylikt under sin arbetstid (inte så många andra yrkesgrupper än scenkonstarbetare kan skriva på ett kontrakt som förbinder dem att dricka fyra centiliter sprit var sjätte minut). Kritikern lyfter frågan en aning och ser en tendens till oetiskt handlande bara för provokationens skull då man alltid kan gömma sig bakom ”konsten”. Föga förvånande svarar en av skådespelarna i den aktuella uppsättningen och hävdar att A) kritikern är en vuxen människa och om hon, vilket är fullt förståligt, fann det hela obehagligt så borde hon ha lämnat lokalen B) Att i gränslandet mellan verklighet och fiktion samt mellan upplösningen mellan aktören och publiken som handlande kontra passiv så kan det uppstå intressanta saker som leder till progression. Så ena sidan anklagar den andra för att vara oetiska provokationstöntar som gömmer sig bakom ”konsten” i brist på något att säga medans den andra sidan kontrar med att de är vuxna människor och kan ta ansvar för sig själva och det bara är inskränkta smygborgare som inte inser att det ibland måste göra lite ont när ny mark trampas.

Men nog om detta. Den andra händelsen som varit på allas läppar är den unge man som vid derbyt mellan Mff – Hif äntrade planen och knuffade till helsingborgarnas målvakt Pär Hansson efter att Hansson fått en smällare, modell större, kastad mot sig. Matchen avbröts och direkt efteråt startade en hatkampanj utan dess like då varenda tonåring med en internetanslutning började hota artonåringen som tog sig in på planen och även dyka upp utanför dörren till hans föräldrahem. Och eftersom Usama Bin Laden nu är undanröjd så fann tidningarna (inte bara kvällstidningarna) det lika gott att utnämna artonåringen till Bin Ladens tronarvinge och personligen ansvarig för alla terrorbrott begångna innanför och utanför världens idrottsarenor. Plötsligt hade Sverige ett enormt stort huliganproblem, även om ingen kunde minnas någon mer incident (smällare på plan borträknat) där dessa huliganer utmärkt sig. Artonåringen har ångrat sig och stämningen börjar nu lugna ner sig lite, ändå finns det fog för att spå antingen huliganism som årets sommarplåga helt i linje med sars, fågelinfluensa, svininfluensa etc. (även om jag måste tillstå att ehec-smittan är en värdig uppstickare).

Vad är det då som förenar dessa båda händelser? Först om främst är det publikens roll vid ett kulturevenemang (eftersom idrottens statliga finansiering ligger under ”kultur och fritid” så får det också i viss mån räknas som ett kulturevenemang), båda händelserna har upprört eftersom publiken i båda fallen har gått utanför den gräns som det scensiska kontraktet upprätthåller. Teaterpubliken ska inte behöva konfronteras med skådespelarna direkt i en situation som inte går att definiera som fiktiv eller verklig. Fotbollspubliken får å sin sida gärna hoppa och sjunga men inte ta sig in på scen (läs plan). När dessa överenskommelser bryts uppstår det frågor om hela konstartens form och villkor.

Bertolt Brecht påstås ha sagt att hans idealpublik skulle vara sportpubliken, en publik som håller en kritisk distans till föreställningen, röker och småpratar under tiden (här har nog dessvärre tiden sprungit ifrån herr Brecht då kritisk distans knappast kan sägas vara utmärkande för den unge man som har blivit allas vår rikshuligan) och inte bara sitter och klappar händer apatiskt. På samma sätt ter det sig som att de flesta sportkännare gärna hade velat ha en teaterpublik, sådana som faktiskt sitter och klappar händer apatiskt. Problemet med Arena Baubos föreställning är inte att man trampar i det etiska klaveret utan snarare att ingen vet vad föreställningen handlade om? Visst, man kan läsa på Inkonst hemsida att man undersöker något om vad som händer när vi lärt oss att ta ansvar för våra egna känslor (vad det nu betyder?) och så vidare… Men var föreställningen i sig bra? Hur gick själva undersökandet? Allt detta hamnar i skymundan eftersom någon var full. Eller? Kanske visar föreställningen att vi faktiskt inte har lärt oss att ta kontroll över våra egna känslor? Ett alternativ till föreställningens upplösning skulle kunna vara att publiken efter att ha övermannat den berusade skådespelaren kräver att få ta del av resterande undersökning. Denna form av kritisk distans skulle förmodligen te sig ganska märklig men ändå fullt logisk. Om man betalt för att se en undersökning enligt ovanstående beskrivning men istället hamnar i en situation som i bästa fall kan beskrivas handla om kollektivt beslutsfattande då skulle man rimligen kunna kräva att publiken kräver att få den utlovade undersökningen genomförd. Det problematiska är inte att man utsätter skådespelare och publik för ”fara” utan att vi, publiken, tror att kontraktet mellan publik och scen innefattar en klausul där publiken förbinder sig att passivt acceptera de mest tveksamma förlopp utan att protestera så länge som det inte utgör någon fysisk fara för de som vistas i lokalen.

Jag vågar inte påstå att Brecht skulle backa upp mig men det är hög tid att sätta sig vid förhandlingsbordet och skriva om kontraktet mellan scen och publik för så länge vi nöjer oss med att förfäras över oetiskt handlande och hot mot förhållandet mellan fiktion/verklighet så kommer scenkonsten att stagnera oavsett hur mycket nyskrivet man spelar och oavsett hur ”utforskande” man är. Som avslutning kan nämnas att publiken till den avbrutna fotbollsmatchen fick en ny biljett till Champions League kvalet som kompensation för utebliven match.

P.S. Och näää jag tycker inte att man ska springa in på planen eller dricka för mycket sprit på scen, men det är sekundärt.

Debatten om Kullagulla, Fassbinder och jag kan följas här.

Mer om föreställningen kan läsas här.

Och fotbollsincidenten kan man läsa om här.

(bilden är från resume.se)

LÖRDAGSTIPS: 24 timmar radiokonst

2011-06-01T04:37:00.000-07:00

Ett helt dygn direktsänd radiokonst! Radiophonic Creation Day.
Ett samarbete mellan Sveriges Radios experimentella radioscen SRC och webbradiokanaler runt om i världen. Spetsa öronen från midnatt nu på fredag till midnatt lördag.

Lyssna här!

Här kommer du att kunna se vilket program som spelas under sändningen:
http://shakerattleroll.parisson.org/programming.php

SRC http://sverigesradio.se/src/

En reflektion från Teaterbiennalen i Gävle

2011-05-16T01:24:00.000-07:00

Teaterbiennalen i Gävle 2011 är slut och jag tänkte att jag skulle försöka peka på några framträdande saker från veckan. En biennal är förresten en (konst)utställning som återkommer vartannat år (Källa: NE.se).

*Massor med bra teater
Det har funnits massor med bra teater att uppleva!

Och tyvärr en del mesiga seminarier, med lite för mycket snack och lite för få strategier om hur förändring kan åstadkommas. (Årets tema var just förändring.) Har suttit ner och lyssnat på mycket ord, ord ord ord.. I en traditionell föreläsningsform. Seminarieformen kan utvecklas.

* Vi har inte varit i Gävle
Vi har egentligen inte varit i Gävle. Vi har varit i Teatersverige. Vet fortfarande väldigt lite om Gävle och människor som bor där, har inte tittat på någon halmbock eller ens letat efter en. Utan har med fullspäckat schema sprungit mellan spännade föreställningar och seminarier, i lokaler som geografiskt bara råkar ligga Gälve. Att en av skolorna där många föreställningar spelades har estetiska programmet med inrikting cirkus och intag från hela landet (http://gymnasieskolan.gavle.se/vasaskolan/Program/Estetiska-programmet/) var t.ex. inte intressant nog för att involvera eleverna på något sätt i Biennalen. Synd.

* Tema FÖRLÄNGNING
En trend med långa föreställningar. Det verkar som att ju längre desto bättre. Snälla, komprimera tack! Oavsett hur bra en föreställningar är så är det inte kul längre när koncentrationen dör och det gör ont i kroppen.

Benny Fredriksson berättade för övrigt, som svar på varför han sätter upp så mycket klassiker, att han vill ha långa episka linjära verk. (Vilket dagens dramatiker enligt honom inte skriver och därför blir han tvungen att sätta upp klassiker) Läs gerillakritik från seminariet om repetoarval i inlägget nedan!

* Kroppar i och utanför rum
Enligt Tiina Rosenberg är teater kroppar som rör sig i rum. Vi har trängts med olika kroppar som rör sig i rum både på och utanför scenen. Uppfriskande.

Tack för det!

Vill du läsa mer om Teaterbiennalen 2011 gå in på hemsidan och läs mer om vilka föreställningar och workshops som spelades. Hemsida Teaterbiennalen i Gävle 2011: http://www.teaterbiennalen.se/hem/

Gerillakritik från Teaterbiennalen

2011-05-14T19:24:00.000-07:00

Nu har gerillakritik skrivits på fyra programpunkter på Teaterbiennalen i Gävle. Det känns kul att gerillakritiken fick ett fint mottagande. Vi har pratat kritik med regissörer, kritiker, skådespelare och producenter och vi har skrivit och skrivit. Hoppas på mer sånt. Nu när vi tätt inpå kunnat testa olika skrivregler för olika programpunkter vill jag fortsätta skriva mer och med fler! Under Biennalen har det nämligen tydliggjorts att gerillakritik av föreställningar, till skillnad från vanlig "hederlig" kritik, inte skrivs för läsare i första hand. Den skrivs med fördel för de som samlas i textens tillblivande, för de som är där. Den är en metod för att sätta ord på och dela de tankar som pockar på i ögonblicket. Det är ett starkt förslag på hur teater kan använda internet.

Ni som trots allt är sugna på att se vad sessionerna genererat kan kolla in länkarna nedan.
Jag rekomenderar Timeslide-funktionen (knapp i höger hörn) i titanpad som fångar känslan av hur texten växer fram över tid.

Gerillakritik från Katitzi

Gerillakritik från chefsseminariet om repertoarval

Gerillakritik från seminariet om varumärke och teaterkonst

Gerillakritik från Ferdydurke

Institutet - WOMAN AND THE MYSTERY OF THE SPEAKING BODY: THEATRE AS AN EMBODIMENT OF THEORY

2011-05-10T12:12:00.000-07:00

Foto: Jeannine Simon

Institutet, teatergruppen ifrån Malmö som lärde sig den hårda vägen att man inte får ha ambitioner som sträcker sig utanför staden bjöd den nionde maj in till något som de själva kallar ”lecture performance”. Lecture performance är som namnet antyder en hybrid mellan en föreläsning och en mer traditionell scenkonsthändelse.

Titeln för kvällen var: ~~WOMAN~~ AND THE MYSTERY OF THE SPEAKING BODY:

THEATRE AS AN EMBODIMENT OF THEORY. I denna föreställning (eller föreläsning eller föreläsningspeformanceföreställingibristpåettbättreordpåsvenska) tar man hjälp av Ervik Cevjan, doktorand ifrån Lunds Universitet som talar om Lacan och mannens konstruktion av kvinnan med mera. Samtidigt utför skådespelarna eller aktörerna (skådespelare känns inte korrekt i sammanhanget) handlingar, uppdrag som i viss mån tjänar som förkroppsligande av teorin.

Det intressanta med kvällen är inte så mycket resultatet av det ovan nämnda eller den eventuella undersökning som bedrivs. Istället är det formen ”lecture performance” som gör intryck. Man trampar upp en ny stig i denna form och detta koncept kan bli riktigt intressant med lite mer bearbetning, tid och erfarenhet. Än så länge märker man att Institutet inte riktigt har funnit sig tillrätta i formen, vilket är fullt naturligt eftersom det krävs både tid och reflektion för att bemästra ett område som detta.

Det bör dock betonas att detta inte heller avsåg att vara en slutgiltig produktion. Istället ombeds den nyfikne att ta sig till Inkonst i Malmö någon gång mellan den 8-10 december för att se produktionen i sin helhet. Under tiden kan det vara en god idé att läsa in sig på Lacan och börja bli bekväm med främmande människors beröring…

Mer om Institutet hittar du här!

Och för att fördriva tiden fram tills den 8 december så kan du alltid se vad som händer på inkonsts scener. Inkonst hemsida.

Kulturradion om Scenkonst

2011-04-30T02:45:00.000-07:00

RADIOTIPS!
Kulturadion om scenkonst

Lyssna här!

Scenkonst del 2 - Det är ni som är de konstiga
Teatern har alltid velat lyfta fram avvikarna och regelbrytarna, dårarna och hjältarna, men ändå lyckats fastna i svårbrytbara traditioner. Normer som bara släpper in vissa sorts historier och vissa sorts personer som bara får göra teater på ett visst sätt.

Men hur konstig vill vi att teatern ska vara?

Kulturradions andra program i serien om scenkonst tar tag i teaterns normer. Möt frigruppen Institutet som provocerat sig ur bidragssystemet, skådespelarna på Ögonblicksteatern som vill spela bort rullatorn ur vårt medvetande och barnteaterchefen Carolina Frände som vill att barnen ska slippa tycka rätt.

Och hur skulle det vara med ett år helt utan klassiker? Teaterkritkern Lars Ring har sett en Romeo och Julia för mycket.

Och så får vi lära oss teaterns tre obrytbara regler av dramturgiläraren Robert Lyons.

Programledare: Jenny Aschenbrenner och Jenny Teleman

Gerillakritik till Biennalen

2011-04-29T02:00:00.000-07:00

NYHET!

Det kommer skrivas gerillakritik under Teaterbiennalen i Gävle.

Det är öppet för alla att delta i gerillakritik under följande programpunkter.

Skaffa biljett till föreställningen, ta med en bärbar dator och kom med i skrivandet!

Vi möts 15 minuter innan föreställningen börjar och går igenom hur det kommer gå till.

Vid frågor hör av dig till Ebba Petrén, ebba.petren@gmail.com, 0737708531

Föreställningar

[103] "Katitzi" Onsdag kl 20-21.30 Stora Gasklockan

[321] "Ferdydurke" Fredag kl 14-16.30 Spegeln

Seminarier

[210] "Vad ska vi spela? Smörgåsborg eller á la carte?" Torsdag 12-13.30 Lilla Gasklockan

[310] "Teater för konkurrerande frifräsare" Fredag 12-12.30 Mätarhuset, Gasklockeområdet

"När föreställningen börjar tar gerillan plats längst bak i salongen (för att inte störa scenen) och öppnar samma textdokument där de simultant kan skriva en text om vad de ser, tänker och känner. På det här sättet kan den individuella upplevelsen av att sitta i teatersalongens mörker delas och ett kollektiv skapas i salongen, där diskussioner om vad som händer på scen kan föras."

Teaterkritik, gerillakritik

2011-04-25T06:34:00.000-07:00

"Inställningen till nya sätt att prata om scenkonst kommer helt klart att ändras med tiden. Måste."

I vilken mån förmår teaterkritiken frambringa en kritik av teatern? Cecilia Djurberg, ordförande i Svenska Teaterkritikers förening skriver på SR/Medieormen artikeln "Teaterkritik 3.0? Nja, inte riktigt än va?" om teaterkritikens krympande spaltrum och ekonomi å ena sidan och sociala medier å den andra. Bland annat tar hon språng i gerillakritiken av Fritzl-föreställningen Conte D'Amour förra helgen på IETM/Kulturhuset. Tyvärr kunde hon inte själv vara med under själva kritiken, men skriver iallafall såhär:

"Personligen tycker jag att sådana grepp är roliga experiment, men jag ser dem helst som komplement. Jag vill inte vara utan den 'gamla hederliga' välskrivna och pålästa kritiken. Den som tar större grepp och sätter in teatern i historiska, estetiska och samhälleliga sammanhang."

Gerillakritiken är än så länge just ett experiment och vi är inte klara över vart det kan leda. Men gerillakritiken blir genom sin intervention i salongen inte bara en kritik av scenkonstens innehåll utan av dess form och kan därmed nå till insikter som den traditionella kritiken inte verkar förmå. Cecilias text ställer spännande frågor som kan användas för att tänka lite kring teaterkritik i allmänhet.

Vad gjorde den gamla hederliga kritiken hederlig? Kanske var den hederlig i det att den förutsatte och föresåg teaterns ramar och form. Cecilia Djurberg nämner att många även "professionellt" skriver teaterkritik gratis eller för en spottstyver eftersom det är "så roligt". Det är självklart ett problem. Inte så mycket för att de inte får betalt utan för att de älskar Teater alltför mycket och därför inte är beredda på att utsätta den för de kritiska undersökningar som den förtjänar. Istället bäddar man in och packeterar teatern på ett olyckligt vis.

Vidare är det självklart viktigt att placera in teatern i ett "samhälleligt sammanhang", men detta brukar i praktiken innebära att kritikern sätter pjäsens innehåll i relation till diverse mediepådrag och andra föreställningar i liknande förpackning. Därmed undgår institutionerna, publiken och teaterns form kritikerns blick. Teatern påverkas givetvis av att kritikern arbetar enligt dessa mönster eftersom man är beroende av uppmärksamhet i pressen. Många teaterproduktioner inriktar sig därför på att göra ett inspel i en offentlig debatt snarare än att ta vara på den intima situation som teatersalongen inbjuder till och som den hederliga kritikern har otillräckliga verktyg för att bedöma.

Gerillakritiken kan inte förväntas vara "välskriven" eftersom den skrivs i stundens hetta, ej heller "påläst" eftersom den inte skrivs i närheten av en proffskritikers välsorterade bokhylla, men den kan ha andra kvaliteter. Texten kan ha en kommunikativ och inbjudande kvalite i skarp kontrast till det "sätt att formulera sig som inte så lätt släpper in andra att tycka något som är värt att svara på", vilket proffskritiken enligt Cecilia lider av.

Gerillakritiken är en undersökning som inte bara inbegriper vad som händer på scenen, utan även vad som händer med publiken under det att den betraktar skådespelet. "Gerillan" har en tendens att resa sig med eller mot det som händer på scenen. Texten kan i det avseendet få en viss pöbelkaraktär. Men vad vill pöbeln?

Motstånd: Skam eller revolution

Blir teatern under gerillakritikens villkor mer likt en sport eller ett gladiatorspel där publiken reser sig med eller mot, och där det finns en kommentaror på plats? Den antagonism som stundom uppstår i gerillakritikens textflöden är spännande, eftersom den avslöjar något om publikens inre liv. Vi får i gerillakritiken ett möjligt svar på frågan om vad publiken tänker när den ser på teater, men det är inte alltid vackra tankar.

Gerillakritiken är publikens undersökning av sigsjälv, och publiken är full med skamkänslor. Den frågar sig: Är det bara jag som inte begriper? De andra verkar ju gilla det? Är det bara jag som inte känner något? Är det bara jag som hellre vill gå ut i vårsolen än att sitta här i mörkret? När dessa frågor delas i en grupp så får de kollektiv kraft på ett sätt som är potentiellt förödande för teatern. Både på det sättet att den enskilda föreställningen inte kan uppskattas i sin fulla rätt (vilket den iofs aldrig kan av kritikern heller, som hela tiden måste förhålla sig till ett utanför). Men än viktigare eftersom det leder till ett ifrågasättande av hela teatersituationen.

Nu senast i samband med demonstrationerna i Egypten visades just kraften i att människor nu visste att även alla andra visste att också de ogillade makten (föreställningen) och plötsligt krävdes ett omförhandlande av hela den sociala och politiska situationen. Kanske är det mycket sagt att gerillakritiken skulle kunna spela en liknande roll, fast inom ett estetiskt fält som teaterns.

Medskapande: Nya roller för publik och kritiker

Frågan är om teaterns eventuella problem att möta sin publik och sina kritiker går att lösa inom teaterns ramar. Om kritikerns roll är att sätta in teatern i "historiska, estetiska och samhälleliga sammanhang" så kanske det inte är så dumt att liksom Betty Nansen Teatret i Köpenhamn ta in egna kritiker, eller varför inte involvera kritikerna redan före premiären? Efteråt är det väl redan försent, eller?

Hur skulle en teater se ut som tog publikens nyfikenhet, frustration, begär, pöbelaktighet och kunskaper på allvar? Skulle den spela samma föreställningar om och om igen på repeat kväll efter kväll? Skulle den placera publiken i långa rader och kräva tystnad? Skulle den vänta sig applåder?

Först när vi ägnar oss åt kritik av teater snarare än teaterkritik kan vi söka svaren.

Texten samskrevs under natten av Ebba Petrén och Gabriel Widing

och publicerades även på Gabriels blogg.

TIPS! Krönika för scenkonstbranschen

2011-04-24T09:01:00.001-07:00

En bra krönika

Författaren och samtidshistorikern Rasmus Fleischer problematiserar det allt mer framträdande branschtänket i kultursfären. Han gör en tänkvärd historisk återblick som löper ända från skråväsendets upplösning, via den fackliga rörelsen till dagens politiska förväntningar! (aspektpolitk)

Läs!

Texten heter FÖRVÄXLA INTE KONSTEN MED BRANSCHEN.

TIPS! Augusto Boal intervju

2011-04-18T08:00:00.000-07:00

Augusto Boal skulle ha blivit 80-år i år. Lagom till 1maj hittar du denna intervju i två delar av democracynow.org

Del 1

Del 2

En förhandstitt av Boals klassiker "Theater of the oppressed" hittar du här!

På uprisingradio.org hittar du mer om Boal med anledning av hans bortgång.

2011-04-16T15:40:00.000-07:00

Ikväll genomfördes en "gerillarecension" av Nya Rampen/Institutet & Marcus Öhrns Conte d'Amour på Kulturhuset i Stockholm. Vi var tio personer som tillsammans skrev en text under tiden vi såg föreställningen. Vi delade tankar, känslor och tolkningar av föreställningen genom våra skärmar på bakersta raden, som ett publiksamtal i realtid. Konceptet har tidigare prövats på Göteborg dans och teaterfestival och scenkonstfestivalen Paradiso 4 och är fortfarande under utveckling. Vad vi skrev ikväll finns att läsa här.

Radioprogram om förhållandet mellan konst och vetenskap.

2011-04-13T12:52:00.000-07:00

Werner Herzog, Cormac McCarthy (han som skrev "Blood Meridan" och "No Country for old Men" och Lawrence Krauss (akademiker och författare till "Quantum Man: Richard Feynman's Life in Science") diskuterar kopplingen mellan konst och vetenskap.

Radioprogrammet är cirka en timme långt och för ett program som lyder under namnet Science Friday (ännu ett påhitt ifrån amerikat).

Hur som helst så hittar du programmet här!

P.S. Har dålig koll på internationella radioprogram med inriktning på populärvetenskap så därför stal jag tipset ifrån Kulturnyheternas twitterflöde!

Mycket väsen för ingenting?

2011-03-20T02:54:00.001-07:00

Igår såg jag premiären av Mycket väsen för ingenting på Hipp.

Tidigare i den här bloggen finns ett inlägg signerat Alex Tenghamn om konsekvenserna av att ständigt välja klassiker samt använda klassiker-statusen som ett tecken på kvalitet. Den här uppsättningen av Shakespeares förvecklingskomedi är som ett skräckexempel på klassiker-frenesin. Det känns som att jag går på en premiär på 50-talet, och som att bara det att Shakespeare har satt sitt namn på det räcker för att göra det värt att sättas upp.

Uppsättningen är regisserad av Lucy Pitman-Wallace, och har i övrigt samma brittiska team bakom sig som i Maria Stuart som spelades på Hipp för något år sedan. De har satt pjäsen i den tid den skrevs i och den plats den skrevs för, dvs. ca 1613 i Italien. Kostymen och dekoren är vacker, men den målade kulissen bidrar till det konventionella uttrycket. Det problemet ligger dock främst i gestaltningen.

Skådespelarna står skrämmande ofta på rad och pratar. Hipps scen är enorm, ändå trycker sig aktörerna ofta ihop i mitten. Vidare levererar skådespelarna texten stillastående, utan gester och med möjliga ansiktsuttryck som jag sitter för långt bort för att uppfatta. Benedicts (Stefan Marling) krumsprång när han "osedd" lyssnar på en komplott för att få honom förälskad är det mest fysiska i gestaltningen. Jag har sett nästan samtliga skådespelare göra bra prestationer tidigare, men i den här uppsättningen köper jag knappt vad någon säger. Det finns en återhållsamhet som gränsar till likgiltighet i en föreställning som samtidigt ägnar sig åt melodram. En märklig kombination.

Texten är nyöversatt av Harald Leander som också spelar i föreställningen, och han har uppdaterat den till ett lättförståeligt, intelligent språk, som blir det enda moderna i uppsättningen. För det är inte bara gestaltningen och dekoren som känns föråldrad. Framförallt budskapet, moralen, intentionen och visionen med föreställningen känns hopplöst uråldrig. Jag sitter och blir förbannad i andra akten när Hero ska "förnedras" för sin påstådda slampighet - i ett spektakel som i en annan uppsättning hade kunnat påminna oss om vår egen skam i fall som Bjästa mfl., står i den här pjäsen Leonato (Tom Ahlsell) oemotsagd i sin monolog om hur han, om ryktet visar sig vara sant, ska döda henne med sina egna händer. Hero (Karin Lithman) sitter stilla och lyssnar, och visar inte med en rörelse att hon blir upprörd över vad hennes far säger om henne.

Naturligtvis vet alla att allt kommer att klaras upp i slutet - men varför är scenerna så förbannat ofarliga? Varför står kvinnorna, handlingsberövade och accepterande tysta vid sidan? Varför finns det inga konsekvenser för männen som spridit rykten - varför är temat inte ifrågasatt från ensemblens och teamets håll? Varför sätter man upp en pjäs år 2011 där ingen reflekterar över det faktum att moralen är att tjejen trots allt inte legat med någon och att allt då är okej?

Det positiva i uppsättningen är kostymen, dekoren, texten, sångerna och danserna (då antalet skådespelare faktiskt utnyttjas på ett sätt som är snyggt och spännande). Gestaltningen tror jag inte på - publiken skrattar på ställen jag är säker på borde vara allvarliga. Budskapet gör mig arg. Föreställningen är så ofarlig att den nästan blir farlig, eftersom det inte känns som att det finns någon distans till den moral som visas upp.

Funderingar kring ett nytt (?) kulturpolitiskt manifest

2011-03-15T18:51:00.000-07:00

Regissören Stina Oscarsson lyfter i ett dagsfärskt manifest frågan om hur kulturarbetaren ska bli entreprenör. Bli, eller inte bli? Texten som publicerats i Aftonbladet igår visar att berättelsen om kulturpolitiken kan börja i en annan ände än den om tillväxt och entreprenörskap: Vad ska vi ha konsten och kulturen till om den inte är ekonomiskt lönsam? Den frågan behöver fler svar – nu! Kulturpolitiken ska verka för fred och rättvisa i världen, skriver Oscarsson i manifestet, och konsten ska söka sanningen, vara fri. Stina Oscarsson var initiativtagare för Skuggutredningen, scenkonstnärernas lobbyrörelse under remisstiden för den nya kulturpolitken 2009. Manifestet från igår har fått mig att uppliva och uppgradera några tankar som jag hade då.

Skuggutredningen var bra för att den gav röst till många människor som lever av sin kreativitet och samtidigt lever på bidrag. Den visade att man kan inneha både en statusfylld position som konstnär (kreativ, aktiv, efterfrågad) och en position som A-kassetagare (”för lat för att jobba”) vilket effektivt stack hål på Alliansens myt om Utanförskap. Utredningens berättelser ifrågasatte också vad politikerna menade med att kulturarbetaren var en av de kreativa yrkeskategorier som måste få större plats på lång sikt. Skuggtredningen var rädd för att kulturen skulle förpassas till av vara hälsobringare och tillväxtskapare. De oroade sig, liksom Oscarsson gör idag, för att den statligt finansierade kulturen inte ska få vara visionär. Att dess ”icke-mätbara värden” ska försvinna ur sikte. Vilka är dessa värden?

I dagens politiska klimat talas det inte så ofta om olika värden, speciellt inte inom kulturpolitiken, där politiker från alla partier tycker samma sak, typ mer kultur till folket! Och så länge alla tycker samma sak kommer ingenting klargöras och börja granskas. Nickanden tycks ha tagit död på kampen mellan legitima alternativa kulturpolitiska projekt. Hellre talas det och om ökad förståelse och frihet, som om de vore objektiva ord som inte behöver klargöras eller värdeladdas. Både den rådande kulturpolitiken och Oscarsson uttrycker sig på det sättet. Att kulturen ska vara fri och öka förståelsen och samtalen mellan människor låter bra, men vad menar de?

Låt oss göra en tillbakablick. Att det sedan 1974 över huvud taget finns en kulturpolitik med mål grundar sig på en ideologi om att samhället ska ta hand om människan och hjälpa den att utveckla sitt skapande. Att kulturarvet ska skyddas och att kulturen är så viktig att staten måste skydda dess existens. Att viss kultur ska finansieras så att den slipper undan lönsamhetskrav och till följd av det, att vi måste ha ett kvalitetsbegrepp som sållar agnarna från vetet och hjälper till att fördela pengarna. Kulturpolitik är ingen liberal idé, utan den sista delen av det socialdemokratiska bygget.

På den tiden, på 70-talet fördes en ideologisk kamp mellan näringslivets liberaler och en stark vänsterrörelse där kulturpersoner, som dessutom ansågs stå på folkets sida, hade framträdande roller. 60-talet hade varit vänsterrörelsens årtionde och på 70-talet satsade näringslivet stora summor pengar på opinionsbildning och sponsring för att återfå makten att formulera verkligheten. Kapitalismen började bre ut sig till fler samhällssektorer, näringslivet växte sig starkt då globaliseringen av kapital tog fart. Det fanns en rädsla hos politikerna för nymodigheterna. 70-talets kulturpolitik handlade om att bevara kulturen från näringslivets klor. Idag ser det annorlunda ut. När globalismen och post-digital kultur blivit faktum är det svårt för politikerna att hävda hur de stora nationella institutionernas hjälper människor att utveckla sin kreativitet på samma sätt som de kunde göra på 70-talet. Det enhälliga svaret är: Kulturarbetarna ska bli entreprenörer och det ordet är inte förknippat med frihet.

2009 kom Kulturutredningen med förslaget att alla kultumyndigheter skulle samordnas under Statens kulturråd för att ge kulturfrågorna ökad tyngd i förhållande till exempelvis näringsdepartementet. Tidigare hävdades kultursektorns viljor av många små röster som separat inte hördes och nu skulle man stärka den samlade kulturideologin för att på klassiskt Bamsemanér kunna konkurrera om statens uppmärksamhet. Men en kulturpolitik där alla tycker lika leder snarare till demokratin töms på kraft. Politik behöver många olika åsikter så att en debatt frodas och utgöra starten för att åstadkomma en djupgående omvandling av de rådande maktförhållandena och etablera en ny hegemoni.

I Tankesmedjan Det Osynligas skrift Tankar om konst (samma företrädare som Skuggutredningen) står: ”Vi bör betrakta konsten som en illojal samhällspelare och inse illojalitetens nödvändighet för att hålla demokratin levande.” I en artikel från februari 2009 skriver Oscarsson ”Jag tror inte att kulturutredningen är lösningen på Sveriges framtida kulturpolitik och inte Skuggutredningen heller. Lösningen ligger i att vi gemensamt försöker formulera vilket samhälle vi vill leva i och vilken plats vi vill att konsten och kulturlivet ska ha i det. Det är det som är att leva i en demokrati.” De två citaten målar upp en värld där konstverk argumenterar med samhälle och varandra medan människorna utanför konstverken håller med varandra, nickar, ler och röstar på likriktade politiska alternativ, så som det politiska rummet redan ser ut.

Hysteriska Medea gör ingen förnär

2011-03-15T15:39:00.000-07:00

Medealand
Malmö Stadsteater
mars 2011

Historien om Medea är välkänd trots att den har flera tusen år på nacken. Och det är inte konstigt. Att som Medea göra valet att ta livet av sina barn är en hemsk handling, det är alla överens om, och att ens försöka förstå vad som leder till denna grymhet kan vara kittlande för vem som helst. Men i Malmö Stadsteaters Medealand är det inte kittlande. Här smeks den stereotypa offerrollen medhårs.

Publiken förväntas varken veta eller senare minnas Euripides grundstory, som upprepas på scen var tionde minut: Medea lämnar sitt hemland och flyttar med Jason till Korint, får två söner, blir dumpad för prinsessan, blir utvisad av Kungen och mördar de gemensamma barnen som hämnd. I Korint har hon inte en endaste vän till hjälp eftersom Jason inte tillät henne ha det. Detta känns förövrigt knappast övertygande att hyggliga Jason skulle göra, som är så lugn, förstående och stabil. Tillskillnad från den hysteriska galenpannan Medea som badar badkar i sin egen avföring.

Att läsa Medea som ett svartsjukedrama, med fokus på brustna hjärtan är inget nytt. Nej, det verkar tvärtom vara svårt att se Medeas hämnd för vad den är. När ett barn i en intervju skulle beskriva Sara Vargas hjärtskärande melodifestivalsvisa om kvinnomisshandel sa hon: ”Hon har blivit kär, förlovat sig, och sen precis innan hon skulle gifta sig så brast hennes hjärta”. På samma sätt förmildras Medeas hemska och långlivade dåd och fokus hamnar istället just vid hennes brustna hjärta.

Kostym, scenografi och musik ska vara modernt, men blir en kompromissande missmatch med nittiotals tunikor och antika draperingar. Allt i vitt, såklart, så det både kan utspela sig för tusentals år sedan och i sjukhuskorridorer. De påstådda kopplingarna till flyktingpolitiken känns som en efterkonstruktion, eller kanske ytterligare ett utrymme för distans till den verkliga berättelsen.

Det är tråkigt att intrigen inte tas på allvar. Att sätta sig in i en situation där en person inte kan förmå sig själv att hitta en annan lösning än att döda är oerhört komplicerat. Det är svårt idag, det är svårt i västerland, men framförallt svårt i ett samhälle som förminskar detta val till något galet. Något sjukt. I Medealand är Medea ett offer, inte en förövare, och vi kommer återigen inte en millimiter från klyschan om den hysteriska hyndan.

Malmö Stadsteater verkar fortsätta med succékonceptet att sätta schablonmässiga kvinnoroller på scen, även i detta ”kvinnoskrivna” drama som ståtar ensam bland de mansskrivna denna säsong, i alla fall bland teaterns egna produktioner. Jag skriver ”kvinnoskrivna” eftersom ursprungsberättelsen, som bekant, är författad av en man. Favoritoffret Medea stapplar, efter att ha satt i sig sömntabletter eller skurit sig i handlederna, omkring på scen i tio centimeter höga kilklackar och jag tänker att den bilden inte hjälper mig att föreställa mig en kallblodig mördare. Men så är det ju inte heller den berättelsen som berättas. Här är det den skrikande, hysteriska, suicidala kvinnan som får utrymme. Suck. Suck. Dubbelsuck. Jag har sett det förut.

Varför spelar vi klassiker?

2011-03-14T14:12:00.000-07:00

Torsdagen den 17 mars har Teaterhögskolan i Malmös avgångselever premiär i sin uppsättning av Tjechovs Tre Systrar, vad säger det om samtiden och synen på scenkonst att man väljer just denna klassikers klassiker?

På Teaterhögskolan i Malmös hemsida kan man läsa att: ”Avgångsstudenterna på Teaterhögskolan i Malmö blåser bort dammet från Tjechovs Tre Systrar.” Att ”blåsa bort dammet” ifrån olika föreställningar tycks vara en mycket populär sysselsättning i scenkonstsverige idag, Malmö Stadsteater spelar Shakespeare och Kafka (om än i ny skrud anpassad för scen), Riksteatern spelar Dario Fo och Eugene O’neill och Dramaten toppar med Ibsen, Bergman, Moliére, Shakespeare etc. Klassikerna går varma, om man vill se Shakespeare i vår behöver man inte resa långt och visst behöver vi klassikerna, eller? Att spela Moliére, Shakespeare, Tjechov eller vad det nu kan vara tycks vara ett beslut grundat på ett skrämmande säkerhetstänkande. Teatrarna vet att politiker gärna öppnar plånboken när ord som klassiker nämns och med en kulturpolitik som hellre ser att teatrarna fördjupar sig i samarbete med privatföretag (ingen kan ha missat termen kultursponsring) än utvecklar scenkonsten så kan en klassikertät repertoar vara ett sätt att säkra en rimlig budget. Kanske låter det hårt men det ”portföljmodellen” (portföljmodellen kallas det förslag den senaste kulturutredningen presenterade där grundtanken är att regionerna och länen fördelar större delen av kulturstödet) gör är ger tjänstemän som i många fall saknar kompetens för att bedöma en teaters strävan. Och om kompetens saknas för att bedöma nya sceniska uttryck så blir det lätt att klassikerna tas i bruk som någon sorts kvalitetsgarant. Om någon ifrågasätter detta så hänvisar man till att klassikerna är ”tidlösa”, ”allmängiltiga” och ”odödliga”, termer som säger mer om avsändaren än om verket. Ett resonemang som detta medför att Moliére, född 1622, är mer i fas med nutiden än en nu levande dramatiker så som t.ex. Karin Isaksson. Resonemanget blir absurt redan innan man väger in alla de nu levande dramatiker som producerar ny text som inte finner en scen.

Vad skulle vi egentligen förlora på om vi kraftigt drog ner på detta eviga iscensättande av klassiker och istället riktade det finansiella stödet till teatrar som sätter upp nyskriven dramatik? Det första vi skulle förlora var skattepengar, tjänstemän skulle vara tvungna att vidareutbilda sig så att man kunde möta det kompetenskrav som skulle krävas för att bedöma nyskapande scenkonst. Det andra vi skulle förlora var förutsägbarhet, det skulle inte längre vara möjligt att se Shakespeare på var och varannan teater eftersom de inte skulle ha någon ekonomisk vinning utav att spela klassiker.

Okej, med detta i beaktande, vad är det då vi skulle vinna på att ha ett stödsystem som lyfte fram nyskriven dramatik? Det första som skulle inträffa hade varit att scenkonsten skulle utvecklas, en utveckling som hade skett i takt med att skådespelare och teatrar får nya texter och nya utmaningar (det behöver inte vara textbaserat) att arbeta gentemot. Det andra är ny publik, för något som är säkert är att klassikerna inte bidrar till någon föryngring eller breddning av teaterpubliken. Istället för att tolka samma heteronormativa texter ifrån det västerländska kanonet så kan man föra fram röster som tidigare inte blivit hörda och göra teatersalongen till ett rum för möten istället för distansering. Inte minst så kan teatern bli en kraft som kommenterar och påverkar samtiden och inte bara ett galleri för svunna tider.

Så vad har då allt detta med Teaterhögskolan i Malmö att göra? Inte mycket mer än att Teaterhögskolan och deras uppsättning av Tre Systrar speglar samtiden, inte på ett konstnärligt plan utan på ett kulturpolitiskt. Men kanske är det lika bra att skådespelarstudenterna lär sig att spela sin Tjechov, om den brist på en medveten kulturpolitik som råder nu får fortsätta så kommer Tjechov & Co vara det enda dom har att se fram emot i sin valda yrkesroll.

En förhandstitt på Teaterhögskolan i Malmös uppsättning av Tre Systrar kan du se här!

En av fyra - tillräckligt?

2011-03-04T13:51:00.000-08:00

Vi såg Rudi Skotheim Jensen's Spilling the Milk and Boiling what's left" på Inkonst ikväll. Premisserna var bra - att undersöka mjölk och dess plats i vårt samhälle.

Men det genomfördes inte alls på det sättet som det marknadsförts på. Video, cirkus, akrobatik och dans utlovades, och jag såg som mest en och en halv av dessa. Benskörhet och laktosintolerans nämndes som hastigast, det enda som egentligen utvecklades var mjölk som metafor för kärlek, framförallt moderskärlek. Det var en intressant bit precis i början, utredningen kring vad mjöl betyder för oss som barn och vad det betyder senare. Men sen tappade det totalt.

Det fanns mycket litet visuellt att fokusera på och artisten och hans gäst verkade tappa tråden i sina samtal alltför ofta. Någon slags poäng om mjölk som en organisk vätska som vi accepterar till skillnad från andra organiska vätskor som blod gjordes, men på ett ganska uppenbart och inte så djupgående sätt. Och intressant om vår motvilja mot något som var naturligt för oss som små (bröstmjölk), men det hade kunnat utforskas så mycket mer. Roligast var nästan när gästartisten kom med information om mjölk som den sceniske upphovsmannen uppenbarligen inte kände till.

Föreställningen varade 50 minuter och det kändes långt, samtidigt som så otroligt mycket hade kunnat utforskas bättre. En 50 minuter lång föreställning för 60 kronor, eller upp till 160 kronor för icke-studenter. Det jag får räcker inte till.

Lyssningstips: Mörkrets ärta - eller Fart of Darkness

2011-03-03T07:50:00.001-08:00

"- Yes. då går jag i hamn! Godkänd av FN:s klimatpanel - check. Certifierad av Kyotoprotokollet - check. Kvalitetsstämplad av The Gold Standard Premium Quality Carbon Credits - check.
- Non-farting agreements...
- Precis
- ... vad innebär det?
- Ja, det är precis som det låter. Det är ett agreement. Ett avtal om att man inte ska - ja - farta. Flatulera, prutta, kalla det vad du vill, släppa sig.
- Vilka är det som inte ska... farta?
- Ja, det är ju människor i Afrika. Byinvånare primärt"

Åsa Asptjärn och Gertrud Larssons "Mörkrets ärta - eller Fart of Darkness" är sjukt rolig. Den kan man just nu ta del av på Radioteaterns hemsida.

Foto: Efva Henrysson

Benny Fredriksson, Baumols lag och att arbeta som resande montör.

2011-03-02T09:10:00.000-08:00

Den förste mars publicerar DN ett debattinlägg av skådespelaren Ulf Friberg där han beskriver stämningen på Stockholms Stadsteater under Benny Fredrikssons ledning. Friberg ser förklaringen till Fredrikssons hyllade ledarskap som produkten av en despotisk styrning utav Stockholms Stadsteater. Friberg beskriver hur ”Benny Fredriksson är känd som chefen som räknar toarullar på teaterns toaletter.” och att ”Benny Fredriksson har i olika sammanhang drivit krav på att den tid det tar för skådespelaren att bli sminkad inför föreställningen inte skulle räknas in i arbetstiden.” Ett krav som om det stämmer borde förpliktiga Benny Fredriksson till en paragraf 7-undersökning. Ulf Friberg fortsätter att beskriva Benny Fredrikssons ledarstil som närmast feodal och påtalar att problemet är ett större, strukturellt problem som når utanför teaterns gränser och Benny Fredrikssons person. Kulturarbetare i stort är en yrkesgrupp som löper stor risk att påverkas negativt av olika maktstrukturer.

På 1960-talet lanserar William Baumol sin teori om vissa yrkesgrupper där lönekostnaden stiger medan produktiviteten förblir den samma. Fenomenet brukar refereras till som ”Baumols lag”, ”Baumoleffekten” eller ”Baumols sjuka” och kultursektorn har varit en av de områden där begreppet varit mest användbart, man brukar ofta ha som exempel en teater där det krävs ett visst antal skådespelare, scenarbetare med mera för att genomföra föreställningen, det går inte att effektivisera bort mera eller göra produktionen snabbare. Eller kanske det gör det trots allt!? Det Benny Fredriksson har gjort är just detta, han har ökat antalet föreställningar och samtidigt fått till stånd en publikökning. Fantastiskt, förutom en liten detalj, man har inte ökat på personalen! Så samma mängd personal får ge service till ett större antal människor samtidigt som de har ett mycket högre arbetstempo på grund av fler föreställningar per år. Resultatet av denna ekvation blir att Benny Fredriksson har skapat en ohållbar situation vilket Ulf Fribergs debattartikel utförligt visar. Jag har inte läst de krav som Stockholms Stadsteater har ifrån statligt håll men jag är ganska säker på att en postfeodalarbetsmiljö är ett av kraven.

Att Benny Fredriksson har läst sin Machiavelli lite väl noga må så vara, det är ett problem som kan härledas till en person, desto mer skrämmande är det att läsa i kommentarsfältet till Ulf Fribergs artikel. Till exempel skriver signaturen ”Mugabe”:

Jorden anropar Ulf F: Det råkar vara vi medborgare som betalar den skatt och därmed den mat du ställer på bordet åt dina barn. Det är därför vi kallas skattebetalare och det är därför vissa av oss råkar ha synpunkter på hur du och dina chefer handskas med pengarna vi ger er. Är det ett problem får du väl söka dig till privatteatern och MBL-förhandla fram justa villkor för dig själv och Konsten med de hjärtegoda cheferna där. De är säkert idel öra.

Ulf Friberg borde vara tacksam för att han får lov att tjäna medborgarna med sitt gyckelspel, och att han till och med får mat på bordet till sina barn är ju på gränsen till överkonsumtion. Nä om det inte passar så ska man ta Konsten med stort K under armen och söka sig till privatteatrarna. Att Ulf Friberg under sina många år som professionell skådespelare betalat skatt som alla andra tar herr (jag förutsätter att det är en herr) ”Mugabe” ingen hänsyn till.

En annan herre (återigen är jag nästan säker) med signaturen ”tänk till” skriver:

Vilket samhälle ska vi ha? frågar Friberg kränkt av de villkor som erbjuds. Gillar man inte läget får man bli något annat. Konstigare är det inte. Vill man tjäna bra med pengar och till rejäla traktamenten finns inget bättre än att bli kringresande montör, kräver inga högskolestudier, omväxlande arbetsdagar och ständigt nya intressanta människor. Passar även kränkta kvinnor.

Givetvis har han rätt, man tjänar förmodligen mer som kringresande montör (beror kanske på vad det är man monterar) och yrket kringresande montör skulle nog kunna passa många kränkta kvinnor (?). Men jag har lite svårare att acceptera resonemanget om att ”gillar man inte läget får man bli något annat”. Kränkta eller orättvist behandlade människor har överlag en tendens att inte ”gilla läget”, det ligger så att säga i sakens natur.

Ulf Friberg avslutar sin artikel med: ”Jag anklagar inte bara Benny Fredriksson, jag anklagar oss alla!”, här ligger också själva problemets kärna. ”Mugabe” och ”tänk till” är båda män (nu är jag fan säker) som har en bestämd åsikt om kultur. De ser kultur som någonting man sysslar med på fritiden, kulturarbete är inget ”riktigt” arbete i den mån att det inte är nödvändigt. Här mäter man nödvändighet enligt kriterier som att bygga hus är nödvändigt, folk måste ju ha någonstans att bo. Konstigt nog så ser man dock blomsterhandlare/florister som en legitim yrkesgrupp för blommor måste man ju ha annars..? Och visst måste man ha blommor, på samma sätt som man måste ha kultur. Både blommor och kultur gör livet till någonting mer än ett citat på döden. Eller som man brukar säga, det gör det uthärdligt. Men tills att vi börjar se kulturarbetare som en ”riktig” yrkesgrupp med unika kunskaper och en samhällsnyttig funktion så kan vi inte heller anklaga folk som Benny Fredriksson för skådespelarna ska ju vara tacksamma att de får betalt. Och ja, skådespelarna ska vara tacksamma att dom får betalt, lika tacksamma som vi medborgare som har ynnesten att se dom utföra sitt yrke kväll efter kväll. Vi måste helt enkelt återprofessionalisera kulturarbete!

Den som vill läsa Ulf Fribergs artikel kan göra det här!

2011-03-02T09:09:00.000-08:00

"Våra bräckliga konstverk till kunskap"

Fredrika Spindler är en filosof med kul perspektiv på kunskap. Hon är verksam vid Södertörns högkola i Stockholm och har skrivit en boken Nietzsche kropp, konst och kunskap utgiven på Glänta Produktion 2010. Spindler menar att det fina med kunskap är att den är beredd att omprövas. Har den blivit till sanning är den död. I boken använder hon Nietzsche för att filosofera kring det här på ett befriande sätt. All kunskap är konst. Kunskapens giltighet ökar när kunskapen växer. Flera perspektiv kan finnas parallellt och de behöver inte konkurrera. Kan vara intressant för oss när vi går in i uppsatsskrivandet! Några citat ut boken.

"Kunskapen är alltså möjlig endast om den håller själva livets mått, det vill säga accepterar sig själv som mångfaldig, sammansatt av förhållanden och krafter som ständigt skapar och upplöser sig själva. Att "kunna" innebär därmed att assimilera sig själv med världen, relatera till den och mäta sina krafter med den i varje ögonblick. Därmed blir det möjligt att förstå varför denna kunskap måste kallas tolkning, utvärdering och skapande." (s. 118)

"I nietzscheanska termer kan kunskapen inte vara annat än en konst, och konsten kan inte vara annat än just den här formen av kunskap." (s. 118)

"Mer än någon annan är Nietzsche medveten om att våra bräckliga konstverk till kunskap hela tiden tenderar att vilja avstanna och upphöja sig själva till eviga och fasta sanningar [...] Så snart en tanke eller en handling håller på att utfärda ett mått måste den därför överskrida sig själv, gå vidare, förbereda sig inför nästa sammandrabbning och omformulering. " (s. 119)

"Men denna vetskap som avgör var värdet ligger innebär också insikten om att alla sanningar just därför bär på sprickor så fort de uttalas, att ingenting är bräckligare än den tanke och akt som skapar [...] Den skapande tanken kan inte vara annat än en kritisk tanke, som ständigt måste ifrågasätta vad som motiverar den. " (s. 120)

Och ett par ord från Nietzschegubben själv.

"Livet har inte gjort mig besviken! Från år till år finner jag det tvärtom allt sannare, åtråvärdare och mer hemlighetsfullt[...]den tanken att den sanninssökande hade lov att betrakta livet som ett experiment - inte som en plikt, inte som en skickelse, inte som ett bedrägeri! …[...] "Livet ett medel till insikt" - med denna grundsats i hjärtat kan man leva inte bara ett tappert utan också ett glatt liv och skratta gott. " (s. 117, samma bok)

PÅ BESÖK I HUFVUDSTAN'

2011-02-27T12:36:00.000-08:00

Dags att ta publiken på allvar!
Djungelboken på Stockholmsstadsteater 27/2 2011

Jag kommer till teatern i tron att detta är en barn- och ungdomsföreställning/ familjeföreställning och när jag ser mig omkring på den övriga publiken så stämmer det med mina förväntningar. Kanske just för att den ska passa för alla, som den egentligen inte passar för någon. Föreställningen saknar specificitet och tyvärr springer många skådespelarna runt och skriker under en allt för stor del av föreställningen. Oftast tror jag inte på dem.

Det är som om att regissörerna inte litar på sin publik, inte litar på att de skulle sitta kvar om det inte låter och rör sig på scenen konstant. Jag har aldrig någonsin sett så många smockor och slagsmål under en föreställning. Det är tydligt att man arbetat mycket med stage fighting. Det är mycket snyggt gjort (med matchande ljudeffekter till) MEN jag förstår ändå inte varför. Det ska nog vara komiskt och fånga in filmens värld, men blir mest ett snyggt effektsökeri. Effekter i alla ära, jag uppskattar facklor och många dansande människor på en scen, men det räcker inte.

Jag gillar föreställningsidén, att använda djungelboken på ett idag (eller år 2017). Att berätta i två lager där alla är djur och samtidigt människor som lever efter ”djungelns lag”. Det är spännande med figurer som blir djur och människa på samma gång. I föreställningen finns många skämt och blinkningar till publiken genom populärkulturella referenser. Men nästan alla blinkningar är bara till den vuxna publiken. Det hörs många fler skratt från vuxna än från barn under hela föreställningen. Föreställningen har vulgärt många skämt och anspelningar på manliga könsorgan, som antingen blir skadade eller styva. Och föreställningens genusperspektiv i det stora hela orkar jag knappt ta upp.

De enda kvinnor som finns representerade är den förföriska ormen Kah och en gamjournalist i rosa kjoldräkt, plus några krokade brat-brudar som springer förbi. Peter Gardiner spelar en kvinnlig/transexuell(?) queer Bagera. Vilket han gör väldigt fint, men inte heller han blir på riktigt en representant för kvinnan. Föreställningens höjdpunkt är Christian Hillborg och Johannes Bah Kuhnkes brat-apor som en söndag som denna t.o.m. får publiken att stå upp och klappa händer som på värsta rockkonserten. Erlend Birkelands scenografi är snygg och ger ett väldigt typiskt musikalintryck. I föreställningen har det även bakats in politik med Amerikanska och Nordkorea soldater, SD-anspelning mm. Det tas upp utan att kommenteras, och lämnar i alla fall hos mig mest en klump av obehag.

Vad jag vill ha är en större interaktion med publiken och mer skärpa, färre scener men bättre. Den har sina kvaliteter, men räcker inte till! Jag vet att jag förtjänar bättre och att den ”unga teaterovana” publiken förtjänar bättre, förtjänar att bli tagen på allvar!

Foto: Peter Gardiner i Djungelboken. Nypremiär 11 januari 2011.

Fotograf: Petra Hellberg

Läsa mer om föreställningen?
Teaternshemsida
Allmänsökning

Partisanteatern i Malmö Fria

2011-02-25T04:24:00.000-08:00

"Paula Brante hade en dröm om att spela normbrytande teater. På ett år har Partisanteatern gått från idé till 20 medlemmar. Nu firar Malmös yngsta teatergrupp födelsedagen med att sätta upp sitt tredje nyskrivna verk."

Malmö Fria har skrivit en fin-fin artikel om Partisanteatern. Hela texten finns att läsas här.

TIPS! Lite Billigare Lite Sämre Det började som en skakning

2011-02-24T08:40:00.000-08:00

Livet, Döden, Ångesten, Familjen.

PotatoPotato tar två flugor i en smäll och premiärtolkar BÅDE Teater 23 och Varitéteatern Barbès! Orginalet spelas på Teater 23 och mer om det kan du läsa på www.teater23.se

Det blir nog den hemskaste, allvarligaste, mörkaste, mest ångestfyllda och sorgligaste Lite Billigare Lite Sämre någonsin.

Kom tidigt om du vill ha ordentlig sittplats. Klockan 20.00 sätter det igång. En stund senare har du ångesten i halsgropen.

Var?

Nya Tröls, Karlskronaplan 1

När?

Söndag den 27 februari 20.00

Hur?

alldeles gratis

MakTenS RetoriK

2011-02-23T10:39:00.000-08:00

Maktens retorik. Maktens retorik som alltid har rätt, som vänder allting till sin egen fördel. Som om någon försöker sätta sig upp mot maktens förtryck kan använda det, just det, som ett argument för att trycka ner den som försöker göra motstånd. Vad gör vi egentligen? Obehagligt och verksamt. Går det att göra revolt??!

TTP har idag tillsammans med blandad komplott av elever och personal på teaterhögskolan haft en ett jämlikhetsseminarium och sett filmen A divided classroom, som handlar Jane Eliott och hennes workshops i makt och förtryck…

För den som vill se mer av Eliott (klart att du vill!)

Jane Eliotts hemsida

FILMER;

A classroom divided

Blue Eyed

Delkurs 6 - lästips

2011-02-23T04:54:00.000-08:00

KULTUREKONOMI : blogg med debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström
RUM FÖR HANDLING: Ylva Gisléns avhandling som fokuserar på kollaborativt berättande i digitala medier.
COPYRIOT: blogg av Rasmus Fleischer som skrev Det postdigitala manifestet.

Unknown Pleasures med Eftersnack

2011-02-23T04:42:00.001-08:00

Ett dansföreställningstips!

Torsdag 3 mars,

19:30,
Palladium,
Malmö

"Unknown Pleasures utgör tredje och sista delen i Carina Reichoch Bogdan Szybers Melankoliska Cykel. Smittande humor och djup sorgsenhet samsas i denna varmt publikkommunicerande förställning." Mer info. Biljetter.

Regi, idé, scenografi, kostym: Carina Reich och Bogdan Szyber
Aktörer: Dag Andersson, Sandra Medina, Piotr Giro, Carina Reich, Bogdan Szyber
Rörelse- och metodvittne: Cecilia Roos
Ljuddesign: Siiri Eriksson*
Ljusdesign: Norunn Standal*
Kostymdesign: Bente Rolandsdotter*

*avgångselever från Dramatiska Institutet

Rapport från Knudepunkt

2011-02-22T11:24:00.000-08:00

När TTP utvecklade manifestet så framhöll vi våra spretiga intressen som en styrka. Jag berättade att jag är intresserad av relationen mellan spel och teater. I helgen var jag på det nordiska konventet Knudepunkt som i år hölls utanför Köpenhamn. Där samlas vi kring lajv, levande rollspel, som kommit att täcka in så mycket mer än vad det gjorde för femton år sedan. Det är lajvarrangörer, personer från teater/dans/performance, pedagoger och de med akademisk ingång till spel som alla samlas under subkulturell flagg där många lagt ner så mycket obetald tid på sitt intresse att det blivit deras expertområde.

Konventet består av föreläsningar, workshops och utvecklingsforum som deltagarna leder för varandra. Jag ledde med hjälp av Gabriel Widing(som på sin blogg gjort fin dokumentation från helgen) en workshop inspirerad av vår teaterhögskolas metodkitt. En vanlig struktur för lajv är en grupp spelarare som spelar sig igenom mer eller mindre improviserade händelseförlopp för att tillägna sig kunskap.

Vi använde oss av den slags "viljeimprovisationer" vi i TTP gjorde med LInda Ritzén under delkurs 2, eftersom de föreslår bra sätt att stanna i improviserade situationer. Vi gjorde scener och övningar i att sätta vilja och handlingar i centrum. Jag fick bra feed-back från deltagarna och fortsätter att fundera över vad tänkesättet innebär för de längre improvisationer utan publik som av rollspel består av.

Under konventet gjordes flera presentationer av spännande lajv som producerats under året . Ett exempel är det norska Mad about the boy som handlade om en grupp kvinnor i en framtid där alla män dött ut i en epedemi - utom en. Lajvet gjordes i två omgångar, dels ett spel med bara kvinnliga spelare och dels ett där både män och kvinnor kunde spela.

Ett annat lajv som gjorts under året är Level 5 som också var en performance av den amerikanska konstnären Brody Condon. Level 5 handlade om personers utveckling under en självhjälpskurs och undersökte metoder tagna från en kurs som hölls på 70-talet.

Jag prövade också spelet Grand Mechanism som från början var en regelbaserad teaterföreställning som satts upp i Finland. Spelet använde sig av teatervärldens karriärshets och shakespearianska monologer för att berätta om maktstrukturer och behov av syndabockar i samhället. "The rules are simple: do what you need to do to stay in power, or just stay alive" Kul spel!

Tips: "Brecht on Stage"

2011-02-22T01:57:00.000-08:00

Kort med ganska trevlig BBCdokumentär om Brecht och Berliner Ensemble.

Del1: http://www.youtube.com/watch?v=7LlYv6iytDY

Del2: http://www.youtube.com/watch?v=zsjQL6RP8dg&feature=related

Del3: http://www.youtube.com/watch?v=yZbDX-F3WHs&feature=related

Rodrigo García, Del 2

2011-02-21T03:17:00.000-08:00

Det här är en intervju gjord i samband med uppförandet av Rodrigo Garcías "Esto es así y a mí no me jodáis" på Bonlieu Scene Nationale 2010. Klippet nedan är en trailer för den franska versionen av föreställningen.
Själva intervjun är inte precis någon visuell fest, men kan ses här.

Spelar du in? Nå, då kör vi: Jag heter Rodrigo García och vi kommer att spela en pjäs som vi har repat in och skapat här i Annecy, för Bonlieu-teatern [Bonlieu scene nationale]. Pjäsen heter ”Såhär är det och jävlas inte med mig” och är i grunden en monolog som jag skrev för en blind skådespelare. Den handlar om blindhet och många andra saker. En blind man minns när han som barn och kunde se, och en resa som han och hans föräldrar gjorde till Brancacci-kapellet i Venedig. Han minns fresker av Massaccio och Masolino med Adam och Eva-motiv och skapar utifrån dem en väldigt personlig bild av paradiset. Med detta som utgångspunkt följer så en mängd begrundanden kring hans liv och samhället och så vidare. Utöver den blinde skådespelaren, som heter Melchior, finns det ytterligare två väldigt viktiga personer i verket: den ena är en skådespelerska, Núria [Lloansi], som genom en mängd handlingar utgör ett komplement till Melchior. Den andre är Tape, en musiker som alltid arbetar tillsammans med mig. Och detta är självklart viktigt. Då verkets teman är centrerade kring blindhet, så blir detta att arbeta fram ett ljudande universum grundläggande. Därför har vi denne musiker. Han uppfinner melodier och ljud med små mekaniska leksaker och med en mängd cymbaler, som han också bearbetar med hjälp av datorer och på så sätt utforskas en rätt sällsam ljudbild fram, som gör hela detta universum komplett. Jag är inte en textbunden regissör, jag är inte intresserad av att illustrera text – istället tycker jag om när texten verkar parallellt med det visuella och det ljudande. Det anser jag är min uppgift som regissör, att erbjuda publiken detta bygge. Genom genreblandningen utvecklar jag min poetik. Vad har du för bakgrund? Hur började du arbeta med den här sortens montage och dessa teman? Jag har arbetat med teater i tjugoett år, och på den tiden har det hunnit hända en hel del. Bland annat har jag blivit gammal och mycket har förändrats. Jag vet inte, kanske kan man säga att den teater som jag arbetar med nu är väldigt influerad av bildkonst och musik och att jag försöker fly från ortodox eller traditionell teater. Även om just detta kanske är mitt stillsammaste verk. Vanligtvis gör jag mycket mer ursinniga, galna, mer yviga verk. Den här föreställningen ville något annat, den krävde något ömsint, ett lugnare, mer öppet tilltal - vilket är ovanligt för mig. Det är nog första gången man kan ta del av ett sådant verk från min sida, och jag är glad för att det skiljer sig från de saker jag gjort tidigare. Är detta en premiär? Nästan. Pjäsen har i själva verket uppförts ett par gånger tidigare. Det repeterades här för ca en månad sedan och uppfördes sedan tre gånger i Bryssel, på Kunstenfestival på Palais de Beaux Arts. Nu ska den premiärspelas i Frankrike, i Annecy [2010]. Hur är ditt förhållande till fysisk teater, har den influerat ditt arbete? Jo. Kanske är just den här den här föreställningen den som minst referenser till fysisk teater. Den finns några detaljer, men väldigt få. Jag har alltid intresserat mig för det som kropparna kan uttrycka och som inte kan sägas med ord. Men det märks mest i andra verk jag gjort, som i till exempel ett mycket fysiskt verk vi spelade i förrgår, som heter ”Död och återuppståndelse hos en cowboy” där skådespelarna agerar väldigt fysiskt. Det här verket är annorlunda, inte så fysiskt. Hur är det att arbeta som du gör nu, på ett mer nomadiskt sätt? Mitt arbetsteam är mycket konstigt. Vanligtvis kommer ju folk från ett och samma ställe, men, när man vid gästspel väntar in oss på flygplatser så brukar det bli härdsmälta, för våra flyg kommer från olika håll. Under åren har jag hållit i många workshops, och på så sätt har jag lärt känna folk och arbetsteamen har utökats på ett naturligt sätt. Rätt vad det var engagerade jag skådespelare eller tekniker som jag träffat på turné. På så sätt har vi hamnat där vi nu är, att teatergruppen består av folk från en massa olika länder. Sedan stämmer det ju också att vi verkat i en nomadisk anda, vi har aldrig haft en fast produktionsplats, och jag har heller aldrig velat ha det så. Jag har velat ha en grupp utan åtaganden på ett fast ställe. Vi producerar där vi får engagemang och medel. Vissa pjäser gör vi i Frankrike, andra i Italien, Spanien och så vidare.
Översättning från spanska: Nathaly Salas ©.

Ps. Här är en text som Theresa Benér skrev om Rodrigo García, efter teaterfestivalen i Avignon 2003, för Sveriges Radios OBS.

Rodrigo García, Del 1

2011-02-21T02:50:00.000-08:00

Översättningar av ett par intervjuer med den spansk/argentiske regissören Rodrigo García har varit utlovade ett tag... här kommer de nu:
Först en intervju ur kulturprogrammet "Kuhinja", som görs av det Sarajevo-baserade, oberoende bolaget pro.ba (Bosnien-Hercegovina).

@font-face { font-family: "Cambria"; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 10pt; font-size: 12pt; font-family: "Times New Roman"; }div.Section1 { page: Section1; }&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;/style&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;span style="font-size: 12pt; font-family: Cambria;"&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;

1. Jag kallade mitt teaterkompani för ”La Carniceria Teatro” (typ teaterslakteriet) efter min far. Min far var slaktare och förblev det livet ut. Han ägde ett slakteri, där jag bodde och arbetade jag tillsammans med honom. Han ville att även jag skulle bli slaktare och ta över hans värv. Men jag tyckte inte om slaktaryrket, jag föredrog att syssla med andra saker: som teater och filosofi, intressen som min pappa inte alls uppskattade. Vi bråkade mycket om det här, så det hela ter sig ju som ett slags ironisk hyllning att jag nu döper mitt teaterkompani till teaterslakteri. Han ville att jag skulle ha en slakterirörelse och så blir det ett teaterslakteri jag slutligen har… 2. Jag ser mig inte som en teaterregissör – utan som någon som skapar kompositioner. De saker jag gör är blandade… eller, jo, jag gör ju teater, men så tillsätter jag bildkonst, video, scenografier och texter. Det jag gör är så att säga mer allomfattande verk. Inte desto mindre är skådespelaren – skådespelarna - den viktigaste beståndsdelen i mitt arbete. Där en bildkonstnär arbetar med färger, arbetar jag med skådespelare, skådespelarnas kroppar. Sedan blandar jag olika konstuttryck, men egentligen är det sekundärt. 3. Hördu, jag anser att teatern är en bra plats att diskutera verkligheten och vardagshändelser på. Den här sortens politiska, antiglobala teatern har jag sysslat med i ca fem år. Förut gjorde jag en annan sorts teater – mer ”konstnärlig”, men så nådde jag en punkt i livet då jag sade till mig själv att ”du måste sluta vara en konstnär och istället ägna dig åt det som sker här och nu och det bör speglas i ditt arbete”. 4. Jag tror att teatern har förändringspotential. Uppenbarligen kan vi inte förändra världen genom att göra teater, men vi kan skapa en motståndscell. Jag tror att vi idag förlorat tron på politikerna – vi kan ju inte tro på politiker som huvudsakligen för krig, trasar sönder ”tredje världen” och som skapar en slags välfärd för européerna som jag misstror. Då vi inte kan tro på politikerna, så måste var och en av oss göra något, formulera egna svar. Jag gör det genom teatern, i verk som jag visst tror har ett värde och en mening. 5. Ja, det stämmer, vi kastar mat på scenen… folk kritiserar oss för det. Det har med matens symboliska värde att göra: man säger ju ”lek inte med maten” ”du ska inte slänga mat” etc. Jag kan försäkra dig att jag förbrukar mycket mindre pengar på mat i mina föreställningar än man på operan kostar på en enda dräkt. Ibland använder jag allmänna medel, statliga pengar, och jag tror att jag använder det på ett hederligt sätt för att uttrycka saker som ligger i samhällets intresse, medan det finns folk som visst missbrukar massor med medel på exempelvis en operauppsättning eller på underhållningsteater som inte tjänar någon – och de blir inte kritiserade. Varför lägger de exempelvis så mycket pengar på scenografi? Men mig kritiserar man därför att vi kastar mat på scen. 6. Min publik är välbärgad. Jag gör inte teater för folk utan pengar… som sagt… folk utan pengar går inte på teater (…)

... och här tar klippet slut på ett litet snopet sätt. Men hans syrliga resonemang kring publiken som ser hans pjäser kan höras och läsas på olika håll. I en intervju med den spanska journalisten Beatriz Bergamín säger han: ”Jag gör mina verk för folk som är som jag själv, en kultiverad, illa fungerande och patetisk minoritet… som alla läser samma jävla författare. Folk med pengar att handla för, som talar om konst och som inte riskerar något.” (”El corrosivo y poético teatro de Rodrigo García conquista los escenarios del mundo” El Pais 2006-01-15).

Klippen som förekommer i reportaget är ur föreställningen "Aproximación a la idea de desconfianza" [Annalkande mot misstron som idé].

Oversättning från spanska: Nathaly Salas ©.

David Karlsson for Dummies

2011-02-18T04:28:00.000-08:00

Kulturpolitiska modeller är nästa tisdags tecken för TTP:s del.
Ciceron kommer David Karlsson att vara.
De flesta har möjligen en uppfattning om vem han är, men kanske inte riktigt alla ändå. Efter att 2008 (tillsammans med Yvonne Rock, informationschef) ha hoppat av Kulturutredningen skrev han boken En kulturutredning: Pengar, konst och politik (Glänta Hardcore 2010), som diskuterar/kritiserar det som kom att bli 2009 års Kulturproposition och som i sin tur är en revidering av 1974 års kulturproposition.

Det finns en del på nätet som belyser hans kritik mot utredningen, bland annat Dalademokratens referat från den kulturpolitiska debatt som David Karlsson deltog i under Bok- och biblioteksmässan i förra året, tillsammans med bl. a Orionteaterns chef Stina Oscarsson. Här togs SD:s nya roll i kulturpolitiken upp, samt regionaliseringen av kulturstödet. (Två frågor som Petra Brylander kort vidrörde på Inkonst i söndags.) I samband med att Kulturpropositionen offentliggjordes (för ganska exakt två år sedan) skrev han en debattartikel i DN. 2008 publicerade Ordfront artikeln "Så tuktas en kulturpolitik". En liten koncis intervju med David Karlsson finns på bloggen Kulturekonomi.

En Kulturutredning: Pengar, konst och politik har mottagits väl i pressen, boken anses vara gediget skriven och belysande. Underhållande till och med. Läs den, om ni kan slita er från historiologin. Men man ska alltid försöka hitta sprickor... Och det anser sig Rasmus Landström på dagensbok.com ha gjort i sin recension "Kulturpolitik för lattevänstern". Han skriver: "(...) trots smarta resonemang om Habermas och pressstödet, trots skarpa iakttagelser i fildelningsdebatten och trots kvicka jämförelser mellan kultur- och miljödiskussioner är det någonting som saknas. En kulturutredning må vara hur smart och underhållande som helst – det botar inte det faktum att boken saknar udd! Det botar inte att den saknar en idé om hur en radikal kulturpolitik ska se ut i praktiken och det botar inte dess brist på konkreta förslag."

Vill ni läsa vidare, så kan ni ex vis kolla Skugguredningen och Amartya Sen.

Foto: Ur Jakob Hirdvalls "Det osynliga" 2009.

Fler dockor...

2011-02-17T03:41:00.000-08:00

Ur Gisèle Viennes "Jerk", som man kunnat se på bl. a Tuppfestivalen i Uppsala och på Inkonst 2009. Gisèle Vienne är dockmakare och en av de flitigast turnerande europeiska regissörerna/koreograferna. Det finns även en radioversion av "Jerk" ;), gjord av Franska radions motsvarighet till Radioteatern: Atelier de Création Radiophonique.

"Jerk" är en mycket obehaglig föreställning, som bygger på en text av Dennis Cooper (fritt efter det verkliga fallet med seriemördaren Dean Corll i sjuttiotalets Texas). Själv tycker jag att Gisèle Viennes arbete är problematiskt, lite på samma sätt som David Lynchs (som nyss visades på GI Strand i Köpenhamn). De skapar en väldigt obehaglig stämning som man sedan geggar runt i, vilket åtminstone jag upplever som spekulativt. Men, det är intressant om man lyckas bibehålla distansen, vilket hon också arbetar med. Exempelvis ingick det i "Jerk" ett programhäfte ur vilken man läste en scen. (Lite som i Potatopotatos reading av "Rapport från semesterort", fast inte på det där lekfulla sättet utan sjukt hardcore).

Teater för öronen

2011-02-17T03:13:00.000-08:00

Electronic Marionette av Theatre of the Ears.
Klipp från presentationen av Zaven Parés verk på Teaterfestivalen i Avignon 2002. Den här presentationen föregicks av en rad digitala experiment med själva "roboten", som bland annat styrts via ett tangentbord. Det här är en analog version, som istället är röststyrd (av den franska skådespelerskan Valère Novarina).

Regi och design: Zaven Paré, Text och mask; Valère Novarina, Översättning: Allen Weiss, Ljud: Gregory Whitehead, Dockmakare: Mark Sussman.

Tips: PÅ VILLANDE HAV

2011-02-16T00:00:00.000-08:00

Varmt välkommen till premiären av

På villande hav

av Slamowir Mrozek

Tre personer sitter på en båt som har förlist. De är hungriga men matförråden är tomma. Förslaget kommer att att man kanske borde äta upp någon av varandra. Frågan är bara vem?

Missa inte när Banditteatern spelar denna absurda komedi som vänder ut och in på demokratibegreppet.

Regi och bearbetning: Viktor Tjerneld. Medverkande: Hanna Roth, Rasmus Johansson, Emil Brulin, Nora Bredefeldt. Produktion: Mario Castro Sepulveda

Spelas onsdagen den 16 februari kl. 19.00 på Inkonst - Klubben, Bergsgatan 29, Malmö.
Entré 60 kr.

Ain´t I a Woman

2011-02-15T23:52:00.000-08:00

Författaren och feministen Alice Walker [Purpurfärgen] läser Sojourner Truths legendariska tal.

TRYCK

2011-02-15T10:18:00.001-08:00

Dagens kulturnyheter visade ett inslag om TRYCK - en kulturförening som bildades förra året och som har som vill undersöka om och i så fall vilken roll hudfärg spelar i svensk scenkonst, film, TV och media.

TRYCK kommer att hålla tre seminariekvällar där de möter olika grupper/intresseområden - Aktörerna, Makthavarna och Dramatiken. Det hela utspelar sig på Södra Teatern.

Känns som ett oerhört intressant initiativ i ett land där ingen höjer på ögonbrynen åt att uppsättning efter uppsättning bara uppförs av vita skådespelare på våra stora teatrar. Vem är det som ska bryta trenden? Var sitter felet i systemet?

Kuriosa: Jag läser om Lorraine Hansberry just nu, en dramatiker vars pjäs A Raisin in the Sun ofta klassas ihop med Glasmenageriet av Tennessee Williams, En handelsresandes död av Arthur Miller och En lång dags färd mot natt av Eugene O'Neill som en av de stora, amerikanska klassikerna om brustna drömmar och familjer på gränsen till sammanbrott. Något som sticker ut? Hansberry är den enda som inte översatts till svenska.

En intressant artikel om vår uppfattning om vad som är intressant för en svensk publik hittar man också här, i Bang nr 4 2009. Miriam Sise, svensk, svart, kvinnlig teaterregissör intervjuas.

En heteronormativ show för de allra minsta

2011-02-15T08:15:00.000-08:00

Den Lilla Sjöjungfrun av HC Andersen
Dramaten
Regi: Kajsa Giertz

Jag tror att HC Andersen ville säga något med den här sagan. Att sjöjungfrun ska ”sprätta isär sin stjärt” på sin 15-års dag för att bli ”en riktig kvinna” blir, trots Kajsa Giertz barnvänliga version med en havshäxa som inte ens de minsta barnen blir rädda för, en obehagligt tydlig uppmaning som i denna uppsättning lämnas helt okommenterad.

Barnen är förväntansfulla i salongen framför Dramatens stora scen när de väntar på att ridån ska gå upp för årets familjeföreställning. Det prasslar i godispåsar och åttaåringarna är förvånansvärt uppmärksamma under de långa danssekvenserna, även om barnet bakom mig pustar ut när det är dags för paus ”Åh, nu är det äntligen slut!”. Men jag tycker inte att det är de långa dansscenerna i den här föreställningen som är problemet. Det är snarare de, tillsammans med Sven Dahlbergs vackra scenografi, som är behållningen i denna påkostade saga.

Det verkar som om Gierz lagt den mesta av repetitionstiden på danserna och det återkommande ”Giertzglidet” nedför den parkettklädda jättestam som ståtar i mitten av scenrummet. Dialogerna är det däremot få av skådespelarna som framför med samma energi och iver som de gör i glidningarna. På samma sätt som i Giertz uppsättning av Snövit på Malmö Stadsteater 2007, så står skådepelarna blickstilla under dialogerna. När någon talar stannar allt, till och med det annars roterande trädet som, både i vatten och på land, utgör navet i scenografin. Det enda undantaget i de stelopererade dialogerna är när Malin Eks havshäxa, omringad av sina ”polyper”, förhandlar med sjöjungfrun om priset för ett par ben. Även de pratiga sångerna utan melodi bromsar berättelsen. De är för svåra för ensemblen att framföra, eller kanske helt enkelt för dåligt komponerade. Istället blir sången falsk och osäker och det är svårt att urskilja orden, även om det blir lite bättre när Marianne Vassbotn Claesson står för tonerna. Även när prinsessan, spelad av Anna Björk, gör entré händer det något med gestaltningen och plötsligt är det ett levande spel på scen.

Föreställningen följer samma intrig som Disneyversionen från 1989, förutom att den lilla sjöjungfrun på Dramaten inte har några vänner som i den tecknade versionen, utan lämnas istället sorgset ensam med sina bekymmer. Till havshäxan har hon, i utbyte mot ben och genom det möjligheten att leva bland människorna, gett sitt röst och fått ett krav: att hitta någon som kommer att älska henne. Eftersom hon räddade livet på prinsen känns det logiskt att de är just honom hon vänder sig till och, mycket riktigt, blir hon väl omhändertagen av prinsen uppe på land, sin tystnad till trots. De blir bästa vänner och sjöjungfrun flyttar in på slottet. Men i denna berättelse får bara den tvåsamma kärleken existera, att prinsen älskar sjöjungfrun som vän räknas inte ett dugg. När han gifter sig med grannprinsessan blir allt förstört, fast vänskapsrelationen mellan prinsen och sjöjungfrun verkar intakt. Detta blir obegripligt eftersom det var till människovärlden hon längtade, inte efter Prinsens säng. Men den verkar Giertz ha glömt bort och från ingenstans slår sjöjungfruns asexuella svartsjuka till.

Jag tror att föreställningen hade blivit så mycket bättre om Giertz lagt all repetitionstid på dansen och strukit dialog och sång rakt av som i Pär Isbergs Pippibalett på Operan 2005. Istället blir Den Lilla Sjöjungfrun en ojämn heteronormativ show om tvåsamhet, riktad till de minsta, och utan normkritik tuffar Dramaten vidare och cementerar stereotyper som just på en nationalscen borde vara självklara att ifrågasätta.

Dagens föreställning: SQUEER PÅ NORMALDAGEN I LUND!

2011-02-15T06:01:00.000-08:00

Idag, 15 februari kl. 19.00 spelar Squeer på Café Athen i Lund.

Squeers fyra grundbultar kallar sig Leffe, Mange, Calle och Dan. De är fyra arbetssökande män som ganska så ostadigt men med höga ambitioner intar scenen.

För detta unika tillfälle att få spela inför normala människor har Squeer tagit ett axplock från sommarens föreställning Work The Stage, blandat med nyskrivna alster inför beach 2011 och naturligtvis en hel del specialskrivet för Lund Universitet. Denna blandning bör vara i allra högsta grad roande eller störande. Eller som en man i Sollefteå uttryckte det; "Vafan gjorde ni? Man blir ju helt mindfucked!".

MEDVERKANDE: Karin Rydberg, Jenny M. Jensen, & Helena Engberg.

Lär mer om Normaldagen.

Kvällsposten om söndagens seminarium

2011-02-15T05:58:00.000-08:00

Kvällspostens Martin Lagerholm har också skrivit om söndagens seminarium. Här kan man läsa hans artikel "Debatt med kloka ord".

Pierre Carles "Sociologi är en kampsport"

2011-02-15T05:12:00.000-08:00

Den fjärde mars kommer Björn Gunnarsson till Teaterns teori och praktik och föreläser om "Kulturellt och akademiskt kapital" [sic]. Här är första halvan av Pierre Carles film om Bourdieu: "La sociologie est un sport de combat" från 2001. [Uppdelad i olika delar på äkta Youtube-manér, men men]. Textad till engelska.

På vårt g-mailkonto finns även Pierre Bourdieus, Gisele Sapiros & Brian McHales "The Role of The Intellectual in The Mordern World" i PDF. Där finns också en introduktion till Bourdieu skriven av Loïc Wacquant, specialist på urbansociologi, etniska olikheter, kroppen, social teori och etnografi vid bl.a. University of California, Berkeley.

... Och här är en länk till artikeln "Sociala medier - 2000 talets pyramidspel" av Linda Bönström (Tidningen Kulturen 2010-05-29), för de som är intresserade. På samma tema, men hon har en egen infallsvinkel.

Man kan ex vis söka på "Homo Academicus", om man vill veta mer om akademiskt kapital enligt herr B. (Brutus Östlings förlag har gett ut den på svenska (1996)).

"Den manliga dominansen" av Bourdieu är också en behändig sak att läsa. Användbar, tycker jag. Den är ofta refererad till i feministiska & genusteoretiska studier... och i filmen:

Stockholmstips: Petra Sabisch på WELD

2011-02-15T03:22:00.000-08:00

Koreografen/filosofen Petra Sabisch föreläser på Weld, (Norrtullsgatan 7, t-bana Odenplan, Stockholm) nu på söndag 20 februari kl. 18.00.

Föreläsningen kommer att behandla ämnet metod med utgångspunkt i samtida experimentell konstpraktik. Metod, ses här som en singulär praktik som konstruerar och föreslår sin publik ett specifikt experiment. Hur resonerar vi kring dessa experiment? Vad handlar de om och hur påverkar de verkligheten? Hur kan vi närma oss experimentella konstnärliga metoder inom ramen för produktion? Och på vilket sätt kan konstnärliga artikulationer kopplas samman med filosofiska begrepp?   

Sedan 2005 är Sabisch (DE) engagerad i utvecklingen av Performing Arts Forum, PAF i Frankrike och i tillämpningen av open source strategier för scenkonst med den öppna plattformen Everybody's Toolbox. Sabisch har publicerats internationellt och undervisar bland annat vid universitetet i Giessen samt vid Dans och cirkushögskolan i Stockholm och vid HZT i Berlin.

Om ni har vägarna förbi den kungliga huvudstaden...

Einat Amir på Lilith Performance Studio

2011-02-15T02:51:00.000-08:00

Glöm inte att boka biljett till Einat Amirs "Enough about you" på Lilith Performance Studio (17-20 februari). Ovan ett klipp från hennes verk "Time Line" från 2009.
Vanligtvis är hennes verk inte såhär esoteriska, utan mer direkta, men detta är ett fint litet klipp, tycker jag.

Mer kamp än flyt?

2011-02-14T12:47:00.000-08:00

Idag skriver Sydsvenskans Elin Fjellman Jaderup om söndagens seminarium Teatermalmö: värsta myllan eller bara röta? Kanske detta att artikeln publiceras i Malmödelen är förklaringen till rubriken, som måste se ut som mumma för stadens kulturpolitiker ”Jag upplever ett väldigt stöd och intresse för kulturen”. Orden är Petra Brylanders, chef för Malmö Stadsteater.

Något mer kritiskt var det väl ändå. Bland annat efterlystes nytänkande vad gällde Kulturbudgeten, både vad gäller planering och pengaadministration och hur pengarna fördelas. Institutets Alexandra Hill föreslog att nya former för resursfördelning borde utvecklas och tog fram det finska exemplet Produforum.

Teaterrummet hade en vikig plats i diskussionen: det man fått sig tilldelad, det man förlorat och det man vill ha. För Teater Foratt, vars mål är att internationalisera den svenska teaterscenen är det viktigt att finnas mitt i staden ”Nå’n annan kan ju vara i Rosengård” (Niclas Sandström). För de som verkar på Stadsteatern är Teatern som plats och institution ett uppfordrande privilegium – men inte hämmande – menade Petra Brylander. För de fria grupperna är denna fråga central på ett helt annat sätt, vilket kanske visade sig tydligt i det som skulle kunna kallas Slaget om Bastionen. 2008 utlystes de lokaler som sedan 2003 varit Institutets/Teater Terriers av Malmö Stad. Detta fick en rad följder: Teater InSite, som profilerat sig för sitt arbete med platsspecifik teater fick ett teaterhus att vistas i, som de sedermera delar med Teater Foratt; Institutet förlorade sina lokaler och gick i Berlin-exil (där de nu samarbetar med Ballhaus Ost); Scenkonstkollektivet Potatopotato bildades i samband med utlysningen och arbetar nu med vad som – brett sett – väl får kallas platsspecifik teater, en följd av att de saknar lokaler och får ”knacka dörr” hos andra scener/skapa föreställningar för platser som inte traditionellt används som teaterscener.

Lilith Performance Studio, som tyvärr inte var fysiskt representerade i samtalet har förflyttat sig på ett mer konceptuellt plan: från teaterscen till konstscen. Något liknande är väl kanske också det som Teatr Weimar försöker sig på: med nya mer experimentellt färgade föreställningar, som nu framförallt tar form på IAC (Inter Arts Center). Alexandra Hill betonade att det inte var en väg som Institutet övervägt – för dem står utforskandet av Teatern i centrum, att utmana gränserna för vad som får kallas teater. De hämtar nu kraft och inspiration i Berlin, som de kan ta med sig till Malmö. Närheten till Köpenhamn öppnar också andra perspektiv, det var alla överens om.

Har alla de representerade teatrarna verkligen en politisk ambition? Det är till exempel tydligt att Teaterrepublikens repertoar rymmer en samhällskritisk agenda (Ayn, Teaterrepubliken öppnar Apotek). Men har Stadsteatern och Teatr Weimar det? Är det nödvändigt? Regionaliseringen, samt det faktum att Sverigedemokraterna kommer att sätta sin prägel på i den framtida kulturpolitiken var också frågor som tyvärr blev hängande i luften och inte hann avhandlas. Det är frågor som kommer att påverka hela Malmös teaterliv. Och som vi måste återkomma till. Teaterpolitiken i Malmö har hittills åstadkommit ett klimat där profilering för flera känts nödvändig för att klara konkurrensen om anslag och lokaler. Tid att lyfta blicken? Alexandra Hills konstruktiva förslag om utvidgat samarbete mellan grupperna möttes med entusiasm. Dags att skrida till verket.

Foto: Alexander Tengham

Teatertugg

2011-02-13T03:55:00.000-08:00

Inkonst: Just nu samtalar Mathias Thorbjörnsson (Teater InSite), Niclas Sandström (Teater Foratt), Petra Brylander (Malmö Stadsteater ), Teaterkollektivet Potatopotato (Freja Hallberg), Alexandra Hill (Institutet), Jens Peter Karlsson (Teaterrepubliken) och Johan Bergman (Teatr Weimar). En omisskännlig doft av våfflor ramar in det hela.

Rikard Loman leder diskussionen. Hur ser det ut från stadens teaterarbetares perspektiv? Hur är teaterklimatet? Vad finns det för förutsättningar att göra nyskapande teater här?

Stort tack till Inkonst, som lånade ut sina lokaler till oss. Rapport om samtalet finns här. (Länkarna ovan innehåller klipp ur/trailers till teatrarnas föreställningar).
Foto: Alexander Tengham.

2011-02-12T10:18:00.000-08:00

I senaste pappersupplagan av Tugg, som kommit ut i samband med Teaterhögskoleseminariet i Malmö, finns det en överblick över de grupper som deltar i söndagens slutseminarium ”Teatermalmö: rena myllan eller bara röta?”.

Men teatermalmö rymmer mycket mer än så. Det finns en rad fantastiska scener och fria grupper som tyvärr inte fått plats i samtalet. Här är ytterligare ett urplock teatrar som verkar i Malmö:

Moomsteatern: har funnits i över 20 år. Det är en teatergrupp vars skådespelare har intellektuella funktionshinder. Det är dock viktigt att poäntera att Moomsteaterns uttalade huvudsyfte är att utveckla teatern konstnärligt, och att göra teater för publiken. Moomsteaterns konstnärlige ledare, Kjell Stjernholm uttrycker teaterns mål sähär: ”Organisatoriskt arbetar vi för att bli en kulturinstitution med nationell status och finansiering. Vi gör det inte för att några människor med funktionshinder förtjänat en klapp på huvet. Vi gör det för att låta omvärlden berikas av högkvalitativ teaterkonst och ett unikt scenspråk.”

Teater 23: en av de äldsta teatrarna i Sverige. Teater 23 för framförallt föreställningar för barn och ungdomar och gästspelar ofta på olika håll i Skåne. Man är inriktad på nyskriven dramatik. Just nu spelas bl. a ”Det började som en skakning” av Stina Sturesson, i samarbete med Varietéteatern Barbès.

Varietéteatern Barbès: belönades med Kvällspostens Thaliapris 2009 för uppsättningen Ingen anledning till panik. Motiveringen löd: "Under mer än 15 år har gruppen utmanat gränserna mellan konstarterna och skapat en rad föreställningar präglade av skarpsynt civilisationskritik, halsbrytande surrealism och burlesk, varmhjärtad humor. Barnteater, drömspel eller tragikomisk konsertföreställning - oberoende av etiketten gör Varietéteatern Barbès något angeläget och fullkomligt eget. På en gång ömsint och obönhörligt närmar de sig de stora existentiella frågorna."

Teaterfolket: spelar familjemusikaler, just nu Aladdin på MAF (på Malmö amatörförenings scen).

Banditteatern: är en ny teatergrupp vars huvudsyften är att främja Malmös kulturliv genom att skapa kompromisslös och aktuell scenkonst samt att skapa arbetstillfällen för unga scenkonstnärer. De skapar scenkonst för ”den grupp, på den plats som i dagsläget är i störst behov av den.” Just nu aktuella med föreställningen ”På villande hav” av Slawomir Mrozek, med premiär 16 februari.

Teater Fortuna: Teater Fortuna bildades hösten 2003 av elever från Fridhems folkhögskolas teaterlinje. Ambitionen var att spegla det system och samhälle vi lever i, även om sanningen ibland kan vara svår att berätta. Teater Fortuna har gjort sex produktioner hittills, nu senast ”Plats” av Markus Karlsson.

Vi kommer att fylla på med fler grupper/scener i efterhand, alltefter vad vi hinner. Vi är mycket tacksamma för påtryckningar och info från/av andra scener.

Vi vann!

2011-02-12T07:45:00.001-08:00

En Sportkör på det, kanske?

Teaterbandy! Final Luleå-Malmö

2011-02-12T07:14:00.000-08:00

Sassabrassa mandelmassa. Teaterhögskoleseminariets traditionsenliga bandyturnering ska just avgöras: Final! Luleå-Malmö
Nora sköter praktiken på plan... Mario & Nathaly hejar och meckar med hemelektronik.
Snart kommer teorin som sammanfattar det hela;)

SUBFRAU och SUBTALES – arior från medelklassen

2011-02-11T23:57:00.000-08:00

Om kampen att vara (eller inte vara?) kvinnlig scenkonstnär i Norden 2011

Frigruppen Subfrau bildades för tio år sen av 9 kvinnliga skådespelarstudenter på Teaterhögskolan i Helsingfors. Under sitt sista och fjärde år på skolan tog de del av en dragworkshop och ville sen fortsätta utforska det nya verktyg och uttryck som dragen var. Det, kombinerat med frustration mot den existerande synen på genus de upplevt på skolan gjorde att gruppen bildades. Skådespelarna bor idag alla spritt över Finland, Norge och Sverige. Och i år är det alltså 10-års jubileum som firas med föreställningen SUBTALES – arior från medelklassen. Föreställningen hade premiär 21 januari 2011 på Intiman på Malmö stadsteater. Med denna försöker de alltså samla upp vad som hänt på tio år. Föreställningen bygger på texter som skådespelarna skrivit, är djupt privata och kommer ur regissören Ellen Nymans fråga ”vad är din kamp idag?”

Under föreställningen dragar skådespelarna denna gången som dragqueens. Konceptet är spännande, och sätter igång tankar om vad en kropp betyder på scenen. Alltså; de kvinnliga skådespelarna har under hela föreställningen hela (handsydda!) manskroppar ovanpå sina egna kroppar. Utan på detta är de supersminkade med lösögonfransar, maaassor med ögonskugga osv, och under större delen av föreställningen klädda i kjolar och andra attiraljer som hör ihop med konceptet kvinna. Föreställningen är väldigt lekfull och full av kostymbyten och rekvisita.

På scenen står Anna Andersson (Sverige), Ida Loken (Norge), Lotten Roos (Sverige) och den fjärde rollen alterneras av Maria Palsdottir (Island), Marika Saomaa-Kivelä (Finland) och Sofia Törnqvist (Finland).

Efter förställningen den 6 feb hade Subfrau ett samtal om föreställningen med Helena Engberg representant för WISP (Women In Swedish Performing arts). Det som blir tydligt i samtalet är, förutom att skådespelarna är nästintill oigenkännliga utan manskropparna och smink, att medlemmarna i Subfrau är trötta och nästan lite uppgivna. Deras egen kamp handlar om att hur sjutton ska de lyckas få ihop sina liv och sina karriärer, Subfrau, turnéer, familj och barn. Ida säger att de inte kommer att göra en till föreställning i den här storleken på 10 år till. De orkar inte. Orkar inte jobba gratis hela tiden och resa från familjen konstant.

Tyvärr är ingen representant från Stadsteatern på plats under samtalet.

Att gruppen spelar på Stadsteatern är något helt nytt och de säger själva att de aldrig haft pengar till att göra föreställningen utan samarbetet med Malmö stadsteater. Subfrau själva ser det som en seger att de blir insläppta på Malmö stadsteater, som en barometer på att klimatet blivit öppnare och acceptansen större för det de gör och för könsöverskridande uttryck på scenen. Subfrau menar att det är en skillnad mellan de nordiska länderna i acceptansen av könsöverskridande uttryck. Och tydligen är Sverige mest accepterande. Det känns ju fint, och vi kan klappa oss själva på axeln. Samtidigt som man kan undra; WHAT och ändå har vi inte kommit längre!!? Man skulle även kunna se det som att Stadsteatern genom att släppa in Subfrau på scenen inte behöver bekymra sig om den undermåliga synen på kön som också finns med i många föreställningar på deras repertoar.

Visst finns det problem med att göra feministisk teater, t.ex. att man kanske blir en egen genre som på så vis berättigar den undermåliga synen på genus som finna på många scener (läs: institutionsteatrar?), men jag tycker ändå att det är bra att det görs! Det är något unikt i att t.ex. få se Lotten Roos gå lös som dragqueen i sin stora muskulösa manskropp. Där finns en enorm kraft - som jag vill se mer av! Så kom igen Subfrau, orka lite till! Ni passar på Stadsteatern, hellre här än på Bastionen! Det var glest med publik när jag var där. Det är synd, finns fler som skulle behöva ta del av det här!

BILD: Ida Løken, Marika Salomaa-Kivelä, Lotten Roos. Fotograf: Malin Arnesson.

Mer info om Subfrau: http://www.subfrau.net/

Malmö Stadsteater NU

2011-02-09T10:24:00.000-08:00

Kort utdrag ur Magdalena Nordahl & Linda Forsells föreställningsanalys av Malmö Stadsteaters föreställning Mordet i Midlands. Teaterns Teori och Praktik, Teaterhögskolan i Malmö:

"Alla de semiotiska tecken som har valts för att gestalta kvinnorna i föreställningen förstärker en förlegad konvention om kvinnan som en känslostyrd och ytlig person. Även den goda kvinnan, som Eva Smith representerar, som är oskuldsfull och oförmögen att påverka sitt eget öde gestaltas på ett förutsägbart sätt. Detta är bilder av kvinnan som vi ställs inför varje dag i TV och media men som en stadsteater som är ekonomiskt finansierad av bl.a. staten borde ta större ansvar för genom att visa bredd i hur kvinnor kan gestaltas.

Att välja att sätta upp MiM utan att lyfta problematiken med könsrollerna blir ännu en reproduktion av den fortfarande icke jämställda verklighet som finns och leder framför allt till att ytterligare befästa dessa roller. Den här undersökningen är framför allt viktig för att den visar hur passiva konstnärliga val (som att följa teaterkonventionen) faktiskt kan motverka en gynnsam progression av samhället. Den ifrågasätter om man överhuvud taget kan göra teater med endast ett underhållande syfte, då även till synes harmlösa föreställningar som MiM kan tyckas tjäna i konserverandets tjänst på ett rent politiskt plan."

Malmö Stadsteater DÅ

2011-02-09T10:21:00.000-08:00

Screenshot av Malmö Stadsteaters (då Malmö Dramatiska Teater) hemsida oktober 1996

Teatermalmö: värsta myllan eller bara röta?

2011-02-08T03:33:00.000-08:00

Teaterns teori och praktik gnuggar hjärnknölarna och skrider till verket!

Seminarium för Sveriges teaterstudenter 13/2 kl. 12-14

I år är det Teaterhögskolan i Malmö som står värdar för det årliga Teaterhögskole-seminariet, helgen 11-13 februari.
Helgens intensiva aktiviteter avslutas med ett seminarium om teaterklimatet i Malmö.  

Det har talats en hel del om Malmö som teaterstad under de senaste åren, men, hur ser det ut från stadens teaterarbetares perspektiv? Hur är teaterklimatet? Vad finns det för förutsättningar att göra nyskapande teater här? Är publiken fortfarande så hopplöst konservativ som Staffan Valdemar Holm beskrev den för 13 år sedan, efter sin tid som Stadsteaterchef?

Plats: Inkonst.
Moderator: Rikard Loman
I panelen: representanter för Teater InSite, Teater Foratt, Malmö Stadsteater, Potatopotato Scenkonstkollektiv, Institutet, Teaterrepubliken m. fl.
Arr: Teaterns Teori och Praktik & Studentkåren, Teaterhögskolan i Malmö

Foto: Nathaly Salas. Ur Potatopotatos "Rapport från Semesterort"

Ett manifest...

2011-02-08T03:25:00.000-08:00

Teaterns Teori och Praktik har ett manifest
- och det finns att läsa här i Tugg.

Tupptips

2011-02-08T03:24:00.000-08:00

Biljettsläpp 10:e februari till
Tuppfestivalen i Uppsala 13-16 april!

Kate McIntosh (NZ/BL), Andros Zins-Browne (USA/BL), Cuqui Jerez (ES), Zachary Oberzan (USA) m. fl. Kanske ett alternativ till Belgien-resa?

Lågsniff

2011-02-08T03:23:00.000-08:00

Tips!

Vi har ju lyssnat på såväl "Den stora segern i Gettysburg" som "Mr. Smith in Rhodesia". Här är en länk till Åke Hodells "Lågsniff": http://www.ubu.com/film/hodell_lagsniff.html. Som ni ser finns filmen på Ubuweb: en guldgruva för ljud-, film- och konstintresserade.

TIPS! PotatoPotato, Lite billigare lite sämre Mordet i Midlans

2011-01-24T08:16:00.001-08:00

PotatoPotato fortsätter med sin "Lite billiga Lite sämre" -serie och tar sig den här gången an "Mordet i Midlans" som under hösten har spelats på Malmö Stadsteater.

Portarna slår upp kl 20 på Tröls i Malmö och pengarna kan du lägga på öl och musslor för inträdet är gratis!

Vill du veta mer om PotatoPotato så kan du kolla in intervjun vi gjorde med dom för några veckor sedan här: http://kulturtugg.blogspot.com/2010/12/ett-snack-med-potatopotato.html

De stränga antecknigarna

2011-01-21T16:33:00.000-08:00

I Jörgen Dahlqvists och Teatr Weimars värld fungerar saker och ting lite annorlunda. Där är det ingen som reagerar när de i De stränga anteckningarna låter fyra stycken operasångerskor dela scen med två skådespelare och en rökmängd som lär vara över alla nivåer som socialstyrelsen någonsin har rekommenderat.

Teatr Weimar har vid det här laget en ansenlig mängd produktioner i ryggen, under senare tid har de framförallt figuerat i samband med Starirway to heaven av Led Zepllin av Jörgen Dahlqvist (ja den heter faktiskt så) och Hamlet II: exit ghost. I den sistnämnda medverkande även tonsättaren Kent Olofsson som återfinns även i denna föreställning. I De stränga anteckningarna fortsätter Jörgen Dahlqvist sin dekonstruktion av det talade språket, och även om det inte går lika långt som i Hamlet II: exit ghost så blir språkets våld över skådespelarna centralt i De stränga anteckningarna.

Scenrummet, en frusen krigsplats där skådespelarna sitter på samma plats under hela föreställningen och där sångerskorna rör sig mellan olika stationer, blir en plats för texten att växa ikapp med åskådarens fantasi. Johan Bergman och Jenny Ljungberg förtjänar att lyftas fram för det rum och de bilder de skapar med hjälp av scen, ljus och kostym. I detta rum skapas ett visuellt uttryck som är både skruvat, pampigt och skrämmande. Tanken dras till filmens värld, om Conan Barbaren hade fått ett barn med snöprinsessan i Narnia och detta barn hade vuxit upp i Ridley Scotts Alien-värld så hade Jörgen Dahlqvist kunnat placera det var som helst i scenrummet utan att någon hade reagerat. För det är de mörka uttryckens tid, på väggarna hänger Peter Jönssons minst sagt obehagliga konst, porträtt av män med förvridna ansikten och jagande blickar. Samtidigt växer frågorna under föreställningens gång, varför är det en hög med salt på golvet? Vad är det sångerskorna är inkletade med, blod? Men det är nog bara jag som undrar, ingen annan i publiken verkar reflektera över detta och skådepelarna Linda Ritzén och Rafael Pettersson läser texten med en självklarhet och en avspändhet som låter var nyans i texten komma fram och skapa ett poetiskt språk som bekräftar den redan obehagliga värld jag befinner mig i.

Ljudmässigt påminner föreställningen till viss del om Hamlet II: exit ghost, Kent Olofsson förvränger röster och loopar fragment av meningar. Det som dock gör starkast intryck är ljudet av en penna som aggressivt rör sig mot papper. Genom skickligt utnyttjande av rummets akustik (och ett förmodligen svindyrt högtalarsystem) så får Kent Olofsson ljudet att smyga sig på och förfölja publiken. Ena stunden hör vi den krafsande pennan vid sidan om oss för att i nästa sekund höra den bakom om oss. Detta nästan psykotiska grepp kontrasterar på ett effektfullt sätt mot skådespelarnas lugna läsning av texten och placerar lyssnaren i ett rum i upplösning, ett ingenmansland. På scen lyfter de fyra sångerskorna föreställningen ytterligare en nivå med sin fraser ur den fragmentariska texten.

Det som saknas i De stränga anteckningarna är nyansering. Föreställningen maler på utan att stanna upp och reflektera över sin egen framfart. De grepp som man använder för att bryta det jämna flödet av ord blir onödigt uppenbara med bländande ljus eller irriterande ljud, i stället skulle ensemblen kunnat luta sig tillbaka på texten och det starka rummet och utvecklat de språkliga eskapaderna ännu mera för att bära upp bilden av en värld där inget går att förutsäga. Man har publiken i sitt grepp men är nära att tappa den när man försöker chocka till sig uppmärksamhet. Istället är det bättre när teaterröken sakta får välla fram längs benen på skådespelare och publik samtidigt som texten och musik tillsammans hjälper till att utforska rummets gränser.

En bärande del av föreställningen påstås vara de villkor under vilka människan tvingas att genomleva sin egen tid, Dalhqvist & Co ger inget allmänmänskligt svar på detta utan visar istället ett alternativ, en tolkning. De stränga anteckningarna blir en resa in i ett landskap befolkat av Jörgen Dahlqvist sökande text och Kent Olofssons experimentella ljudvärld. Om detta hade varit en kvällstidning så hade De stränga anteckningarna fått fyra tuggor av fem, om detta är nog för att kunna svälja får du själv komma underfund med.

Meverkande: Linda Ritzén, Rafael Pettersson, Sara Wilén, Agnes Wästfelt, Elinor Edström Schüller och Karin Lundin.

Kompositör: Kent Olofsson.

Text och regi: Jörgen Dahlqvist.

Rum/Konst: Peter Jönsson.

Rum/lju/kostym: Johan Bergman och Jenny Ljungberg.

Teknik: Johan Nordström.

Mask: Sandra Haldsen.

De stränga anteckningarna spelas denna helgen och nästa, biljetter hittar du på kulturcentralen.se

Tips! De stränga anteckningarna av Teatr Weimar

2011-01-19T02:11:00.000-08:00

Från Teatr Weimars hemsida:

De stränga anteckningarna

De stränga anteckningarna är en tvärkonstnärlig scenkonstinstallation där konstmusik och bildkonst samsas med samtida scenkonst. Föreställningen utspelar sig i ett fruset krigsområde där döden alltid är närvarande och där människans betingelser i myterna alltjämt är berättelser om de villkor människor tvingas genomleva i vår egen tid. Verket är skrivet och komponerat för fyra sångare och två skådespelare. Föreställningen har formen av en scenisk installation där rummet har lika stor plats och betydelse som sångarna och skådespelarna. En poetisk betraktelse över relationer där själva platsen blir subjekt i föreställningens utforskande.

Symbolvärlden till De stränga anteckningarna är hämtade från olika myter, berättelsen om Lot och Lea från Första Mosebok, diktverket Glauco och Corinna som Monteverdi tonsatt i en av sina Madrigaler, samt myten om Orfeus och Eurydike som finns nedtecknad i Metamorfoser av Ovidius. Texten och musiken associerar fritt kring dessa berättelser. De stränga anteckningarna blir genom sin bildvärld en beskrivning av hur den man älskar förvandlas och försvinner och den efterlevandes sorg över den inträffade tragedin och konsekvenserna av den skuld som detta för med sig.

Kent Olofsson och Jörgen Dahlqvist har tidigare samarbetat med verket Indy500:seklernas udde som framfördes på Skånes Dansteater för dygt ett år sedan och Hamlet II: exit ghostsom hade premiär på Inter Arts Center tidigare i höst.

Medverkande

Jörgen Dahlqvist
Jörgen Dahlqvist har skrivit och regisserat ett femtontal verk på Teatr Weimar. Har även regisserat på Dramaten. Hans dramatik har spelats på Malmö Stadsteater. Jörgen Dahlqvist är sedan 2009 prefekt på Teaterhögskolan i Malmö.

Kent Olofsson
Kent Olofsson är en av Sveriges främsta tonsättare i sin generation med ett 120-tal verk bakom sig. För drygt en vecka uruppfördes hans Symphonie 1 på Malmö Symfoniorkester och under denna helg framfördes ett nytt verk av honom i Leipzig. Kent Olofsson arbetar ofta med en kombination av akustiska instrument och elektronik och har ofta samverkat med andra konstarter: dans, teater och bildkonst. Kent Olofsson har under ett flertal år arbetat som lärare i komposition vid Musikhögskolan i Malmö men har från och med i höst påbörjat en konstnärlig doktorandutbildning där detta verk kommer att ingå som material för hans doktorsavhandling.

Linda Ritzén
Linda Ritzén gick ut Teaterhögskolan i Malmö 1999. Hon har som skådespelare gjort ett flertal uppsättningar på Teatr Weimar, bland annat Elektra, Elektra Revisited, Stairway to heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist och senast Krig, Hastighet! Parole in Libertà. Linda är även regissör och gjorde senast Ibsendekonstruktion I: Gengångare på Teatr Weimar som också gästspelat på Finland, Island, Ibsenfestivalen i Norge och på Dramaten. Linda Ritzén är också verksam som scenframställningspedagog (bl.a på Teaterhögskolan i Malmö).

Rafael Pettersson
Rafael Pettersson gick ut Teaterhögskolan i Malmö 2004. På Teatr Weimar har han medverkat i Elektra Revisited, Stairway to heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist, Krig, Hastighet! Parole in Libertà samt i många konceptuella föreställningar. Rafael Pettersson har också gjort en mängd roller i olika film
er och TV-serier. Förutom det har han och skrivit och regisserat egna filmer.

Ellinor Edström Schüller
Ellinor Edström Schüller, sopran, är frilansande operasångerska med huvudsaklig utbildning från Florens i Italien. Hon är och har varit verksam främst vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn samt Malmö Opera. Hon har även arbetat med musikalisk projektframställning både som sångerska och projketledare, detta både i fri form och under etablerade institutionstak som Riksteatern, Folkoperan och Musik i Syd.

Sara Wilén
Sara är utbildad vid bl.a. Operastudio 67 och Musikhögskolan i Malmö med konstnärlig masterexamen 2003. Sara har varit solist vid bl.a. NorrlandsOperan, Riksteatern och Operaverkstan vid Malmö Opera. Som solist med orkester har hon framträtt med bl a Helsingborgs Symfoniorkester, Malmö SymfoniOrkester och i Danmark. Sara är också med i Operaimprovisatörerna i Stockholm och ensemblen Impromans. Sedan 2009 är Sara anställd som konstnärlig doktorand i operaimprovisation vid Musikhögskolan i Malmö.

Agnes Wästfelt
Agnes Wästfelt är operasångerska utbildad vid Musikhögskolan i Malmö. Hon har medverkat i produktioner på Skånska Operan och har gjort ett antal soloframträdanden i skånetrakten. Just nu går hon masterutbildning vid Musikhögskolan.

Karin Lundin
Karin Lundin är operasångerska utbildad bl a vid Operastudio 67, Kulturamas Musikallinje och Balettakademiens Danslinje. Hon har en filosofie kandidat i Kammarmusik från Mälardalens Högskola och har framträtt i roller som Den Goda Fen i barnoperan Önskeklappen, Agathe i Friskytten, Antonia i Hoffmanns Äventyr samt titelrollen i Rusalka. Sedan hösten 2010 går hon masterutbildningen i klassisk sång på Musikhögskolan i Malmö.

Peter Jönsson
Peter Jönsson är konstnär från Karlskorona bosatt i Lund. Han har genom åren samarbetat med Kent Olofsson i olika projekt, bland annat i en serie Ikonofoniska rum på Galleri Pictura i Lund. Peter Jönsson har de senasrte åren gjort separatuställningar på Galleri Gamla Väster samt Lund Art Gallery. Han har även samarbetat med Månteatern och teater sagohuset i Lund med olika projekt.

Johan Bergman
Johan Bergman har arbetat på Teatr Weimar sedan starten 2003. Han har även arbetat med produktioner på Teaterhögskolan i Malmö, Ystad Teater samt på andra fria grupper i Malmö. Han står även för scenografin till Heterofil som visades på SVT under hösten, Stirraren på Dramaten och för Vit, rik, fri på Stockholms Stadsteater för att nämna några av de senaste uppdragen.

Jenny Ljungberg
Jenny Ljungberg är utbildad kostymör i Antwerpen. Hon har arbetat på Malmö Dramatiska Teater, Teaterhögskolan i Malmö, Institutet och andra fria teatergrupper i Malmö. Hon står även för scenografin till Stirraren på Dramaten och för Vit, rik, fri på Stockholms Stadsteater för att nämna några av de senaste uppdragen.

Johan Nordström
Johan Nordström arbetar för närvaranade på Inter Arts Center, Teatr Weimar, Ars Nova och Inkonst. Han har arbetat som tekniker på Teatr Weimar i ett antal produktioner, senast Hamlet II:exit ghost och Ibsendekonstruktion I: Gengångare under hösten

Produktionsfakta

Med: Linda Ritzén, Rafael Pettersson, Sara Wilén, Agnes Wästfelt, Ellinor Edström Schüller och Karin Lundin
Kompositör: Kent Olofsson.
Text och regi: Jörgen Dahlqvist.
Rum/konst: Peter Jönsson
Rum/ljus/kostym: Johan Bergman och Jenny Ljungberg.
Teknik: Johan Nordström

Premiär 21/1 2011

TIPS Ny text reading på Bastionen!

2011-01-12T07:36:00.001-08:00

Nu är de bästa NY TEXT-texterna från region Syd utvalda!

Självklart ska dessa 7 firas genom en ordentlig READING! Den 13 Januari på Bastionen gör Teater 23, Teater InSite, Teater Foratt, Teatr Weimar och PotatoPotato slag i saken. Förutom nyskriven dramatik bjuds det också på musik av Palpitation mellan akterna http://www.myspace.com/palpitationband.

Medverkande författare och texter är:
Den allmänna förklaringen om de små mänskliga rättigheterna
av Karin Nilsson

Något som gör tillräckligt ont
av Lisa Zetterdahl

Jansson och Sture K
av Ingemar Carradin

Andra akten
av Erik Borgeke

Staten och familjen
av Elin Nilsson

DÖDSBÄDDEN
av Christian Wåhlander

Nejlika
av Anna Emma Nordanfors

Det är förstås fritt inträde!

(Saxat ifrån deras facebooksida)

Grällsjuka gubbar och nya tag

2011-01-11T08:27:00.000-08:00

När nu julmaten äntligen hunnit lägga sig och snön smält så är Tugg tillbaka i cyberrymden.

Och tur är väl det! För när katten är borta så dansar råttorna på bordet, kolla bara på det senaste kulturbråket mellan Ranelid och Englund, grininga gubbar som ingen förstår finns det alltid plats för på kultursidorna. Bara nu inte Ulf Lundell lägger sig i också...

Jaja, skit i dom. Istället ser vi framåt och kör mot ett 2011 med , essäer, analyser, intervjuer och recensioner + en massa annat som dyker upp längs vägen.

Så häng med!

TTPs julsång!

2010-12-24T04:04:00.000-08:00

Hittar du inte de rätta orden?
Sitter du svarslös på julmiddagen?
Frågar din släkt och dina vänner vad du har gjort den här terminen?

Här kommer TTPs julsång som ger dig svaren du fumlar efter!

(Melodi: Bjällerklang)

Vers:

Hejsan TTP
Det här går ganska fort.
Ska snabbt sjunga en sång
om vad våran klass har gjort!

Vi har pluggat varje kväll
prövat varje teori.
Men fortfarande vet ju ingen
vad vi kommer bli!

Refräng:

Åh, ni förstår detta år
blev handling ett begrepp.
Och stackars Sarah Kane
ja hon blev faktiskt lite knä-äpp!

Ibsen och fru Agrell
vi läste båda två.
Men ingen vet ju vem som lämna
skärbrännaren på!

Vers:

Manus har vi läst
från klassiker till flum.
Det e ingen överdrift
att Balme gillar rum!

Och efter tentaplugg
har vi hunnit lite mys
Men än så är jag osäker
på handlingsanalys!

Refräng:

Åh, ni förstår detta år
blev impro vår metod
Med massa vin, graviditet
och cancer i vårt blo-od!

Konstantin lider nog
av någon slags neuros
Men vad vill Nina säga
med att hon nog är en mås?

Vers (tonartshöjning):

På gator och på torg
gjorde vi observation.
Dessa ledde till
en genusdiskussion!

Kent kan vara stolt
han har byggt ett hus av lore.
Men dramaturgens yrkesroll
är inget nån förstår!

Refräng:

Åh, ni förstår detta år
har vi läst semiotik.
Och Rikard han har lärt oss vikten
av att ge kriti-ik!

TTP's första år
blev ju väldigt stort.
(Crescendo:)
För tänk på allt det grymma som vår klass har hunnit gjort.
Trots strul med våra kort!

God jul, TPP!
/Mario

Recension av Miss King Cabaret presenterar Är det... det här?

2010-12-15T13:56:00.001-08:00

När Miss King Cabaret presenterar Är det… det här av Stina Sturesson skrattar ingen där vi uppmuntras att skratta. Ida Løken och Lotten Roos snabba kostymbyten mellan vardera fem karaktärer är den största behållningen med en föreställning jag vill lämna redan efter första scenen.

I Bastionens foajé är det sporadiskt pyntat med gröna dekorationer som påminner om vaginor med texten ”Du är unik”, ovanför scenen hänger en discokula och i ett av hörnen sitter Martin Karlqvist och plockar på en gitarr.

Ida Løken från SUBFRAU presenterar sig som vår konferencier för kvällen. Vi får veta att vi är deltagare i ett genuskonvent, att det är hyllning till Kvinnan som står på programmet och att vi har fantastiska akter att vänta oss, bland annat en internationell överraskning som vi kommer att älska. Det som sedan följer; en mesig manlig poet som läser en dikt om sin självuppoffrande mamma; två killar i ett band som spelar tre-ackordslåtar tillägnade kvinnan; en transvestit som springer i skogen och inte vet hur hon ska förhålla sig till barn; kvinnodansaren Mandy som tvärtemot vad konferencieren tror varken heter Mandela eller dansar afrikansk dans och uppmanas att sluta med striptease kan vara det gräsligaste jag sett. Inte ens Stefan och Christer ger mig samma kväljningar som Är det… det här? och ja, de är jämförbara. Med skillnaden att Stefan och Christer gör betydligt bättre skådespelarinsatser. Om föreställningen söker att kritisera könsroller – vilket jag utgår från att de gör med tanke på SUBFRAUs uttalade genusperspektiv – misslyckas den totalt. De flesta scenerna framkallar bara ett stort ”varför?”. Idas och Lottens drag blir ett cementerande av stereotyper som, om de existerar, inte behöver bli häcklade. När de finlandssvenska tvillingarna berättar om hur de väntar på att få omvända en mördare, för att de vet att han är god innerst inne, blir scenen ett direkt hån mot dessa kvinnor snarare än mot samhället och könsmaktsordningen.

Är det… det här blir inte bättre. Det kommer ingen vändpunkt. Den smarta tilltryckningen som jag väntar på, som ska vända allt det äckligt stereotypa till en rejäl subversiv spark uppåt uteblir. När jag går därifrån känner jag mig ledsen och förrådd: Stefan och Christers sexism och cementerande av könsroller är jag beredd på, SUBFRAUs kom som en oerhört obehaglig överraskning.

TIPS! Plats på Inkonst.

2010-12-11T06:35:00.000-08:00

Ikväll spelar Teater Fortuna "Plats" på Inkonst i Malmö. På Inkonsts hemsida står det:

Livet är kroppens försök att förstå var den har hamnat. Jag har en plats och vad innebär den? Vill jag ha den? Om jag säger nej, vad återstår då?

Det finns situationer då alla konkreta hinder är borttagna, ingen överröstar dig, istället sitter någon och lyssnar. Kan du då ta plats?

Detta är en föreställning om individens reaktion på ett starkt socialt tryck och om kampen att ta plats med hela sin kropp och hela sitt inre.

120 riksdaler går kalaset på och om man behöver mer betänketid så spelas föreställningen även den 12, 14, 14, 16december.

Ett snack med PotatoPotato

2010-12-05T22:32:00.000-08:00

Egentligen har jag ingen lust att göra det, fast än att det var min idé. Dom är många fler än mig, jag har ångrat mig. Jag har aldrig intervjuat någon förr (vid närmare eftertanke tror jag att jag intervjuade min pappa när jag gick i tvåan eller trean…), vad ska jag fråga? Fan jag känner ju dom här människorna, dom går i min klass, varför skulle jag föreslå en intervju? Jag packar ner kameran och ett anteckningsblock och styr stegen mot teaterhögskolan där vi bestämt att vi ska träffas. Det snöar ute, jag vill inte vara journalist längre, det är inget kul.

När jag kommer fram är Linda redan där, jag sätter mig med en varm kopp och kallpratar, Linda är trevlig, när hon pratar gestikulerar hon, på armen sitter det en guldklocka, fast jag undrar om den är riktigt, jag frågar inte. Anna kommer in och ber om ursäkt för att jag har fått vänta, hon har cyklat hit. Nu saknar vi bara Freja men vi letar upp ett rum så länge och sätter oss tillrätta. Är det nu som jag ska förklara hur allting kommer att gå till, att jag vill ställa några frågor, sedan ska vi ta några bilder och efter det så är det som vanligt igen – vi är klasskamrater och ordningen är återställd? Jag mumlar något om att dom kan få bestämma upplägget och försöker låtsas som om jag vet vad jag ska göra. Dom tittar på mig och undrar vad jag vill veta? Jag ber dom berätta om hur allting började. Dom börjar prata, snabbt, samtidigt ibland, jag får svårt att hänga med, jag vet inte om jag ska citera dom ordagrant (det tar rätt lång tid att skriva ner en hel mening, man missar en massa!), jag vet inte om jag ska försöka låtsas som om jag inte skriver och bara lyssnar eller om jag ska visa dom vad jag skriver, jag vet ingenting. Jag försöker bestämma mig, glömmer ofta bort att skriva ner vem som sa vad, kan inte läsa min egen handstil. Fan också!

Dom berättar att PotatoPotato startade 2008 då det fanns en grupp ambitiösa människor som jobbade med scenkonst men som saknade ett forum. Man gick ihop för att få tillgång till Bastionen i Malmö. PotatoPotato ska fungera som en paraplyorganisation, ett nätverk för alla dessa människor. Men Bastionen gick som bekant till någon annan och man står utan hus. Dock sörjs inte detta utan man är istället helt uppslukad av alla de idéer som ploppar upp i nätverket, man måste jobba vidare.

Plötsligt ringer Annas telefon, det är Freja, bussen hon skulle ta gick i sönder men hon är vid skolan nu, var e vi? Vi börjar prata om PotatoPotatos första stora arrangemang, det var på Inkonst med 30-akter berättar Linda, Anna inflickar att dom veckan innan hade arrangerat teaterns dag och Linda kontrar med att veckan innan det så var dom på någon ort som jag glömde skriva ner och gjorde någonting som jag glömde skriva ner. Detta verkar vara någonting som kännetecknar PotatoPotato, dom har alltid någonting på gång och om man tittar på deras hemsida så ser man att dom har gjort sjukt mycket på väldigt kort tid!

Dörren öppnas och in stiger en snöprydd Freja. Hon ler och frågar om jag ställt några smarta frågor? Jag ler tillbaka men svarar inte.

Jag frågar hur många dom egentligen är i PotatoPotato? Dom tre tittar på varandra och tiger en stund (för första gången känner jag mig som en journalist, jag har frågat något som dom inte kan svara på!). Till slut svarar dom att på deras första möte var dom runt femtio personer men att dom vid varje sak dom gör tar in hjälp utifrån. Om dom behöver någon som kan sköta ljudet så hittar dom någon som kan sköta ljudet osv. När jag tjatigt frågar om hur många dom är i kärngruppen så tvekar de, jag tror att någon till sist svarade att de nog var runt tio eller så är det jag som har hittat på det? Vi börjar glida in allt mer på det faktum att alla mer eller mindre gör allting, regisserar, står på scen och det ena med det tredje dock verkar det vara många som tror att dom är en sluten grupp, svåra att komma in i, att alla känner varandra sedan tidigare. I själva verket kände ingen varandra sedan tidigare utan Freja berättar att hon helt enkelt satte sig ner vid telefonen och ringde runt till en massa människor som hon trodde skulle vara intresserade av att vara med i PotatoPotato och att dessa sedan tog med sig ytterligare människor och att det hela tiden kommer nya människor.

Fastän jag redan vet svaret så frågar jag om dom har några återkommande evenemang? Snabbt nämner dom dragggruppen Squeer och även teaterserien Lite billigare lite sämre. Squeer är en samling karaktärer som man kunnat följa under en längre tid och de framträder lite allt som oftast i Malmö bland annat. Lite billigare lite sämre är kanske den formen som flest har mött PotatoPotato i. Det hela går ut på att dom tolkar teaterpjäser och gör en egen skrud till dom. Nu senast var det Teaterrepublikens apotekssatsning man tog sig an och den nästa gång är det Mordet i Midlands som gäller. Oftast är scenen Tröls, en pub/restaurang vid Karlskronaplan (i Malmö). Nu kommer vi in på något centralt för PotatoPotato, alla tre betonar att det inte rör sig om någon finkultur, de vill helt enkelt ta teatern till folk, och om folk är på puben så är det där som dom får spela teater. Låter egentligen ganska logiskt.

Det har börjat droppa tövatten ifrån Frejas sko, jag frågar vad som händer nu? Den 2december ska PotatoPotato öppna en jullucka nere på Teater 23 (ni vet där i skyltfönstret vid Hipp), på Panora pågår just nu en utställning med fotografen Gabriel Flores Jairs bilder på Squeer och den 4december är det dags för Ny text deluxe på Karavan där de ska behandla texten Rapport från Semesterort av Karin Isaksson.

Nästa fråga som jag ställde kom att bli mitt fall. Det var bara tänkt som en ren formell fråga, jag väntade mig knappt något svar, på sin höjd nått kort, koncist och citerbart. Istället visade det sig att jag genom min fråga väckte en sovande best. Frågan jag ställde var bara: Vad händer i framtiden? Den kaskad av händelser som följde tog mig på bar gärning men jag ska tappert försöka återge huvuddragen (även om jag säkerligen missar en massa). Över jul åker PotatoPotato till Island, den 13 januari har dom en reading av något som jag inte hann anteckna, den 24 januari är det Lite billigare lite sämre: Mordet i Midlans, sen blir det bröllopsseminarium (PotatoPotato anordnade massvigsel i somras när Victoria gifte sig) och sen ska det givetvis hända något när PotatoPotato fyller 2 år. Utöver detta kommer man att dra igång något som man kallar Historia A vilket ska vara ett projekt där PotatoPotato skriver om tre olika kvinnor och åker runt på turné i gymnasieskolor med detta för att uppmärksamma bristen på kvinnor i historien och som jag förstod det så skulle man ha möjlighet att själv skicka in berättelser om kvinnor som borde uppmärksammas, typ vem som helst som man tycker förtjänar det. Slutligen så ska man också ha residens i Stockholm på en teater som jag inte heller hann anteckna vilken (jag är inte så bra på att anteckna snabbt) men där tanken ska vara att vem som helst får skicka in saker som kommer att användas i föreställningarna och var vecka kommer man att göra en ny föreställning. Milt sagt så verkar det hända en hel för PotatoPotato i framtiden, kryptiskt nämnde dom även någonting om 2012 som utopi-år, vad nu det kan betyda?

Till slut enas vi om att intervjun är över och jag tar några bilder på dom. Det var faktiskt inte så farligt att vara journalist, fast än att dom numerärt var överlägsna mig så var dom snälla och så, även om dom pratade rätt snabbt. Men egentligen borde jag ha kunnat förutse detta, de gör allting i en sjuk fart, det verkar som att när de väl har bestämt sig så finns det inget som kan hindra deras framfart. Gå in på deras hemsida och kolla vad de har gjort och vad de sysslar med just nu så fattar du vad jag menar.

Fanzineklistrande.

2010-12-01T12:59:00.001-08:00

Har varit en intensiv dag med sammanställning och klistrande av första numret utav vårt fina fanzine. Imorgon kommer du att kunna plocka upp det ifrån väl valda platser.

Mer info kommer!

Verkstad!

2010-12-01T05:31:00.001-08:00

Just nu sitter vi och gör det första numret av Tugg i pappersformat!

Alternativt omslag bakslag fylleslag och durkslag på display.

TIPS NyText Deluxe på Karavan

2010-11-30T04:20:00.000-08:00

4 DECEMBER 20.00 PÅ KARAVAN, BOKGATAN 18
boka biljett på info@potatopotato.se

NYTEXT DELUXE är ett undersökande sätt att förhålla sig till den dramatiska texten, ett experiment där samarbeten med olika konstnärer ska leda till en förnimmelse av vad som hade kunnat bli.

Sedan 2009 har PotatoPotato tillsammans med Teatr Weimar, InSite, Teater Foratt och Teater 23 ingått i jurygruppen för den nationella manustävlingen NyText som Riksteatern driver. Nu använder vi en av de bästa texterna och provar och ser vad det blir på scen.

Vi utgår från den nyskrivna pjäsen Rapport från Semesterort, av dramatikern Karin Isaksson, som publicerades i antologin Ny Text 3 som släpptes i våras. PotatoPotato bjuder in konstnärer och artister med olika bakgrund som blir tilldelade en del ur manuset som dom får gestalta på valfritt vis. De olika tolkningarna pusslar vi ihop till en collageföreställning som består av dans, film, komik, teater, en talkör, en orkester, hörspel och ett stycke publiken får läsa själva.

Nytext Deluxe finns till för att inte lämna dramatikens verk i en antologi utan ta upp den på scen.
Dansare, komiker, musiker, ljudkonstnärer och ljusdesigners får gå lös med texten. Vi ser till att de olika delarna sätts ihop för att på bästa vis möjliggöra för publiken att följa texten trots att den yttrar sig på ytterst olika sätt och stimulerar fler sinnen än vanligt.

NYTEXTDELUXE GENOMFÖRS MED STÖD AV RIKSTEATERN OCH FOLKUNIVERSITETET

Babel på Göteborgs Stadsteater

2010-11-25T23:56:00.000-08:00

Okej, wow. Eller, va? Jag är ganska lost på vad jag ska tycka – och på vad det är jag har sett. Ett experiment, som de säger själva i pjäsen, där vårt immunförsvar undersöks – hur mycket tål vi? Ganska mycket, visar det sig. Vi kan till och med skratta åt det.
Babel tangerar många olika saker. Abu Ghraib. Troja. Kärlekssånger. Moderskap – det var något som fångade mig, allt detta prat om sonen, den nakne mannen som blev middagsbord/middag. Hör det ihop med att männen pytsas ut i krigen som kanonmat – de kommer att dö. De måste dö? Männen som dör, som man föder och sen dör de, och man ska vara lika glad för det. Nakenheten. Främst från statisterna, men även en av skådespelerskorna. Hennes bröst som sprutar vatten över de nakna sönerna. Det är suggestiva bilder.
Och sen då kriget. Fängelset. Förnedringen. Som vi skrattar åt. Vi skrattar åt det som görs – kanske är det meningen? Det finns ju humor i det. I början lockas vi ju att skratta, flera gånger. Ska vi skratta? Jag kan inte skratta, inte mer än på några ställen, och jag mår illa av den övriga publikens skrattande. Är jag bättre än de andra då, för att jag inte skrattar? Tänker på de medlemmar av publiken som bjuds upp på scen för att delta i skapandet av ett levande konstverk – dra ett streck på de nakna männen. Hade jag gjort det? Det hade jag säkert. Jag såg också att de frågade innan, det var inte ett uppsläpande – man hade säkert kunnat vägra. Men hade jag gjort det? Förmodligen inte. Hur stort avstånd tar vi egentligen från det vi tycker är avskyvärt?
Och textmassorna – det är fantastiskt hur skådespelarna öser upp texten som ur sitt innersta, som om de kräks upp den. Drar och drar och det kommer bara mer och mer text. Och att det i de enorma textmassorna skapades en trygghet, att skådespelarna får plats i materialet, (och att materialet får plats i skådespelarna!) kan vända och vrida sig i det, göra utfall, hoppa till något nytt. Det flyter. Allt flyter.
Välkoreograferat. Jag vill in i huvudet på regissören, Mellika Melouani Melani – vad betydde det? Klädbytet för kvinnorna i början, från maskulint/feminint till bara feminint. Konsumtion? Ställningstagande?
Färgen. Bilderna. Ögat. Skjutandet. Discot – en bild av kriget? Strobljuset blir som bombupplysningar av ögonblick. Det är häftigt, men jag vetefan vad jag ska tänka eller tro. Och det är förmodligen också poängen.

En helkväll med Skånes Dansteater

2010-11-25T12:15:00.000-08:00

Hemma Hos

Skånes Dansteater

Skånes Dansteater, Malmö

Hemma hos är en lite annorlunda dansföreställning så till vida att den till viss del är interaktiv, publiken bjuds helt enkelt hem till Skånes Dansteater och får ta del av de tre styckena Small Acts av Ben Wright, From me to you… av Mari Brolin-Tani samt Kenneth Kvarnströms no-no. Detta år verkar det som om Skånes Dansteater valt att försöka tänka nytt I samband med firandet av sitt femtonårsjubileum. Dockplats 2010 var den gigantiska utomhusproduktion som verkligen startade detta firande och nu följer man upp med Hemma hos.

I Hemma hos visar sig nytänket främst I första delen av de tre, Small Acts, som närmast kan beskrivas som en interaktiv dansföreställning där publiken fritt kan röra sig mellan de olika rummen på Skånes Dansteater och själva välja hur de vill uppleva föreställningen. Inskrivet I detta finns det faktum att man kommer att missa saker då det dansas I flera olika rum samtidigt men också att föreställningen blir otroligt varierande då man kan återkomma flera kvällar och ändå se någonting nytt. Ben Wrights koreografi är lekfull och utforskande samtidigt som den är hela tiden förhåller sig till de rumsliga förutsättningar I vilka de för tillfället befinner sig. Det känns verkligen som om man är hemma hos Skånes Dansteater, man rör sig fritt mellan replokaler, kostymförråd och lagerutrymme, dansarna förhåller sig till publiken på ett genröst vis och guidar den vilsne med ett enkelt ”Follow me!” Howard Skemptons musik följer med betraktaren mellan de olika rummen och ramar in det hela mycket skickligt.

Marie Brolin-Tani är tillbaka på Skånes Dansteater som koreograf (hon var tidigare VD och konstnärlig ledare) och har med sig ett dynamiskt och finstämt stycke vid namn From me to you… Stycket skiljer sig markant ifrån Small Acts då From me to you… är en suggestiv berättelse om avsked och närhet, detta är även Katarina Wallmos avskedsföreställning och tillägnas därför henne. De två dansarna Melody Putu och Katarina Wallmo förhåller sig till varandra på ett sätt som visar på stor tilltro och ömhet. Det blir snabbt tydligt att detta inte är den första föreställning de båda gör tillsammans. From me to you… blir en mycket vacker uppföljning till Small Acts där tempot vrids ner och nyanserna blir finare.

Avslutningsvis får vi se Skånes Dansteater som första svenska danskompani uppföra Kenneth Kvarnströms no-no. Stycket som först skapades för Helsinki Dance Company har fått en tung status inom den nordiska dansscenen, dock är detta första gången jag själv kommer I kontakt med verket. Koreografin går från lågmäld till uppskruvad men hela tiden fysisk, österländska influenser blandas nordiska och symboliken väger hela tiden tungt. Ändå har jag svårt att bli gripen, det blir för mycket, det blir för utdraget och det blir för pressat. no-no görs inte rättvisa som sista nummer av tre, även om det skulle kunna vara en naturlig kommentar till de två första så spricker det på vägen. Anspänningen blir för stor och det hela snubblar på mållinjen. Med detta sagt så är ändå no-no sevärd, men det skulle kunna vara så mycket mer än sevärt, föresättningarna finns där, men föreställningen faller på det grepp, mitt I mellan det stora och det småskaliga, som man väljer för uppsättningen. En extra eloge dock till Jens Sethzman för det fantastiska ljus som hjälper till att förstärka de olika nyanserna I koreografin.

Slutligen då, ska man gå och se Hema hos? Ja, jag tycker faktiskt det, om inte annat så för att få en bild av den verksamhet som Skånes Dansteater bedriver 2010. Även för den som inte är inbiten konsument av dansföreställningar har Hema hos någonting att erbjuda, inte minst får man se hur en Dansteater fungerar på insidan. Föreställningen hade kunnat vara fantastisk men sätter I viss mån krokben för sig själv på upploppet, dock är det klart sevärt och jag hoppas att jag blir hembjuden till Skånes Dansteater I många år till.

Oförväntad trivsel i näringslivsdröm

2010-11-24T17:32:00.000-08:00

Teaterrepubliken öppnar Apotek
Teaterrepubliken
november 2010

När Teaterrepublikens tre arbetslösa skådespelare presenterar sin framtida verksamhet där teaterproduktionerna får sällskap med farmaci är det menat som kritik mot idén om att kulturen ska korsbefruktas med näringslivet. Ett förtydligande av hur ödesdiger konsten blir om teatern måste gå med vinst. Men det blir komplext när serviceminden som inringar den tanken gör teaterbesöket till det trevligaste jag någonsin varit på. Publiken, eller kanske kunderna, blir varmt omhändertagna från att vi kliver in i Teater 23s foajé, där Teaterrepubliken härbergerar under hösten. Efter Jörgen Thorssons glada välkomnande blir vi eskorterade till garderoben där Torbjörn Lindberg noga visar alla toaletterna. Han lotsar oss vidare till baren där August Lindmark erbjuder drycker för alla smaker. När föreställningen börjar är det som om vi känner varandra. Sanning och ljug blandas till en jämn samtalssmet och det är roligt och samspelt. Känslan av att det här är den första gången det här händer är slående. Parallellt med den grundliga presentationen av Teaterrepublikens nuvarande och framtida affärsplan, spelas en tre akter lång föreställning på en prototyp av ”nollkommaåttascenen”, den lilla kvadratiska scen som ska finnas i apoteket och bidra till kundernas tillfrisknande. Under den, något orättvist benämnt, traditionella miniföreställningen finns en fjärde vägg på ett så tydligt sätt att jag associerar till en teveserie. Men under resten av tiden skapas föreställningen tillsammans med publiken. Vi låter som syrsor för att höja spänningen, vi kommer med förslag på lyten till exempelkaraktärer, skådespelarna tar in minsta rörelse.
Jag funderar på vad Teaterrepubliken hade varit om de hade fått ekonomiskt stöd så det räckte. Skulle de ha dyrare scenografi? Större lokal? Tanken gör mig lite nedstämd, för det är på något vis det här jag vill se. Jag vill att det ska vara nära nära. Jag vill att det ska sparka uppåt.
I slutet av föreställningen låter trion oss veta att tillfället finns att investera i aktier och jag får köplust som aldrig förr. Med beviset på mina placeringar i väskan går jag ändå på hemvägen och hoppas på att Teaterrepubliken verkligen öppnar apotek, för jag tror att det skulle ge avkastning.

TIPS PotatoPotato öppnar Systembolag

2010-11-24T02:58:00.000-08:00

NYA TRÖLS MALMÖ 24 NOVEMBER 20.00

PotatoPotato följer strömmen och diversifierar sin verksamhet genom att öppna systembolag. Vi spår att framtiden kommer att häva det statliga monopolet och när marknaden blir fri kommer PotatoPotato stå först i kön.

På scen ställer PotatoPotato tre arbetslösa skådespelare. Tre skådespelare som inte nedslås av utanförskapet, utan istället ser möjligheter. Tre skådespelare som förstått vikten av entreprenörskap, och som vet att de besitter ett stort kommersiellt värde i kraft av sin humanistiska kompetens, scenbefästa kommunikationsförmåga och kulturella mervärde. Tre skådespelare som tänker lämna utanförskapet och istället skapa framtidens skådespelare.

Manus & regi & medverkan: Freja Hallberg, Anna Ahlbertz, Linda Forsell.

DETTA ÄR EN LITE BILLIGARE LITE SÄMRE TOLKNING AV TEATERREPUBLIKENS: TEATERREPUBLIKEN ÖPPNAR APOTEK!

Hur man glömmer att frysa

2010-11-24T01:12:00.000-08:00

Millimeterrättvisa
Statsteatern, Slottsparken Malmö
november 2010

Utomhusteater. I november. Det är briljant. Men en sån föreställning jobbar i uppförsbacke. Den spelas mitt på dagen, när det fortfarande är ljust, men det är kallt och det ryker om skådespelarnas formgjutna dialoger, uppdelade i tre akter. Niklas Hansson har skrivit och regisserat och spelar även regissör under föreställningen. Han inleder varje akt med en liten presentation, förkunnar namnet på akten vi ska se och uppmanar skådespelarna i megafon: ”Agera!”
Vi följer två karaktärer, de är samma fast olika. De är bröder, eller inte, de är främlingar som ändå känner varandra. Jag vet inte riktigt vad de har för relation men jag bryr mig inte heller. Det är inte viktigt. Språket är vackert, rytmiskt och absurt och blir en nästan magisk kontrast till de ofrivilliga statisterna, som bara tar en helgpromenad i parken. Nils Markus Karlsson och Johan Svansjö använder sig av slottsparkens höstkala trädgårdar och tar skydd bakom buskar, använder häcköppningar till entréerna och gör utomhus till inomhus med en blinkning.
När jag i pausen värmer mig med en kaffe och en vetekrans får jag upp värmen i kroppen, men också en fördjupt upplevelse av den första akten, där brödernas naggande vid ett tillfälle kretsar runt just en vetekrans. När andra akten drar igång är samma slags vetekrans vi just kalasat på uppdukat på scenen och jag känner fortfarande smaken i munnen. När kransen i sista akten läggs på en grav hjälper min nyvunna smakreferens till att scenen blir bland det starkaste jag sett.

Att slippa välja och vraka

2010-11-24T01:04:00.000-08:00

Djur som dör
Riksteatern, Inkonst
november 2010

Riksteaterns nya projekt: Rapporter, med målet att korta teaterprocessen från idé till färdig föreställning för att göra det möjligt att ta sig an aktuella ämnen, är på turné i Sverige. Ämnet de valt behandlar människors relation till djur, i synnerhet husdjur. Det kallas dokumentärteater, som i praktiken blir till en historielektion med betoning på Historier. Det är skönt att se att det finns en vilja att använda sig av teaterformen för ett nytt syfte och det är skönt att få höra ”sanna” historier som har valts ut. Av tusentals berättelser, youtubefilmer och skrönor är det tre berättelser som någon tycker är lite intressantare än de andra. Tänk vilken lyx att en reporter suttit och researchat ett reportage som sedan gestaltas i ett rum där publiken har full koncentration. Lyxigt för både oss i publiken och för reportern. Att det inte är en färdigvinklad åsikt som presenteras gör att jag går och funderar på innehållet i flera dagar. Den här sagan hade inget slut. För den handlade om verkliga människor.
Skådespeleriet är stillsamt, för det mesta gestaltas knappt något, skådespelarna sitter på stolar och talar och får hjälp av bilder från en projektion bakom dom. Men ändå. Jag skrattar, blir äcklad, fundersam och rörd. Och är mycket nyfiken på vilket ämne nästa rapport ska behandla.

Teaterhögskolan i Malmö börjar blogga

2010-11-23T00:14:00.000-08:00

Elever, lärare och övrig personal på teaterhögskolan i Malmö ska nu kunna blogga under gemensam flagg. Kan bli spännande!

http://www.teaterhogskolanimalmo.se/